Hemfärd

Andra etappen gick långsamt i snö-rökmoln från Bjerkvik upp över kalfjället till Kiruna.

Från vägen över kalfjället

Bordade planet i sällskap av ishockeylegenden Börje Salming. Det är tredje gången bara i år.
Vi växlade några ord, men jag frågade inte om något foto. Det skulle kännas fånigt. Fånigt förresten? Jag bär ju hans namn på mina kalsonger.

Svante Henryson A.I.R., Kapitel Två, slutar här. Det blir det längsta kapitlet, en månad långt.

Nästa blogginlägg: 2 januari.

Avslutningsdag i Tromsø

Få saker känns så odiskutabla som att missa en båt. Båten lämnar lugnt kajen. Båten ser inte stressad ut. Problemet är bara ditt. Det finns inget att göra eller säga, det är bara att konstatera, och vända på klacken eller hjulen.
Jag missade båten med 2 minuter. Att städa sig ut ur huset tog som vanligt längre tid än väntat. Det fick bli bilvägen runt fjordarna istället.

Jag åkte till Tromsø för att träffa några nyckelpersoner inför den kommande sommaren.
Det har beslutats att jag ska hålla öppningskonserten på den 20:e Riddu Riddu - festivalen 2011.
2011 är även 10-års-minnet av Nils-Aslak Valkeapää's död.
Riddu Riddu är en viktig urfolks-kultur-festival som har gått av stapeln i Manndalen varje sommar i tjugo år snart, och den är det största skälet till varför jag är just i Manndalen av alla ställen.

På vägen till Tromsø ringde jag plötsligt min gamle vän, den fantastiske pianisten och kompositören Jon Balke.
Jag frågade honom om han skulle vilja vara med på Riddu-konserten på och till min stora glädje tackade han ja.

Möte I. Prat, jojk och våfflor.
I Tromsø traff jag Inga Juuso för prat, jojk och hemgjorda våfflor.
Vi hittade tonarter och taktarter. Jojkarna bara bubblar ur Inga.
Vi upplevde ett klockrent exempel på Ödesbestämning:
Jag visade Inga en jojkrytm som jag en gång hört på en DVD och som jag gärna ville ha med. En fantastisk 21-takt: 5+6+5+5.
Ju mer jag förklarade den, desto tystare blev Inga, och till slut utbrast hon:
- Men det är ju min jojk.

Det var alltså Inga som hade gjort ett sånt intryck på mig på DVD:n den där gången, och det hade jag ingen aning om när jag kontaktade henne!!
Ödet..

Möte II. Prat, hårdjojk och renfilé

Nästa möte var med två nyckelfigurer bakom scenen i den kommande produktionen: Christina Hætta från Riddu Riddu-festivalen och Kai Somby från Sápmi Music.

Jag kom till mötet med intentionen att skala ner konserten; färre musiker, mindre pretentiöst etc.
Men det blev precis tvärtom.
Vi snackar Pompa och Ståt.
20-hövdad orkester, 30-hövdad kör, minst! Det blir musiker från Alta, Kåfjord, Harstad, Narvik. Körsångare från Kåfjord.
Inte direkt vardag på Riddu Riddu...
Det känns kul att bli ombedd om något sådant i dessa tider, utan att en enda auto-tunad schlagersångerska är inblandad, så jag högg direkt och vände på en femöring! Breda penslarna fram!

Det är lätt att ha produktionsmöte med människor som Christina Hætta och Kai Somby.
Det speciella med Kai är att han, förutom producent, även är sångare och frontman i Intrigue, det samiska hårdrockbandet.
Det blir nog ett gästspel på cello med Intrigue så småningom..

Produktionsmötets informella del :-)

Som avslutning på denna innehållsrika dag körde jag bil neråt längs kusten i tre mörka timmar och tog in på hotell i Bjerkvik. Somna var inte svårt.

Slutstäd

Gnistrande vit solig dag med -5˚C, ett av mina favoritväder.
Städ- och pack-dag.
Min vistelse här får en enkel symmetrisk form - den slutar som den började.
Däremellan en mitt.
Husets rum blir gradvis till det som de var när jag kom för nästan en månad sedan.
Tomma, rena, obebodda.

Stål och tvättsvamp

Himlen öppnade sig idag och blåste två decimeter tjockt vitt puder över hela landskapet.
Det perfekta vädret för att vara inne och jobba.
Jobbar just nu mest med ett nytt verk för stråkorkester som inte har med detta projekt att göra, men som egentligen kräver allt mitt fokus. Splittringen är både inspirerande och frustrerande samtidigt.
Det här jobbet kräver både ett psyke av stål och ett psyke av tvättsvamp.
Förstår du vad jag menar? :-)

På kvällen grävde jag fram bilen och körde genom det svartvita landskapet till en sista träff med Kåfjordkören för i år.
När jag kom hem var det en stråkorkester på TV som spelade Vivaldi i playback, med de mest perfekta klippningarna jag hört och sett. . Jag blev rädd. Så kan man aldrig spela i verkligheten.
Jag undrar vad det gör med oss, detta att hela tiden utsättas för dessa digitala retuscheringar och editeringar, "förbättringar". Blir verkligheten aldrig bra nog?

Is på Gáivuotna

Dagen efter

Efter flera dagars utåtriktad verksamhet så var det idag dags att gå tillbaka till "arbetsbordet" igen.
En långsam söndag som gradvis blev en välbehövlig arbetsdag.

Thailändsk afton

Efter att ha vinkat av familjen på flygplatsen i Tromsø (buhu) så styrde jag kosan mot ett köpcenter där en liten samisk kvinna väntade i vimlet.
Det var ingen mindre än Inga Juuso, den fantastiska jojkerskan och skådespelerskan.
Hon är bland annat jojkerska för Musikk i Troms, en av mina uppdragsgivare.
Inga Juuso är ett namn jag har tänkt på som en möjlighet ända sedan detta projekt började.
Vi tog "en kaffe och en prat" för att känna lite på känslan kring ett eventuellt samarbete nästa år.

Snacka går ju, men det är ju musik det gäller, så vi beslöt att ses igen på måndag för att jojka och spela lite, och då inte på ett köpcenter :-).

Inga Juuso

Kåfjord har en skicklig thailändsk kock som heter Kesarin Olsen.

Hon arrangerade en Thailändsk afton på Aja Samisk Senter i Manndalen.

Det thailändska köket är ett av mina favoritkök, så jag passade på att byteshandla med Kesarin:

cello mot middag.

Den utsökta och rikliga buffén på Aja avnjöts av ett 50-tal finklädda Kåfjordingar.

Jag spelade ett par solostycken i proppmätt tillstånd, en udda upplevelse.

Några hörde och såg en cello för första gången i livet.

Kvällen var lång och gav mig tillfälle att komma Kåfjordingarna närmare än förut.

Det är ett folk med mycket värme.

Kesarin Olsen

Buryatisk afton

Detta projekts "utåtriktade" del fortsatte att blomstra idag.
Knut-Erik Sundqvist och Ragnhild Furubotten är två suveräna nordnorska musiker som spelar kontrabas respektive fiol och bland annat jobbar för Musikk i Troms, som är en av mina uppdragsgivare för detta projekt.
Dom dök plötsligt upp i Manndalen. Vi tog "en kaffe och en prat" som det så träffande heter på norska.

Omedelbart därefter var det dags för ett middagsbesök hos Henrik Olsen, chefen för "Senter for Nordlige Folk" som ligger här i Manndalen.
Det var pinfärsk torsk hos en gästfri familj. Henriks fru Marina är från det fjärran Buryatia nära Mongoliet och hon hade en "Morin Khur", ett mongolskt stråkinstrument som jag spelade en låt på.

Morin Khur

Tornedalsk afton

Var på middag hos Liv och Øivind Rundberg idag.
Trevliga människor.
Det visade sig att Øivind och jag är släkt!
OK, på långt håll då..

Till Tornedalen kom på 1600-talet Arendt Grape från Lübeck i Tyskland.
På vägen upp gifte han sig med en tjej från Västerås.
Dom fick 14 barn, som flyttade iväg och fick en massa barn, som flyttade iväg och fick en massa barn, som flyttade iväg och fick en massa barn, osv. osv., som flyttade iväg till Kåfjord och Umeå och sedan fick sönerna Øivind Rundberg och Svante Henryson!
Som av en massa tillfälligheter, träffades hemma hos Øivind idag och åt hans underbara ren-gryta och en hink hjortron!

Man blir glad. Och mätt..

Arendt Grapes minnessten i Tornedalen

Tålmodighet

Du sköna nya värld.
Det ska gå undan. Man ska helst bara trycka på en enda knapp, så ska sensationen vara där. Eller allra helst bara tänka att man trycker på knappen. Inga tvivel, ingen eftertanke, inga transportsträckor.

Men det finns också Husflidslaget i Manndalen.
En bastion för Tålmodigheten. Att välkomna transportsträckorna som en möjlighet.
Här finns inga knappar att trycka på.
Där var jag på besök idag. Det är en vacker värld där inne på Husflidslaget.
Jag fick se "grene-veving".

Grene-veving är den äldsta kända vävtekniken i världen och samerna har gjort det minst sedan 600-talet.
Tiden vävs in i väven. Tiden inne i väven gör den varm, vacker, vattenavstötande och får den att skina mjukt.
Varje enskild del i processen; växtfärgning, kardning, spinning, vävning, mönster etc; är så full av kunskaper att den skulle kunna ha var sin professur på Universitetet.

Man blir ödmjuk..

(och går hem och trycker in sin blogg med ett par raska knapptryck. Submit!)

En grene växer fram på Husflidslaget i Manndalen

Tankar om jojk

Det här med jojkens plats i min nyskrivna musik.
Fundera, fundera.
OK, jag måste först erkänna att jag har svårt för kombinationen jojk - rymdklang - borduntoner.
Det är en ofta hörd kombination, ja såpass vanlig att många tror att det är så modern jojk skall vara.
Men var kom rymdklangen och borduntonerna ifrån? Ja inte ifrån den samiska kulturen iallafall..

En annan sak jag vill undgå är att "låsa" jojkens rytm vid en fast puls.
En av de mest säregna dragen hos jojk, tycker jag, är just den oregelbundna rytmen. Andningshålen, då det bara stannar upp. En pådrivande "modern" rytm skulle kväva den.

Men med en känslig slagverkare som kan andas med jojkens rytm på något sätt..det kanske skulle gå.
Och ett fåtal cellotoner under eller över jojken, men inga borduner.
Mellan jojkverserna träder cellon fram i ett instrumental version av melodin.

Eller..blir det bara konstigt?
Fundera fundera.

Katarina & Kåfjordkoret

Idag är det måndag.

Det betyder att ca 20 vuxna människor efter att ha ätit sina middagar sätter sig i sina bilar och kör mellan en och tio mil till Trollviks skola vid Kåfjorden, för att där, i den lilla gymnastiksalen, frivilligt och obetalt arbeta i två timmar på obekväm arbetstid med något så "olönsamt" som körsång, för att sedan köra hela vägen hem igen och i bästa fall vara hemma halv elva.

Jag tycker det är fantastiskt, underbart, och ett bevis på hur viktig musiken är för oss här på jorden.

Ordinarie körledare Liv Rundberg kunde denna måndag ta det lugnt och ställa sig bland sopranerna som en i gänget.

För idag var det en gästledare med stjärnglans: Katarina Henryson från The Real Group.
Sopran- och alt-stämmorna fick förstärkning i barnen Siri och Joel Henryson.

Pausen glömdes nästan bort idag. Först Katarinas yoga-inspirerade uppvärmning och finurliga ensemble-övningar. Sedan en dryg timmes hårt arbete med min körkomposition "Mu ruoktu lea mu váimmus".

Foto Joel Henryson

Sedan var det alltså dags för alla att sätta sig i sina bilar och ringla iväg längs fjordarna i mörkret..

Sång & Cello

Idag höll jag och min fru Katarina, till vardags sångerska i The Real Group, vår duo-konsert "Sång & Cello" i Skibotn.
Vi höll till på Skibotnsenteret, som är ett ett modernt "sanatorium", ett vackert rehabiliteringshem för hjärt och lungsjuka.
Konserten var gratis, men publiken fick ge ett frivilligt bidrag, och hälften av intäkterna gick till Skibotnsenteret.

En annan del av intäkterna gick till ett par unga barnvakter, som satt hemma hos oss i Manndalen och höll våra barn sällskap. Dottern Siri hade fått hög feber under dagen, så det var nära att konserten skulle bli inställd, och ersättas av en tur till sjukvården i Tromsø.

Den här familjen är lite "traumatiserad" efter att ha upplevt ett nästan-dödsfall, som började med hög feber. Den gången var det sonen Joel, som hade fått bakteriell meningit (hjärnhinneinflammation), och det höll på att gå riktigt riktigt illa. Därav vår extrema inre stress när febern stiger..

Efter en hel del extra bilkörning och ett minimum av förberedelser, blev konserten av till sist.
Den stora, underbara, glada publiken gjorde att denna dag vände över till "plus-sidan", och när vi kom tillbaka hem så hade Siri börjat tillfriskna! Hurra!

Lördag i Manndalen

Familjen har landat

Stor dag idag. 

Siri, Joel och Katarina landade på Tromsø Airport 13.35, och där stod jag och väntade.

På vägen hem stog Lyngsalperna på rad och skröt för oss i solskenet.

och min lilla Stockholms-familj tappade hakorna en efter en.

Nu är antalet Henryson i Kåfjord plötsligt fyrdubblat, och mysigheten i det lilla huset i Manndalen där jag bor är tiodubblad!

På söndag har Katarina och jag konsert i Skibotn, sen ska vi bara "kose oss".

En vecka ska dom vara här.

Tvivel, sopor

Jobbar oförtrutet vidare.

"Jobbar oförtrutet vidare" Det där lät bra.

I verkligheten är det inte så lätt...det är en kamp ibland.
En kamp mot bland annat tvivlet.

I fallet musik är det ett tvivel på tonerna som man frambringar.

Tvivlet är som ett flöte som ligger och guppar i vattnet.

Jus idag är tvivlet fullt synligt, uppe vid ytan.

Det är trist.

Men snart sjunker det ner igen, när man fått ett par nya melodier på kroken..

Stor del av dagen ägnades åt förberedelser inför min familjs ankomst imorgon.

Ringde Kommunens Avfallshantering för att be dom hämta mina sopor.

Väntade mig att få höra nåt i stil med "vänta så ska jag koppla dig vidare" och sedan bli sittande i telefonen i en halvtimme...man är ju van vid Stockholm...

Istället blev svaret:

"Svante Henryson sa du? Är det musikern som ringer?"

Jag blev alldeles överrumplad.

"Ja..det är det"

Sedan gick det på en minut att avtala hämtning av sopor. Han kände till och med till huset jag bor i nu.

Dessutom pratade han svenska med mig, hade bott utanför min födelsestad Umeå i många år!

Vilket praktexempel på det enkla livet på landet...

Suck.

Snart ska man tillbaks till stan igen..

Dagens lunch

Nils Magnus Tornensis

Besökte Nils Magnus Tornensis i Birtavarre idag.

Han är en person med ett mycket starkt uttryck, till exempel är han känd för att han hungerstrejkade nere i Oslo i sin ungdom i protest mot norska statens kraftverksprojekt och allmänna överhöghet i Sápmi.

Och så jojkar han så att håret reser sig på en.

Att få sitta mitt emot honom i hans hem och höra hans jojk..

det finns ett bra uttryck på engelska för den sortens upplevelse: the real thing.

Jag hade med mig både diktafon och kamera, men använde dom aldrig, det kändes bara...fel på något sätt.

Som vanligt får jag tacka den fantastiska Liv Rundberg för att detta möte blev till.

Nästa gång tar jag med mig cellon, så får vi se vad det blir av det.

Men jag tror mer och mer att det är med jojkar som med blommor; man kan avbilda dom, sätta dom i fina vaser och uppsättningar etc. men faktum kvarstår: dom är bäst där dom står.

Jojken är vild.

När man försöker tämja den, pressa in den i ett "modernt" musikaliskt sammanhang så är det lätt att den dör.

Kanske bäst att låta den vara.

Utrotningshotad dag

Vanlig "tråkig" arbetsdag, den sortens dag som man behöver ett (stort) antal av för att få något (stort) gjort.
Det är en utrotningshotad art, den dag-arten..

"Mørketia" (mörkertiden) kommer hit nu. Det är viktigt, i alla fall för mig, att gå ut en timme eller två mitt på dagen för att få ljus!
Problemet är att med nuvarande livsstil, utan barn som ska till skolan, utan fasta arbetstider att passa, så är det precis då jag börjar komma igång..jag får jobba på den saken..

Man är rätt mycket av en växt, trots alla miljoner år av evolution. Man vrider sig mot minsta lilla gnutta solsken för att få energi.
Och det är ändå två månader kvar till den mörkaste dagen.
I'm such a wimp.

All work and no play makes Svante a dull boy

All work and no play makes Svante a dull boy
All work and no play makes Svante a dull boy
All work and no play makes Svante a dull boy
All work and no play makes Svante a dull boy
All work and no play makes Svante a dull boy
All work and no play makes Svante a dull boy
All work and no pllay makes Svante a dull boy
All work and no play makes Svanta dyll boy
All work and no play makes Svante a dull boy
All work and no play makes Svante a dull boy
All work and no play makes Svante a dullboy
All work and no play makes Svante a dull boy
All work and NO play makes SVAnta dull boy
all work and no play makes Svante a dull boy
All work and no play m
Förlåt, jag bara skojade :-) Jag hoppas att jag inte skrämde upp någon nu!


Kommentar till tidigare inlägg:
"Hej Svante, vilket spännande stipendium du fått. Ska du vara där i vinter också? Fick lite "the shining"-känsla när jag tänkte på att förväntas vara kreativ i isolation. Lycka till! Hasse S (från flamencoperioden:-))"


Min vistelse häruppe är ju, som tidigare nämnts, "Såsom i himmelen" på riktigt. Ensam manlig musiker flyttar till glesbygd och repeterar med kören etc. etc. Men jag vill helst inte dö på toaletten i lungsot..
En film man ÄNNU MINDRE vill leva "på riktigt" är väl Stanley Kubrick's "The Shining"..


Vänta nu, min familj kommer upp nästa vecka! 
Och det finns ett rum i här huset som jag inte har gått in i ännu och som det står 237 på!
Skojade :-)


Tänk vilken höjdarfilm det skulle kunna bli om man skulle slå ihop de två filmerna. Första halvan "Såsom i himmelen", andra halvan "The Shining". Eller, för att man ska få sova lite bättre, tvärtom?

Från "The Shining"

Easy come, Easy go

Hittade en 100-kronorssedel på marken nere i byn idag.

Gick hem.
Sedan knackade det på ytterdörren, och det var Flyktinghjälpen med bössa som samlade in pengar .

Vad tror ni jag gjorde?

Efter en långsam rosslande morgon jobbade jag med olika versioner av huvudtemat "Vidderna Inom Mig".

En orkestral version, en jazzversion, en fønky versjon..

Samma tema, samma cello, men radikalt olika musik. Tanken är att det ska gå ihop på något sätt.

Behöver jobba med en jojkare för att se om temat kan jojkas på något sätt, eller om jojken ska ha sitt eget tema.

Saffran

Helgdag. Gick till affären.

Och fick syn på något jag aldrig förut skådat.

Det definitiva beviset på att här i Manndalen, här är livet gott och enkelt, 

här i Manndalen litar man på varandra.

Visst, visst, jag har hört det där "i Manndalen man låser inte huset", "man låser inte bilen", "man lämnar cykeln olåst" etc. etc.

Sånt har jag upplevt förut när jag bott på landet.

Men detta.

Detta har jag aldrig varit med om.

Saffranspaket som låg framme på varuhyllan i mataffären.

Utom synhåll från kassan.

Jag menar, det är ju som att ha hög femtilappar liggande framme på hyllan!

Saffranspaket hanteras i typ resten av världen som värdepapper!

Saffran får man fråga efter i kassan när man ska betala (och glömmer det i nio fall av tio, och måste gå tillbaka till affären igen)!

Men inte här.

Vi lever i den bästa världar.

Här i Manndalen.

Forundrings-pakke

Tillbaka till Kåfjord.
Jag ska inte tjata om hur vägen hem såg ut, men kolla här:

Jag fick skynda mig hem för att hinna baka tårtor.

I Djupvik, den nordligaste byn i Kåfjord, var det fullt med folk i skolans aula.
Det samlades in pengar till Flyktinghjälpen. Det var auktion och varieté, kaffe och tårta.
Kåfjordkören sjöng, jag spelade, det börjar bli en vana nu.

Jag bidrog med två tårtor, för det är nämligen min födelsedag idag.
Hela aulan sjöng "Bursdagssangen" för mig..Snyft..

Unge Jens hade fått i uppdrag att vara auktionsförrättare.

Jag hade lämnat in ett exemplar av min gamla solo-CD "Enkidu" till auktionen.

Första, andra, tredje, SÅLD för 400 kronor!

Jag kan inte tänka mig ett noblare öde för den CD:n än att säljas till överpris på en Flyktinghjälpen-auktion.

Det auktionerades även ut ett antal "forundrings-pakker".
Forundrings-pakke. Jag älskar den termen.
Jag vill ha forundrings-pakker.
Det här året i Nordnorge är faktiskt en gigantisk forundrings-pakke.
Helt klart.

Jens med "forundrings-pakke"

Toner fra Nord-Troms & Samisk gudstjänst

Dag 2 i Tromsø: ett praktexempel på en arbetsdag för en "Artist In Residence".

På dagen: "Toner fra Nord-Troms", konsert på duo med Liv Rundberg, pianist.
Vi spelade gamla salmetoner från Nord-Troms, samt mina och Livs kompositioner.

duo med Liv Rundberg i Grønnåsen kirke

På kvällen: samisk-norsk gudstjänst, där jag medverkade på duo med Frode Fjellheim, pianist och jojkare. Vi spelade bland annat Frodes fantastiska, mycket säregna hybrid; hans "kristna jojkar". Det var fascinerande att höra ord som "Gloria", "Amen" och "Kyrie Eleison" dyka upp mitt i den samiska jojken, ackompanjerad av magiska ackord.

Vi uruppförde också den musik jag skrev i september, när jag första gången kom till Nord-Troms. Det som antagligen blir ett slags huvudtema för detta mitt nordnorska år.

Vi som spelade/jojkade i Grønnåsen kirke, från vänster:
flöjtisten Øystein Hanssen, Berit Alette Mienna, jag, Heidi Andersen, Liv Rundberg, Frode Fjellheim, Ragnhild Strauman.

Øistein spelade på en flöjt han själv gjort av "tromsø-palm"

Ombord på "Vulkana"

Åkte idag till Tromsø, Nordnorges San Francisco.

2 1/2 timmes färd över fjordar och öar. Först i bil - sen på båt - i bil - på båt - i bil.
Väl framme i Tromsø skulle det hela avslutas med ännu en båt.

Ombord på en gammal valfångare! skulle jag träffa "ungdomarna" i Kåfjords egen kör "Generationskoret". Alla ungdomarna har flyttat in till Tromsø, men är fortfarande med i kören iallafall, som en länk tillbaka till hembygden där bortanför östra horisonten.

"Ombord på en gammal valfångare".
Alltså, ni förstår inte vad jag talar om.

En galen norrman får en idé: "Jag köper ett gammalt övergivet illaluktande valfångarfartyg, river ut allt, låter  mästerarkitekten Sami Rintala förvandla det till ett zenbuddhistiskt lyx-spa med turkiskt ångbad, saltvattensbassäng direkt från havet, gourmetkök, samtidigt som den görs fullt sjövärdig, sedan lägger jag den vid kajen i Tromsø och hyr ut den till folk och ser vad som händer! Ja, det gör jag."

Att sitta inne i båten omgiven av kören, i denna "spets-fantastiska" miljö kombinerad av yttersta förfining och slitna råhet, och höra dom sjunga min nyskrivna "Mu ruoktu lea mu váimmus", irländska sånger, amerikansk spiritual, Mozart..
Det var helt absurt. Det var oförglömligt.

Och det var alltså själva "arbetet".
Sedan följde "fritiden"..

Kort sagt: detta blir för mig en "kör-övning" med vilken alla efterföljande "kör-övningar" kommer att jämföras.

Vulkana utifrån

Vulkana inifrån

Körövning ombord

Socialrealistiskt fotoreportage från mitt älskade Manndalen

Det ljusnar..det snöar..nej regnar..nej snöar..nej regnar..det mörknar..
ett väder som gjort för ett stycke socialrealism från mobilkameran:

"Sjit helvedes kåken". Heter den faktiskt på riktigt.

Den har en fin Wunderbaum i vindrutan

"Fjord Excitement"

I nöjeskvarteren

I Sentrum

Jag har funderat lite

Jorden snurrar ett varv runt sin egen axel på ett dygn.
Står man på ekvatorn tillryggalägger man alltså 4000 mil på 24 timmar.
Men...häruppe i norr snurrar det väl långsammare.
Eller?
Jorden är ju som tjockast vid ekvatorn och då borde markytan snurra fortast där, sedan långsammare och långsammare ju längre från ekvatorn man är, och vid polerna nästan stå helt still.

Jag tycker att det att känns.
Möblerna står liksom extra stadigt och tryggt på golven. Man tappar inte balansen lika lätt när man är ute och går. Känns det som.
Kort sagt, man har tid över till annat än att leta efter närmaste krok eller kant att hålla fast sig i.
Jag menar, där nere vid ekvatorn talar vi om hastigheter på runt 1600 km/h!
Och här uppe? Jag vet inte, kanske 500 km/h?
Peanuts.
För den som vill räkna ut det exakt så finns det en formel här.

Eller, för oss lata, kolla denna utmärkta sida som ger enkla svar på andra STORA frågor.

:)

Här latar vi oss inte. Idag var det dubbla repetitioner inför veckans två framträdanden: duokonsert i Tromsø med Liv på piano på torsdag, samt Kåfjordkörens framträdande i Djupvik (ännu längre norrut) på fredag.

Söööndaaag

Det är lugnt i Manndalen på söndagar.

Myyyycket luuuugnt.

Utom på ett ställe. Vid tolvtiden på söndagar är det så packat med folk där att syret nästan tar slut.

Jag talar om Manndalens lilla bedehus.

Manndalens bedehus - här inne är det fullproppat!

Jag var ute på min dagliga promenad när jag hörde en präst ge syndernas förlåtelse till ackompanjemang av orgelmusik..

Jag gick mot ljudet, och kom så småningom fram till bedehuset, där det satt en högtalare monterad utanpå huset!
Tänkte på klädaffärerna i stan som har högtalare på full volym riktade utåt mot trottoaren.

Jag stack in huvudet, och började omedelbart istället tänka på finsk sauna.
Det var ett myller av människor i den lilla kyrksalen, och en fuktig syrefattig hetta som var en total kontrast till miljön utanför huset.En skön kontrast.
Inte konstigt att folk börjar tala i tungor i såna här kyrkor..

Så kan det vara en söndag i Manndalen.
Fläckvis action.

Heja Kåfjord!

Nu är naturen som naknast.
Inga löv på träden.
Ingen snö på marken.
Man ser långt, luften är klar.

På hemväg från Kultursentret. Så här märkligt kan det se ut när det är vindstilla på Gaivuotna.

Kåfjord Kommun fyller 80 år och det firades idag på Kultursentret. Jag åkte dit och spelade lite med kören, dagen till ära förstärkt med några små barn. Simon hette en gosse som sjöng ett vackert solo.
Det var en många timmar lång men rörande föreställning, som gav mig en mångfasetterad bild av en nordlig glesbygdskommun som verkar må ganska bra. Heja Kåfjord!

Tillbaka i sadeln

En månad har gått sedan sist.
Det har turnerats på duo med saxofonisten Anders Paulsson, spelats konsert med gitarristen David Stackenäs och jazztrion Trio X, gästspelats på två skivor, förutom det Dagliga Letandet Efter Tonerna förstås.
Det där letandet högt och lågt bland frekvenserna, efter elektrisk ton, akustisk ton, nerskriven ton, spontan ton.

Extra kol har lagts på utvecklingsamtal, klassfest, läxläsning och allt det som hör föräldraskapet till, för att kompensera..
Relationer av alla de slag är fulltankade och servade. Den här gången ska dom hålla för en månads frånvaro (utom min familj, som kommer upp om två veckor)

Mats Dahlberg möter upp med bilen på flygplatsen.
Jag lämnar Kiruna i flygande fläng.
Trodde jag ja. Bromsarna luktar bränt, bilen måste in på verkstad omedelbart.
Ingen verkstad i hela Kiruna har tid med en 08 som hamnat i knipa. Till slut blir 08:an desperat och börjar fråga Kundmottagaren om att få låna verktyg för att göra det själv.
"Medhjälp till självmord" ser Kundmottagaren framför sig i ett domstolsprotokoll och fixar omedelbart en tid, direkt, på studs.
Tre timmar försenad, men lättad, kör jag norrut, i mina egna hjulspår från i september.
Jag skulle kunna svära på att vägen har blivit 30 % kortare sedan jag körde den sist.
Rumtid är konstiga grejer.
Varje gång man upprepar något så känns det fortare/kortare, eller hur?
Hur förklarade Einstein det?
Om man fick leva om sitt liv så skulle det gå 30 % fortare. Och en  gång till, 30 % fortare igen.
70 % x 70 % x 70 %  x 70 % x 70 % x 70 % x 70 % x 70 %  etc. ∞

Stannade till i Övre Soppero vid solnedgången

Ursäkta svamlet.
Det är lämmelår i år. Tydligen. Det ligger döda lämmlar hela vägen från Skibotn till Nordnes, och jag kan inte undgå att köra över några själv. Dom lockas ut på vägen av billjusen men blir förvirrade när de väl får ljuset på sig.

Hemåt

Vaknar i gryningen.
Packar och städar "det allra sista", som ju alltid visar sig vara "det näst sista".
Sätter mig i bilen en halvtimme senare än vad jag tänkt. Vissa saker lär man sig aldrig..

Mentalt är jag redan halvvägs till Stockholm, nu gäller det bara att tugga mil tills kroppen är ikapp.

Färden går genom norra Finlands ödemarker i gråväder. Vägen passar mitt sinnelag i dag; oerhört rak och lång, med ett enda syfte; att komma fram.
Jag använder egentligen bara ratten 3 gånger under de 33 milen till Kiruna, och bara åt ena hållet: höger i Karesuando, höger i Vittangi, höger i Svappavaara. Kliver ur bilen endast en gång, i Vittangi, för jag bara måste plåta detta:





Ja i Vittangi är man iallafall ärlig vad gäller kulturpolitiken:-)

Kör i sporrsträck och sparar kaffetörsten till Kiruna.
Och jag kom till Kiruna fortare än kvickt. Tack Vägverket för att jag fått valuta för mina skattepengar!
Ger bilen femtio liter färsk bensin, och den bälgar i sig alltihop, sen betslar jag den utanför Café Safari, där ryttaren får en fyrdubbel espresso.

Min gode vän Mats Dahlberg möter upp och tar över bilen. Jag bordar flygplanet.

För 2 veckor sedan gjorde jag uppresan på marken, meter för meter.
Nu reser jag tillbaka samma väg, men uppe i luften och på mindre än en tiondel av tiden. Det känns plötsligt som det mirakel som det faktiskt är. Så som det måste ha känts innan det blev vardag, innan smekmånaden var över, innan man började sucka över incheckningsköer, dålig flygplansmat och för lite benutrymme.

Luftskeppet närmar sig planeten Stockholm. Planeten omges av moln av vattenånga, men instrumenten registrerar en febril aktivitet både på, över och UNDER planetens yta samt en skadlig, men inte dödlig, halt av neuros i atmosfären. Någon form av skyddsdräkt kommer att behövas.

Vi går in för landning.

"This is Henryson, first A.I.R. of the Landsdelsmusikerne i Nord-Norge, signing off."

For this time. Nästa blogginlägg kommer 15 oktober. Stay tuned.

Sluttjafsat!

Packar ner.
Städar ur.

En sista titt

Husets ljud

Regn och rusk, det är nästan på tiden!
Då kan man få en del gjort.
Till exempel gjorde jag inspelningar av huset, det vill säga några av husets egna ljud.
12 taklampor, en massa bjällror som hänger i taket, samt något som ser ut som en ryggkota från en jättelik val (!).

En valryggkota, eller?

Sedan satt jag och prövade rytmer av de inspelade lamporna, bjällrorna och valkotan med hjälp av ett tangentbord
Så här kan det bli då.

På kvällen var det repetition med Kåfjords-koret, som vanligt på måndagkvällar.
Vi kämpade och slet med mitt nya stycke "Mu ruoktu lea mu váimmus".
Till slut kom vi igenom! Hurra!

På väg hem genom nattmörkret längs fjorden.
I bilstereon känslig musik med Kåfjordingar:
Herborg Rundberg Árbi
Violet Road Letters

Snart är min första period som Artist in Residence över.

Det känns att det drar ihop sig.

I morgon är det dags att packa.

På himlen:
norrsken.

Herre Gud

Församlingen har fått en ny präst, och igår skulle han firas i kyrkan.

Kåfjord kirke

Det blev en över två timmar lång gudstjänst med psalmer, lovsånger, musik på orgel och cello med Liv Rundberg och jag. predikningar, barndop, nattvard, kyrkkaffe.

I ärlighetens namn trodde jag att kyrkan skulle kännas som ett trångsynt och utestängande ställe, men jag hade helt fel. Så skönt när man inte får sina fördomar bekräftade.
Det var slående med alla olika folkslag som firade gudstjänst i kyrkan. Det var samer, norrmän, afrikaner, asiater, i alla åldrar.
Det finns en flyktingförläggning i Kåfjord som förklarar afrikanerna och asiaterna.

Under kyrkkaffet stod jag med min kaffekopp och vajade som en giraff över den betydligt kortare och mörkhårigare församlingen. En lustig syn.

Efteråt kom den intensive kyrkvaktmästaren fram och ville jamma lite med mig på sång och cello. 

Vi körde "Blott en dag", "Jag har hört om en stad".
Var var kameran?

Jag fick därefter njuta familjen Rundbergs sällskap och mat.
Torsk fiskad nere i fjorden.

Potatis och morötter från tomten. Vildhallon från grannens tomt :-)
Det goda nordnorska dricksvattnet.

Ja Herre Gud.

Språk = Musik

"Mu ruoktu lea mu vaimmus".

Jag skrev ju ett stycke med den texten förra helgen. 

Fast det var den svenska översättningen, "Mitt hem är i mitt hjärta"

Den musiken blev ett slags "huvudtema", eftersom jag upplever den dikten som central, sammanfattande.

Jag trodde att jag helt enkelt skulle ta det stycket och byta ut texten till den samiska, och ändra några rytmer.
Men efter att ha jobbat en stund och vänt och vridit, lyssnat på orden, skrivit ner rytmerna från Siri Jannes läsning från igår, så blev det en HELT annan musik.
Alltså komplett annan. Ett helt nytt stycke.
Språkets rytm och färg gör så pass stor skillnad, tydligen. Det är inte bara att byta ut hursomhelst.

Dessutom blev detta stycke mer anpassat till kören. Jag känner dom lite bättre nu så jag passade på att skräddarsy.
Det förra stycket kanske ändå är bäst instrumentalt.

Morgondimma

Aja Samisk Senter

Idag besökte jag Aja Samisk Senter i Manndalen vid Kåfjorden.

Nisga'a Longhouse, konsertsal på Riddu Ri∂∂u 

Där sjöd det av aktivitet överallt.

Träffade Ragnhild Dalheim Eriksen, ledare för Riddu-Ri∂∂u, den mycket speciella festival som går av stapeln i Manndalen i juli varje år. Det är en utomhus-kulturfestival med fokus på samer och andra urbefolkningar i världen. Jag hoppas spela där nästa sommar med detta mitt nordnorska projekt.

Jag träffade även Henrik Olsen, ledare för Senter for Nordlige Folk.

Sist men inte minst Siri Janne Koht på Samisk Språksenter, som läste nedanstående Valkeapää-dikt för mig.

Jag håller på att tonsätta den så jag behöver höra hur den låter när den läses på samiska.

Tack Siri Janne för hjälpen!

Mu ruoktu lea mu váimmus

ja dat johtá mu mielde

Mu ruovttus eallá luohti

gullo mánáid illudeapmi

Biellut skállet doppe

beatnagat cillet

suohpan njurggasta

Mu ruovttus slivggodit

láddegávtti healmmit

sámi nieiddaziid biddojuolggit

liegga modji

Mu ruoktu lea mu váimmus

ja dat johtá mu mielde

        Nils-Aslak Valkeapää

I svensk översättning:

Mitt hem är i mitt hjärta 

det flyttar med mig 

I mitt hem där lever jojken 

hörs barnens glädje

skällorna klingar där 

lassot viner

I mitt hem fladdrar

koltarnas nederkant

sameflickornas bällingklädda ben

varma leenden

Mitt hem är i mitt hjärta 

det flyttar med mig