Drömjobb

Vaknade 05.00 i mitt extremt spartanska rum på Kunstnerhuset i Sortland, hoppade i kläderna, gick raka vägen ut till bilen och körde iväg i morgondimman. Tre timmar blev första etappen och då var jag i Abisko. Frukost på mitt stamhak Turiststationen, raskt vidare den sista timmen till Kiruna.
Jag ska alltid köra i gryningen hädanefter. Känslan är enkel, huvudet är rent och det är inte många bilar på vägen.
Fast..på vintern kommer det ju ingen gryning här uppe..

In på bilprovningen i Kiruna för att besikta bilen innan jag flyger hem. Eller heter det besiktiga.
Jag tänker varje gång jag står där bredvid och tittar på och försöker lägga mig i besiktarens arbete lagom mycket, att det där jobbet skulle jag kunna tänka mig.
Tänk så okomplicerat. Målet är glasklart. Upptäcka fel och skriva ner dom. Vilken dröm för en ordmärkare och felsökare som jag, att få hänge sig fullständigt. Eller kanske kombinera med en halvtid som korrekturläsare :-).
All utrustning finns bekvämt installerad och arbetsmomenten är givna. Man behöver inte "sälja på" någon någonting. Kunderna kommer  snyggt och prydligt, en och en, på uppgjorda tider, och dom bråkar nästan aldrig. Ändå är varje bil unik, speciellt de äldre, och man får se nya horribla fel. Man kan ägna sig åt olika memory-lekar. Till exempel så talade min besiktare med sin kollega om tidigare bilar han besiktat som, liksom min, hade ordet "RAR" på registreringsskylten. Han visste  exakt: en Audi A2 och en Volvo V70. Den andre hade aldrig sett det, och hade trott att det tillhörde de förbjudna orden på reg-skyltar, som FUL och K...ja ni vet.

Horribelt fel upptäcktes på hjullagret höger bak. Hade kunnat sluta med haveri däruppe bland de norska fjordarna sa besiktaren.
Det blev raka vägen till bilverkstaden tvärsöver gatan.

År 2 Kapitel 1 är slut.
Nästa kapitel börjar 21 oktober.

Sortland Storband

Dags att lämna det vackra Bø idag.

Himlen är grå och det duggregnar. Nordatlantiskt svårmod infinner sig.

Efter jobbet en snabb barfotatur på sandstranden, därefter städa, det är ju ett vandrarhem, och sedan iväg tvärsöver ön till Sortland.

På kvällen gick jag och hälsade på Storbandet som hade sitt måndagsrep. Det är ett spelglatt gäng. Jag tänker mig att göra en konsert tillsammans med dom någon gång nästa år. Det är nåt kul med den kombinationen. "Den ömtåliga cellon hälsar på hos dom tuffa metallhornen". Här är det inget känsligt tjafsande, utan rejäla "stabs", "hits" och "falls" som gäller. Fortissimo är FORTISSIMO, och pianissimo är ..ja en effekt, som är till för att göra fortissimot ännu starkare!

Barfotalöpning

Försökte hitta ett joggingspår idag, det blir så hårt att springa på landsvägens asfalt.
Körde en halvtimme med blicken inåt ön, eftersom inga joggingspår kan gå ut i havet. Men jag gav upp, och det var ju tur det, för när jag tittade ut mot havet igen så såg jag en sandstrand. En lång vit sandstrand.
Stannade bilen, sprang ner till stranden, tog av mig skorna och började springa.

Att springa barfota på en långgrund sandstrand vid Ishavet när det är lågvatten..
Det innehåller 0 % självplågeri. Och det kan man inte alltid säga om vanlig stadsjogging.
Att springa med löparskor jämfört med att springa barfota... den gamla grabbiga metaforen "käka kola med pappret på" funkar även i detta sammanhang.
Stranden är slående ren. Det kanske inte finns så mycket plastskräp i havet på dessa breddgrader. Eller är det helt enkelt så att hembygdsföreningen just haft strandstädning?
Vilken njutning att springa på den långgrunda sandbottnen, så mjuk men ändå så fast. Kan någon förklara dessa mjuka "maskar"av sand som ligger överallt i tidvattenzonen?

Min teori: när vattnet sjunker undan bildas en massa små vattenvirvlar med sandigt vatten

Hederligt arbete

Jag är ju faktiskt här inte för att ligga på klippor och skriva skrytiga blogginlägg om det, utan för att arbeta.

Jag passar faktiskt på att arbeta stenhårt när jag är här, även om det kanske inte verkar så i den här bloggen...det är lite för tråkigt att skriva om.

Då och då vill jag ta fram den lilla projektbeskrivningen för detta projekt och läsa igenom den. För att inte halka helt ur kurs så att säga. Det är lätt hänt när man jobbar fritt utan kontrollinstans.

Jag översätter lite ur projektbeskrivningen:

"Avsikten är att små samhällen (mindre än 40 000 invånare) ska få tillgång till konstnärlig kompetens och drivkraft, och att artisten samtidigt får ett år med resurser och möjligheter till utveckling. Med denna unika satsning kommer små ställen att få unik kompetens för en period, som ger ringar-på-vattnet-effekter."

Stipendiet tjänar alltså dubbla syften: det ska både utveckla mig personligen och utveckla den lilla bygd där jag för tillfället bor.

Har jag uppfyllt detta? Förra året: svar ja. Det här året: det har ju just börjat, vi får se.

Min sociala förmåga sätts på prov. Jag är sådan att jag lätt skulle kunna jobba helt isolerad från omvärlden, om jag gav efter för mina impulser helt.

Jag måste liksom ge mig själv en liten knuff för att ge mig ut och vara utåtriktad. Och då funkar det utmärkt.

Denna första period på år 2 började för tio dagar sedan, och har, så när som på några möten med mina nya kontakter, mest handlat om det ena syftet; den egna utvecklingen.

- Cellon är på verkstad i Stockholm. Jag har kunnat koncentrera mig på elbasen den här gången, att polera upp mina gamla chops ordentligt (chops=speltekniska färdigheter). Samt få några nya också.

- Beställningsverket Narvik 9 har gått från "påbörjade idé-slamsor" till "tillräcklig med material, men vissa partier i behov av mycket redigering". Det gäller att hitta balans i formen. Den gyllene vägen mellan för få idéer som används för mycket (för tråkigt) och för många idéer som kommer och går (för osammanhängande). Och det beror ju på energi-innehållet i själva idén.

Jag kan tänka mig att författare sliter med samma frågor, då i form av "hur många personer ska förekomma i persongalleriet i den här berättelsen". Inte för få, inte för många. Varje person måste vara motiverad, eller åtminstone ges tid att bli intressant för läsaren.

Fikapaus. Idag, på det lilla fika-berget vid havet, så hördes ett konstant surrande under det tillplattade gräset där jag just hade legat. Jag försökte försiktigt att krafsa undan gräset, men gav upp efter ett tag. Surrandet var lika intensivt, som om någon glömt en eltandborste påslagen där under gräset. Så då blev det en brutalare metod, jag ställde mig och hoppade på gräset ett tag enligt principen hellre begravd död än levande begravd. Men det gick inte det heller. Jag la mig ner riktigt nära och hittade platsen för surrandet, och lyfte på några grässtrån, och ut kröp en gigantisk humla.

Kan humlor känna ångest och lättnad? Det lär dröja innan vi vet det.

Enough is Enough.

Träffade Hege Monika Eskedal idag, som är körledare i Sortland.

En av lärdomarna från mitt första år som Artist in Residence var detta: Vägen till Bygdens Hjärta går via Kören.

Så jag tänkte sätta upp "Vidderna inom mig", verket från i somras, på kulturfestivalen kommande vår.

Sortlands körer och Landsdelsmusikerna. Då har vi ett gemensamt mål.

Sedan gick jag hem till Kunstnerhuset i Sortland.
Sedan fick jag nog av Kunsterhuset i Sortland.
Jag packade mitt pick och pack i bilen och åkte västerut, ut till vidöppna havet. Vinje i Bø.

För 200 kr natten fick jag rum i ett slags vandrarhem vid hamnen, och jag är enda gästen i hela huset, säsongens sista gäst. Överallt sitter handskrivna lappar med till order gränsande förmaningar: "Ta av på fötterna HÄR!" "Ytterdörren ska ALLTID vara låst!" "Hundar och katter HELT oacceptabelt!" etc etc och till sist, som ett desperat rop på hjälp, " HÅLL ORDNING!!". En symbol för svårigheterna för en kontrollfreak att driva vandrarhem.
Det luktar svett i köket (?), och föreståndaren envisas med att stänga dörren dit hela tiden. Så fort han har gått så öppnar jag alla dörrar och fönster där, det blir ett mini-krig :)

Trots detta så trivs jag här i den enormt ödsliga skönheten i den lilla hamnen. Jag har just insett var min gräns går vad gäller omysighetsfaktorn i boendet. Den går precis ovanför Kunstnerhuset i Sortland och precis under vandrarhemmet i Vinje hamn. Precis däremellan.

Till sist några exempel på vad som pryder väggarna i mitt nya hem.

Kultureliten i Stockholm, varsågod att förfasas! Eller borde Vinje Hamn komma med i nästa superformgivna coffeetable-bok "100 Trendiga Hotell Norr om Polcirkeln"?

The Classic.

I köket.

Tintin i Bø

Vilken dag jag har haft idag!
Jag har varit här i Sortland en vecka nu, och börjar bli rastlös. Och solen skiner idag.
Så efter jobbet, efter lunch körde jag över till Bø på öns "yttersida", västsidan. En dryg timmes körning genom, som alltid, storslagna scenerier.

Jag kom fram.
Oh. My. God.
Det var som att något öppnade sig för mig.
Jag kände till Bø därför att jag har hört talas om Litløy fyr, en ö rakt utanför Vinje i Bø, med en fyr som gjorts till ett pensionat. Det verkar helt fantastiskt, och där tänker jag övernatta någon vecka i framtiden. Men att det skulle vara SÅ vackert i Bø!
Jag började med en espresso, bingo!, det fanns en riktigt fin en på caféet i Vinje. Och när jag frågade om Litløy fyr, så satt själva "fyrvaktaren"(föreståndarinnan) just då där i caféet!
Man kan bli vidskeplig för mindre.
Vi bytte några ord, och sen var hon tvungen att sätta sig i båten och styra över till fyren.
Jag satte mig på en klippa bredvid hamnen och skrev lite på mitt beställningsverk och detta är vad jag såg när jag tittade upp från partituret:

Litløy är ön i mitten, längst bort.

Att se fyrvaktaren åka ut till ön med sin båt kändes bekant på något märkligt sätt. På hemvägen i bilen kom jag på varför jag tyckte om den scenen så mycket:

Ja, jag erkänner, jag var en Tintin-freak när jag var liten.

Kanske var det därför jag blev Artist-in-Residence i Nord-Norge? För att få vara Tintin för ett år?

Vem vet. 

Måste köpa hund, som ska stå i fören på båten när jag åker ut till Litløy, den Svarta Ön :)