Äntligen konsert!

Så var det äntligen dags att presentera frukten av vårt trägna arbete för en full salong med glada skattebetalare.
Matiné-konsert i Sjömanskyrkan i Narvik.
Det var ett slags "retrospektivt" tonsättarporträtt med ett urval av mina kompositioner från 1996-2007.
Jag började ensam på akustisk solocello, och sedan blev vi fler och fler, för att efter en dryg timme vara ett svängande elförstärkt 10-manna-band på scenen som gjorde skattebetalarna lyckliga :-) :-) :-)
Men extranumret hanns inte med, jag måste till mitt natt-tåg till Stockholm (som avgick 25 minuter efter att sista tonen tagits på scenen!)

Det kvittar hur mycket man förbereder och håller på, det är där på konserten man verkligen förstår vart musiken vill, och det kan bli helt annorlunda än man tänkt sig.
Min erfarenhet är att efter ungefär 10 konserter, då har man det. Då har man vridit och vänt på materialet ordentligt och överrumplats och förstått vad man ska göra med det.
Tyvärr blev det inte 10 konserter denna gång, vi fick nöja oss med denna enda. Men det var fräscht och spännande.

Jag kommer att med glädje återvända till Narvik nästa vinter.
Då inte retrospektivt, tvärtom med ett nytt specialskrivet verk till MiN-ensemblen i bagaget.

Nästa blogginlägg 2 februari.
Ifrån Harstad, Lofoten.

Hasta la vista.

Fredagsmys

Att vara gäst på en kulturinstitution en hel vecka är en exotisk upplevelse för en som mig.

Idag fick jag vara med på Musikk i Nordland´s fredagsmys.

Jag har förstått att det är en ganska vanlig sak i den civiliserade världen: den där mjuka inbromsningen av arbetsveckan, då alla samlas i fikarummet och bara umgås.

Det var vinlotteri och jag vann en flaska vin bara sådär lätt och mysigt.
På kvällen mös vi ännu mer. Fagottisten Anton Biehe och hans fru bjöd generöst hem alla på kalkon.

Som kringresande ton-påhittare så är man van vid omysigare inbromsningar. Tidsbristen är konstant och effektiviseringen total. Då och då vill någon konserthuschef mysa till det och bjuda på restaurang efter konserten. Visst är det trevligt, men det bär ofta en doft av pliktskyldighet, och man bör ju helst inte glömma att fila lite på sitt varumärke, så att man blir engagerad nästnästa säsong. Inte vara för tyst, inte pladdra för mycket, vara intressant, vara lättsam. Puh..

Men jag gillar ändå min tillvaro med sina ständiga uppbrott. Kan det beskrivas bättre än i Karin Boyes dikt "I rörelse"?:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Sist min speciella packlista för "ställen, där man sover blott en gång" dvs. hotellrum: mysigaste myskläderna, tofflor, rese-espresso-bryggare (luktar gott också), stearinljus, samt en packe bra DVD-filmer + en laptop med extra högtalare.

1-2-3-mys.

Människor är bra folk

Ny dag och nya musiker, nya stycken och ny smak på pizzan!

Idag flög två nya musiker in från fylken bortom fjälltopparna: slagverkaren Simen Vangen och kontrabasisten Jon Sjøen.
Och det började omedelbart att svänga skönt. Tillsammans med tidigare nämnda stråkkvartett samt blåsartrion Inge Rolland, Ole Kristoffersen och Anton Biehe blev vi en gungande tiohövdad klangkropp.

Detta att tio vuxna människor sitter i ett rum tillsammans i timme efter timme och fokuserar på att bilda en exakt frekvenssammansättning samtidigt, i ett visst exakt ögonblick, för att inkarnera en viss exakt känsla.
Magiskt.
En, evolutionärt sett, mycket hög funktion.
Nej, vi människor är inte så dumma iallafall. Vi kan faktiskt mer än att roffa åt oss, kriga, ljuga och vara likgiltiga.
Det märkte jag idag i Narvik.

Narvik repdag 2 = Copy "Narvik repdag 1". Paste.

Har ni sett "Groundhog Day" ("Måndag hela veckan" på svenska), filmen med Bill Murray om mannen som upplever samma dag om och om igen, och den enda som inte sitter fast i "tidsloopen" är han själv?

En av mina favoritfilmer. Gå och hyr den.

Hade denna blogg varit skriven i notskrift istället för med bokstäver, så hade jag kunnat spara tid genom att helt enkelt sätta repristecken runt gårdagens inlägg. Exakt samma reptider, samma musiker, samma stycken, samma slalombacke efteråt, till och med samma pizza till middag; en vegetarisk familjepizza med extra jalapeno och vitlök, lämnar tre bitar till morgondagens lunch.

Men det är inte så dumt faktiskt, jag har haft tur med valet av dag. Musik, trevliga människor, skidåkning..

Jag kan tänka mig mycket sämre dagar att loopa.

På Narvikfjellet

Narvik, repdag 1

Nu är vi igång, det ska bli konsert här i Narvik på lördag.
MiN-ensemblen möter Svante Henryson A.I.R., och vi har börjat jobba med musiken.
Det är fantastiskt att uppleva när de professionella musikerna sätter tänderna i min musik.

Øivind Nussle, Kate Read och Hans-Urban Andersson går djupt in i min Kvartett för violin, viola och två celli.
Klarinettisten Ole Kristoffersen kastar sig ut i min Off Pist.
Violinisten Tor Johan Bøen kramar musten ur min version av Night and Day för violin och cello.
Och det ska bli fler musiker och verk under veckan.

Efter det behövdes semester.
Här i Narvik finns ett fantastiskt skidberg.
Liftkön lingrade lång denna strålkastarupplysta tisdagkväll i januari. Detta är ju trots allt Norge, och här behöver man inte en toppstuga med solveranda och bossanova för att orka åka upp med liften.
Här handlar det om själva skidåkningen.

På Narvikfjellet

"Vill jag verkligen låta såhär?"

Manfred Eicher, den fantastiske tyske producenten bakom skivbolaget ECM, är upphovsman till många klassiska citat.
Det har antagligen med hans kompromisslösa knivskarpa vision att göra.

T.ex. det här, som lär ha sagts efter en lång och mödosam arbetsdag i ECM-studion, med omtagning på omtagning och ett gnuggande av geniknölar till utslitningens gräns.
Herr Eicher dyker upp i studion mot kvällen och begär en genomlyssning, och säger därefter till det  supercreddiga hoppfulla jazzbandet med sin tyska brytning:
"Do you rrreally want to sound like this??"

Gulp. Ett litet ord kan förändra allt.

Sådär håller man på hela tiden när man skriver musik, ja faktiskt när man skapar något som helst..
Do you rrreally want to sound like this, do you really want to look like this, do you really want to be perceived like this, do you really..
Det är plågsamt som en klåda, man måste dit och riva hela tiden för att man tror att man måste.
Grejen är, tror jag, att ju mer man frågar sig detta, desto längre ifrån sanningen kommer man, tills svaret på frågan oundvikligen blir Nej.
Kanske därför som ECM alltid har gjort skiva på tre dagar: två dagar inspelning och en dag mix.
Over. Done.
Så att man helt enkelt inte ska hinna förlora sig i "Do you rreally.."
Så att herr Eicher ska slippa ställa frågan fram emot kvällen.

Förresten..
...do I really want this blog to look like this??

Hårdjojk

Söndag i Narvik.
Häruppe ungefär 3978 km ifrån Rom, se skylten, är det "ganske rolig" (ganska lugnt) om söndagarna, om man säger så.
Roligere än i Rom iallafall.

Men på mitt hotellrum var det ett sjuhe...s ös på eftermiddagen.

Jag spelade cello på nästa skiva med det samiska "hårdjojk"-bandet Intrigue.
Dom är från Karasjok, se skylten. Men dom var inte på mitt hotellrum.
Hotellstäderskorna måste tyckt att det lät mystiskt inifrån rum 625. En ensam ylande cello som tvärbörjar och slutar plötsligt, om och om igen, och i övrigt helt tyst.
Den där romantiska bilden av arbetet i skivstudio, med producenten som sitter framför mixerbordet och gör tummen upp till det lyckliga bandet framför mikrofonen, den blir ibland verklighet fortfarande.
Men alltmer sällan.
Du vet, digital teknik.
Nuförtiden kan var och en spela in sitt instrument hemma ensam, och maila färdiga och ofärdiga inspelningar fram och tillbaka över jordklotet. På en låt kan trummisen ha spelat in sig själv i Australien, keyboardisten i Italien, basisten i Sverige, gitarristen i Kalifornien och sångaren i New York.
Lät det som en överdrift? Det är det inte, jag var basisten i det projektet :)

Hursomhelst, jag kan garantera att det finns absolut ingenting i Intrigue's sound som avslöjar att något instrument spelats in sittande på sängkanten iförd pyjamas och yllesockor.
Det låter stoooort och stenhårt och gör ingen hårdrockare besviken.
Inte undertecknad heller.

Aaah..hotell!

Inget är som en ostörd dag på hotell.

Man får saker gjorda. 

Man spenderar inte en minut på matlagning, disk, städning, tvätt, matinköp och allt det där andra som inte räknas, men som får en arbetsdag som skulle vara en "vante" att bli en "tummetott".

Frukost, lunch och middag står framdukade på diverse bord, och när man ätit sig mätt reser man sig upp och går.

Någon städar ens rum, medan man går en loj promenad runt kvarteret.

Har man problem med nåtsomhelst så slår man en 9:a på telefonen.

Rummet är så tråkigt inrett, att det knappt syns inifrån.

På kvällen var jag inbjuden till Julia Harbrecht från Musikk i Nordland, som bjöd mig och ett gäng MiN-folk på julmat från sitt hemland Tyskland. 

Gott och rejält, inget tramsigt medelhavskök där inte.

Inget larvigt vin, nej riktigt god öl, som det ska vara i juletider. 

Och resten av året också förresten.

Livsfarlig resa

Hemresedag för Katarina, Joel och Siri. Jag ska stanna i Narvik och jobba med musikerna där i en vecka.

Vi körde bil från Manndalen till Narvik på hala och spåriga vägbanor med älg och ren lurande i skogsbrynen.
Det kändes läskigt, speciellt med hela familjen i bilen, så jag körde inte så fort. Vi höll nästan på att missa natt-tåget som familjen skulle ta därifrån till Stockholm, en tågresa på 20 timmar.
Strax efter att jag vinkat av dom på stationen i Narvik, checkade jag in på hotellet, gick upp på rummet och slog på TV:n.
Då nåddes jag av den tragiska nyheten.

Bara en stund efter att vi passerat Balsfjorden, så skedde en svår trafikolycka där på E8:an.
En personbil krockade med en buss. 5 döda och 59 till sjukhus.

Det dröjde ett tag innan jag tog in det helt.
Ju mer jag tänkte på det, desto större blev klumpen i halsen.
Om vi hade åkt lite senare på dagen, om vi hade haft mer bråttom, om, om..

Mina tankar går till de avlidnas familjer och vänner.


Kör försiktigt på Nordnorges slingrande kustvägar!

Sång & Cello i Olderdalen

Idag gav Katarina och jag vår duokonsert "Sång & Cello" på Kultursenteret. 

Det var en enormt stor publik, relativt Kåfjords invånarantal alltså. Om vi hade haft konsert hemma i Stockholm, och en lika stor andel av stockholmarna kom och lyssnade, så skulle inte ens Globe Arena räcka till! 

Sådär kan man hålla på och räkna procenttal och jämföra, och det blir lustiga effekter. 

Tanken hisnar över de 200 livsmedelsaffärer som skulle finnas bara på Södermalm, vår stadsdel i Stockholm..

Iallafall, det var en stämningsfull kväll i det lilla Kultursentret, med levande ljus på scenen, hemgjort fika i pausen, och ett gästspel av den kära Kåfjordkören.

Katarina leder en "Circle Song" med Kåfjordkören

Tolvårsdag

Min son Joel fyller tolv år idag.
Vi gjorde vårt bästa för att vår extremt nordliga belägenhet inte skulle förmörka hans stora dag.
Tårta, sång och presenter, och "idag får Joel bestämma".
(Även om pappan måste smygjobba).

Men på kvällen bestämde föräldrarna trots allt:
vi åkte runt fjorden till familjen Rundberg, åt kveite, och provade deras nya utomhus-jacuzzi.
Aah, att gå i snön i badbyxor i 12 minusgrader, sätta sig i 39-gradigt bubblande vatten, lägga huvudet mot kanten och titta på en kristallklar stjärnhimmel...

Vit dag

Tortyr fungerar.

Väldigt bra till och med.
Idag var Väckarklockan ställd, och jag vaknade en timme FÖRE, i vanlig skrämd ordning.

Idag är det klart och KALLT. Vi promenerar, och jag önskar att jag hade sparat helskägget som jag hade för fem år sedan, det värmde bra på kinderna.

Barnen gräver sina livs största snögrotta och Katarina och jag övar inför konserten vi ska göra i Olderdalen på torsdag.
Kontrasten mot gårdagen är slående.

Vår snögrotta

Svart dag

Vi vaknar sent, alldeles för sent. Det finns inget dagsljus som väcker kroppen. Dessutom är vi trötta efter resan.

Frukosten äter vi då vi borde ätit lunch, lunchen äts närmare tiden för middag, och middagen blir ett misslyckande, då alla börjar bråka istället för att äta.

Att resa kostar något.

Dagen slutar ändå bra, Katarina gör en kvälls-workshop med Kåfjord-kören i Trollvik. Hur orkar hon?

I morgon ska vi använda vårt kära gamla tortyrredskap, som vintertid på dessa breddgrader visar sig vara mer av ett nyttoredskap:
Väckarklockan.

Barnen började gräva en snögrotta. Med hjälp av sin far iförd pannlampa.

Tid och rum ÄR samma sak

Kapitel 3, Dag 1.
Resdag.
Familjen är med upp, ska stanna den första veckan.

Först till Kiruna.
Folk är snälla. Förvånansvärt mycket och ofta.
Min kärra har stått på verkstaden på Östermalms Bil (Kirunas Östermalm) ända sedan i november förra året.
Trots att det är söndag idag så åker Stig till jobbet och kör fram min topptrimmade bil åt mig, uppvärmd och snöfri.
Man blir rörd.
Därefter kör man till Nordnorge.

Det är mörkt häruppe nu, väldigt mörkt.
Bilen på vägen känns som en liten farkost i den oändliga rymden, med en besättning på fyra astronauter plus en cello.
Det där som Einstein svamlade om, det känns verkligen idag.
Det där om tid och rum, att det egentligen är samma sak:

Jag har varit nere i Stockholm i två månader.
Men det känns inte så, det känns som två dagar.
Och det kanske inte är så fel känt trots allt;
om det vore längre avstånd (mycket) mellan Stockholm och Manndalen, och min bil vore snabbare (mycket) så skulle Coop-kassörskan här i Manndalen verkligen kunna svära på att jag var här och handlade i förrgår..
zzz..
zzzzzzzzzVi är trötta (mycket) och orkar inte tänka på det här just nu.
Och vi måste bädda sängarna.