Premiär på "Narvik 9"

Tidigt på morgonen åkte jag upp längs fjordarna till Harstad, där festivalen Ilios just nu pågår. Ilios är sol på grekiska. Solen har nu börjat visa sig igen efter mörkertiden, och detta firas originellt nog med denna festival med s.k. ny musik. "Ny musik" är ett ganska vagt begrepp, men som underförstått betyder: musik som inte säljer så mycket, påhittad av folk som fortfarande lever.

Vi spelade vår konsert i det kritvita, skönklingande Galleri Nordnorge inför en förhållandevis stor skara faktiskt - i storstäder brukar ny-musik-konserter locka otroligt få människor. Sex moderna verk stod på programmet, varav två uruppföranden: mycket unge Narvikingen Amund Vedal's "Intakt", samt mitt verk "Narvik 9".

Inge Rolland, flöjt, Ole Kristoffersen, klarinett, Anton Biehe, fagott, Torleif Torgersen, hammarklaver, Tor Johan Bøen och Øivind Nussle, violin, Kate Read, viola och Hans-Urban Andersson, cello, samt jag på elbas, vi har repat i fem dagar på "Narvik 9".

Nu var det äntligen "skarpt läge", och vi hade en massa energi och "nerv" som måste ut, så det blev ett kraftfullt och känslosamt framförande, samt en del oväntade missar. Ett uruppförande som det bör vara, helt enkelt.

Narvik 9 uruppförs.

Folk kom fram efteråt och delade sina intryck av stycket med mig. Gud så härligt att få en stunds vila från den eviga gnölande självkritiken.

Efteråt gick jag raka vägen till hotellrummet och skrev om några ställen i partituret som jag nu efter uruppförandet bestämt mig för att ändra. Så brukar det bli.

Sedan fick det bli en öl och en prat, och konsert med årets festival-affisch-namn,  enmans-dator-akten "Biosphere", grannstaden Tromsøs stolthet. När jag lite försenad kom in i lokalen såg jag en massa människor som satt som förstenade i långa rader och tittade på en lika förstenad kille som stod på ett podium, med händerna på några reglage, och blicken fäst snett neråt på en laptop framför sig . Ett bildspel på väggen var det enda som rörde sig i lokalen, i alla fall under den dryga halvtimme som jag orkade vara där.

Min hjärna jobbade febrilt.

Är det här...allt liksom?...När börjar det...?

Jag fick en känsla av dystopisk framtidsvision. Jag fick aldrig reda på hur det slutade, men jag misstänker att det inte rörde sig om något Hollywood-slut, happy end...vi är inte kända för det, vi från Norr..

Hursomhelst, tummen upp för Biosphere.

Smygpremiär på "Narvik 9"

Idag höll MiN-ensemblen och jag en offentlig generalrepetition. Det var smygpremiär på "Narvik 9" samt ett stycke skrivet av en ung Narvik-tonsättare, Amund Vedal.
Publiken var ung, det var gymnasiets musiklinje.
Det mesta på programmet är väldigt "svår" musik.  Väldigt "modernistisk". Mitt stycke är rena schlagerlåten i jämförelse, en katt bland hermelinerna.
Jag undrar vad musikgymnasisterna tyckte? När jag själv gick på musikgymnasiet så var jag kompromisslös. Det var mitt livs mest modernistiska period. Jag hatade all musik med tonart, melodi, enkla ackord eller enkla rytmer. Jag hatade på ett passionerat, svart-vitt sätt som endast ungdomen kan. Men det svart-vita ska vi vuxna inte hånskratta åt, där i finns en kraft som kan störta diktaturer! Länge leve den kraften!

Sedan grånar man och blir "nyanserad", och dessutom "smartare" i sina åsikter...och diktatorerna kan sitta kvar..

Svår Musik.

Vindens Ägodel

Repdag Fyra på "Narvik 9". Det var två veckor sen sist och det har hänt bra saker med stycket. Förmodligen på grund av att var och en av oss både omedvetet och medvetet, i tanken och på instrumentet, bearbetat musiken under de två senaste veckorna.

Efter repet går jag till Narviks Bibliotek och lägger fram tre böcker framför mig på bordet i läsesalen: Ailohas' "Ruoktu Váimmus", den svenska översättningen "Vidderna Inom Mig", samt "Samisk-Norsk Ordbok".
Här ska jobbas.
Jag behöver hämta mer textmaterial till den nya versionen av min "Vidderna Inom Mig". Barnkören i Sortland ska få sjunga lite mer än i den gamla versionen, och jag har ett oanvänt barnkör-tema i min idélåda, som jag tänkte försöka klä i samisk text.
Först skummar jag igenom den svenska versionen av boken. Jag hittar tre korta passager som har den rätta känslan för just den här musiken. Sedan letar jag upp de tre ställena i den samiska versionen av boken. Detta ska ju sjungas på samiska.
Jag kan precis så mycket samiska, så att jag kan konstatera att bara en av de tre passagerna passar rytmiskt till melodin. Det får alltså bli den passagen. Dags att slå upp de samiska orden ett efter ett i ordboken. Ordens innebörd har betydelse för var de melodiska höjdpunkterna ska infalla. Man vill ju betona rätt ord i dikterna, annars blir det konstigt för en lyssnare som förstår den samiska texten.
Jag har lite tur visar det sig. Det kommer att fungera det här.
Så här är den svenska översättningen av passagen ur Nils-Aslaks diktverk:

Jag är vindens ägodel
men lever
och så har nog livet menat
idag lever jag
här och nu
och går inte det
så lever jag inte imorgon

Än sen då.


------------------------
På väg hem till hotellet får jag mig ett gott skratt.

Nu även i ett av världens rikaste länder.

Hammarklaverhårdrock kanske

Tillbaka igen med BussTågFörsenatFlygFörsenatFlygBuss. Chauffören som kör sista flygbussen mitt i natten skapar hemtrevnad i den trötta skaran. Och han har lärt sig att 23.55 heter "11.55 P.M." på engelska. Bra där!

I hotellreceptionen bläddrar jag i dagens lokaltidning:

Oj. Jag hoppas att de dagstidningsläsande hårdrocksfans, som kommer på konserten på fredag och lyssnar på uruppförandet av "Narvik 9", inte blir besvikna...jag hoppas att de vidgar sina vyer och utvecklas, som det så vackert heter på kultur-medelklass-svenska.

Nåja, lite hårdrock blir det. Några sekunder här och där i verket. See'ya Friday! (..gör hårdrockstecknet)

The Original Hårdrockstecken

Au revoir, Sortland skyline!

Lämnar Sortland i ottan och åker till fygplatsen. Solen skiner, men ack och ve, planet lämnar Nordnorges mark alltför sent, och när vi kommer till Oslo har Stockholmsplanet redan gått.

Innebär extra tid att ha hemlängtan. 

Denna Nordnorge-omgång har varit proppfull av nya trevliga människor, möten och musikupplevelser,  men ovanligt fattig på naturupplevelser, dom har jag helt enkelt inte hunnit med. Jag har under de senaste två veckorna musicerat med 7 olika ensembler, innehållande inte mindre än 121 medlemmar totalt! I alla åldrar och på absolut alla nivåer!

Men jag märker nu att det är en annan sak som jag längtar efter extra mycket, nu när jag har bott på småstadshotell i två veckor: jag längtar efter smakupplevelser.
Att inte älska fisk är praktiskt taget ett landsförräderi när man befinner sig i Vesterålen/Lofoten.
Som närapå-vegetarian trivs jag kulinariskt allra bäst i Indien och Sydostasien..

Att äta frukost som jag själv gjort, eller nån som känner mig väl. 

Jag längtar till kaffet på mitt stamställe, där dom vet hur jag vill ha det. 

Eller att, om andan faller på, kunna välja mellan typ hundra olika restauranger av de mest skilda slag bara i min stadsdel. Där dom inte tittar konstigt på en när man beställer vegetariskt.

Over and out, tillbaka igen redan på tisdag, den 31 januari.

Au revoir, Sortland skyline!

Sortland Barnekor & Holand Blandakor

Idag var det dags att träffa två av Sortlands körer för första gången. Lite "Såsom i Himlen"-känsla igen.
Det är förberedelser inför nya framföranden av "Vidderna Inom Mig" som uruppfördes i somras (Se blogginlägget Svantes Lyckliga Dag ).

Först ut var Sortland Barnekor, 35 stycken spralliga barn mellan 8 och 13 år. De repar en gång i veckan i ett litet hus vid fjorden, lite i utkanten av Sortland.
Vi blev snabbt vänner, efter att jag spelat på min cello lite, och visat att den faktiskt kan låta exakt som en råmande ko!
Sedan sjöng och spelade vi tillsammans min "Girdde" samt en helt ny barnkörsats till "Vidderna Inom Mig".
I pausen var det ett fasligt liv, rörelsebehovet måste ju tillfredställas, och jag fick många oblyga frågor om jag kunde låta som andra djur, och jag fick höra om alla deras släktingar i Sverige.
Ett charmerande gäng.

Sortland Barnekor och jag.

Sedan drog jag vidare till nästa kör, Holand Blandakor, 55 stycken spralliga vuxna mellan 20 och 80 år. De repar i ett lite större hus vid fjorden, lite längre utanför Sortland.
Någon hade glömt att skruva på värmen så repetitionen föregick med dunjackorna på!
Vi blev snabbt vänner, efter att jag spelat på min cello lite med stelfrusna fingrar, och pratat lite om varför jag hamnat just i Sortland, just där just då.
Sedan sjöng och spelade vi tillsammans körpartierna ur "Vidderna Inom Mig".
I pausen var det ett fasligt liv, pratbehovet måste ju tillfredställas, och det var kaffe med dopp och vinlotteri, och jag fick många oblyga frågor om vad jag egentligen var för en, och jag fick höra om alla deras släktingar i Sverige.
Ett charmerande gäng.

Holand Blandakor och jag.

Båda körerna leds av Mette Dyrnes, och jag blir än en gång förundrad, och hoppfull över mänskligheten. Att ge sig iväg en blåsig torsdagskväll i januari för att få ordning på 35 barn och 55 vuxna så att dom kan sjunga toner tillsammans - kan det bli noblare? Tack Mette. Tack alla ni andra körledare på den här bollen i världsrymden. Ni skola bliva belönade på den yttersta dagen.

70 strings of the N.M.K.

NyMusikkUken fortsätter. Idag gick jag och lyssnade på ett lysande föredrag av komponisten, musikern och professorn i samisk musik Frode Fjellheim. Han lärde oss bl.a. att jojka på fem minuter, och att världens första jojk-konsert faktiskt hölls i min hemstad Umeå 2 september 1910. Vi fick även vara med när professorn jojkade en helt vanlig kontors-stol:

Frode jojkar stolen.

På kvällen var det så dags för oss i NyMusikkUkens elgitarrorkester "70 strings of the N.M.K." att ge sin avslutningskonsert inför en fullsatt Samfunnssal (= Folkets Hus). 70 är vårt sammanlagda strängantal; 2 fyrsträngade gitarrer, 8 sexsträngade (varav en i en annan dimension) samt 2 sjusträngade. 

Vår under två dagar egenhändigt komponerade riff-svit hade 12 delar: "Jonas Blue CityBlues", "Kristian's Got His Dancing Shoes On", "Fredriks Leftwing Folksong", "Mathias' Hot Pick", "Tomas in Jamaica", "Joakims Yoik Shuffle", "SvanteBob Firkant", "Deep Diggin' Mathias", "Kristoffer on the Merry-Go-Round", "Please Call Again-Hans is Very Very Busy", "Håkon says Hello from the 7th Dimension" samt "Øivind on the Rocks".

Det var mycket lyckat och publiken var i extas!

70 strings of the N.M.K.

Konserten innehöll även en barnorkester spelande improviserad nutida konstmusik, samt modern balettdans.

Min syn på Sortland är från och med idag en annan. Det satt lite hårt åt i början, men nu finns Sortland i mitt hjärta.