Umeå-Stockholm. UPPDRAG SLUTFÖRT

Jag vaknar tidigt på min allra sista dag som Nordnorges Artist in Residence.
Sätter mig i bilen i gryningen och ställer in siktet på Stockholm där nere i söder.
Skogarna svischar förbi medan jag försöker sammanfatta mina två år.
Jag tänker på mina 17 resor till Nordnorge.
De 193 dagarna i tjänst som "A.i.R.".
De 4 större verken som jag komponerade däruppe.
De 30 konserterna jag gav.
De 200 musikerna och sångarna jag arbetade med. 5-åringar, 85-åringar, superproffs, superamatörer.
De 1500 milen jag körde i min röda Subaru.

Men jag tänker också på den mänskliga godhet jag mött, och de strömmar av kärlek jag känt.
JAg kommer aldrig att glömma glädjen den 21:a juli 2011. Eller sorgen den 22:a.

Jag ser en bild för mitt inre öga.
Bilden av Berg - Himmel - Hav, ständigt närvarande i Nordnorge.
Men vänta nu.. det finns inga människor i den bilden...
Det säger en del om var jag varit nånstans. För trots alla människor jag mött i nordnorska städer och byar, så är detta bilden som blir kvar.
Berg - Himmel - Hav.

Häruppe är Natur större än Kultur.
Så det är inte så konstigt att en Artist-in-Residence känt sig ganska liten i sin röda Subaru.
Som en austronaut i en liten rymdfarkost, drivande genom det stora alltet.

Jag måste få avsluta med slutrepliken ur en av mina favoritfilmer:

Ripley: Final report of the commercial starship Nostromo, third officer reporting. The other members of the crew, Kane, Lambert, Parker, Brett, Ash and Captain Dallas, are dead. Cargo and ship destroyed. I should reach the frontier in about six weeks. With a little luck, the network will pick me up. This is Ripley, last survivor of the Nostromo, signing off.
[to Jonesy the cat] 
Ripley: Come on, cat. 

Svante: Slutrapport från tjänstefarkosten Subaru RAR 439, Artistens rapport. De övriga medverkande i projektet, Musikk i Finnmark, Musikk i Troms, Musikk i Nordland, Liv Rundberg och hennes körer, Mette Dyrnes och hennes körer, samt all publik, är kvar däruppe. Mina konserter är slut och applåderna har tystnat. Jag borde nå storstaden om sex timmar. Med lite tur står middagen på bordet när jag kommer hem. Detta är Svante, Nordnorges sista Artist-in-Residence, som loggar ut.
(till Subarun)
Svante: Kom igen nu, bilen.

Hemavan-Umeå.

Äntligen en hotellfrukost i min stil, tänker jag när jag scannar den lilla men perfekta buffén på Hemavan fjällcenter. Har CIA tagit reda på vad jag äter till frukost och vilka hotell jag ska bo på?
Nej, jag är helt enkelt i Västerbotten.

Sedan följer sex timmar drivande nerför E12 längs Umeälven. A smooth drive.
Höstfärgerna på björkarna.
En buddistisk fika i Lycksele.
De gamla bönehusen i byarna.

Driver ända in till Umeå centrum innan bilen fastnar på en bakgård. Jag hoppar ur och bänkar mig på Nya Konditoriet.

NK alltså.
NK är det klassiska kondiset mot vilket jag mäter alla andra kondis runt om i världen. Namnet Nya Konditoriet är motsägelsefullt; trappan upp till kondiset är numera alldeles nednött. Inte så konstigt kanske, om det inte vore så att den är gjord av marmor.
Tillbringar 3 timmar där. Hälsar på olika gamla bekanta som kommit upp på en lördagsfika. Har planeringsmöte med Elisabeth Holm och Eric Johannesson från Umeå Kammarmusikförening. Ger en intervju med Erica Sjöström från Västerbottens-Kuriren. UK och VK på NK.

Sedan stolpar jag koffeinhög ut till bilen och tar en runda till barndomskvarteren innan jag tar kväll.

Höstdagjämning, och jag är i Umeå.
Något är alldeles rätt, som ett vattenpass.

Hadseløya-Hemavan. Ka-Klonk.

Packar bilen i gryningen och kör dagens första etapp till Lødingen-färjan.

Jag är lätt om hjärtat efter gårdagens två stora avslut: triostycket och avskedskonserten.

Det är dag 1 av 3 resdagar: Hadseløy-Hemavan.

När jag kör av färjan har jag sex timmar till framför mig.

Jag lyssnar på ljudbok, min svåger Peters nya roman

I Fauske stöter jag på ett järnvägsspår. Vad skönt.

Blanka järnvägsspår är så trygga, det är så mycket civilisation, ännu mer så än asfaltvägar.

Man ser järnvägsnätet framför sig, så lättförståeligt.

Efter en stunds körande uppe på trädgränsen kommer jag ner till Polcirkeln.

Det känns konstigt, som att gå ut ur ett rum och in i ett nytt.e

En definitiv gräns som passeras.

Nu är jag på Nordkalotten, och nnnnnu! är jag inte det längre.

Kommer ner från kalfjället till Mo i Rana efter ett par timmar.

Där ser jag en pil med "Umeå 473".

Ka-Klonk.

Något ramlar ner inom mig.

Umeå Umeå, min barndoms stad Umeå. 

När jag svänger vänster i rondellen andas jag med ens lättare.

Naturen ser vänligare ut. Den känns bekant på något diffust sätt. Stilen på björkarna, på sjöarna.

Det blir än starkare när jag passerar gränsen och kör in i Sverige.

Så fånigt, eller?

Kommer fra till Hemavan och checkar in på Fjällcentret.

Ölen i baren smakar....ja som en kall öl smakar efter åtta timmars bilkörning.

Det står "belönings-öl" på menyn.

Avskedskonsert på Sortland Jazzfestival

Konsertdag idag.
Men jag har inte tid att tänka på det förrän efter lunch.
Måste jobba med det nya triostycket först.
Jobbar mellan 9 och 13, och jag är KLAR och trycker på MAKE PDF och SEND och noterna är redan framme hos Mats Bergström och Cecilia Zilliacus.
Hurra!!!
"3X3" blev titeln och de tre satserna heter "Cecilia", "Mats" och "Svante".

Ingen tid att fira.
Bara att packa ihop cellon och ila iväg upp till Sortland, där jag träffar Ketil B. som kommit från Oslo för att spela med mig på Jazzfestivalen.

Det är min sista konsert som Artist in Residence.
Vår konsert är förlagd till den fina gamla femtitalsbion Sortland Kino, och flygeln är en alldeles nyinköpt Steinway C, en stor investering för en liten kommun i norr.
Publiken är stor.
När jag går in på¨scenen känner jag mig helt trygg, som att jag är bland vänner.

Min nya cello spinner som en katt.
Jag håller ett litet tal om cellon, som jag köpte helt oförhappandes i somras.
Det är en stor händelse i en cellist liv, att byta instrument.
Lite som att skilja sig från sin fru/man för att man har hittat en annan.
Jag skämtar lite om att min "nya fru" faktiskt är äldre än min förra, sisådär en hundra år.
Publiken är med på noterna.

Ketil har pianosolo. Han trycker pedalen i botten och blåser ren den nya fina flygeln.
Jag sitter på scenen och lyssnar. Då kommer jag på att jag har glömt ta med mig cellostämman till nästa stycke.
Gulp.
Vi har inte spelat det sedan förra året.
Gulp.
Jag försöker plocka fram stycket ur minnet, men det är stört omöjligt när Ketil spelar på för fullt med en helt annan musik.
Det känns som att jag inte har någon aning om hur stycket låter.
Gulp.
Jag vet att Ketil kommer att börja spela introt direkt, utan någon paus före.
Vad ska jag göra? Ställa mig upp och säga som det är, att jag inte har några noter?
Jag beslutar mig för att chansa.
Det får gå som det går.
Ketil spelar introt, och då kommer jag ihåg mina första toner.
Det blir en spännande upplevelse att upptäcka stycket allteftersom vi spelar det.
Som att köra i tät dimma och se landskapet uppstå alldeles framför en hela tiden.
Borde göra så här oftare.

Publiken är alldeles galen.
Innan extranumret så passar jag på att ta upp kulturchefen Mona Dahl på scenen, för att inför alla dessa vittnen betala min ett år gamla hyresskuld till Sortland kommun på 1500 kr.
Sedan tar jag upp körledaren Mette Dyrnes som får en packe överblivna och signerade konsertprogram från "Vidderna Inom Mig" att dela ut till körsångarna som var med då. Sitter bra på kylskåp runt om i Sortland.

Jag säger "på återseende Sortland" och vi avslutar med Ketils hitlåt "Sommernatt ved fjorden".
Blir sentimental.

Svantes avskjed

Mitt tvååriga uppdrag är slutfört.
Nu är det bara den långa vägen tillbaka till Stockholm.

September äger

En till dag på Hadseløya av hårt envist jobbande.
Måste måste!

Solen gassar.
Jag kan nu slå fast att september är favoritmånaden i Nordnorge.
Tre septembrar i rad har varit helt fantastiska vädermässigt.
2011 i Skibotn, 2012 i Bø, 2013 på Hadseløy.

Att sitta på altanen i solen och raka sig noggrant med hyvel och vattenskål. Med den raka horisontlinjen bakom spegeln.
Aaaah.

Blixtvisit i Bodø

Flyger över till Bodø från världens smidigaste och gulligaste flygplats Stokmarknes.
Med de betande fåren vid landningsbanan vid fjorden.
Där man checkar in utan att visa ett ID en gång.
T.o.m. att säga sitt namn är överkurs.
Mitt uttal av ordet "hej" räcker. "Du må være Svante, ikke sant."

Ordet "livskvalité" hade man lätt kunnat använda, innan flyget blev klimatbov nr 1.
Nu skäms man lite lite grann varje gång man checkar in.

Träffar först André och Arnfinn från Musikkfestuken för att prata om kommande konserter.
Det finns ett post-Artist-in-Residence-liv för mig i Nordnorge, det är glädjande.

Sedan raskt vidare till Kulturhuset för att skaka hand och prova ut basförstärkare inför kommande gästspel. Kulturhuset fick bakläxa, basförstärkaren var alltför klen.

Sedan var det bara att promenera bort till flygplatsen, gå ombord på planet, och flyga tillbaka över Lofoten till de betande fåren vid fjorden.

Att spela eget

Dagen ligger öppen och tom, färdig att fyllas.

Idag ska jag jobba hårt och envist, bestämmer jag mig för.

Ligger efter med en komposition för violin, cello och gitarr som ska uruppföras om tolv dagar!

Tur att Cecilia Zilliacus och Mats Bergström är så otroligt duktiga OCH snälla.

Men den bara måste bli klar.

Och så har jag konsert med pianisten Ketil Bjørnstad på torsdag.

Och så måste jag öva på min Cellokonsert nr. 2 och Elbaskonsert, som jag ska spela i oktober.

Måste. Måste.

I det här läget är det skönt att ha en dag eller två helt för sig själv.

Det där med att jag mest spelar musik som jag själv har skrivit..

Vissa låter påskina att det är "lättare" att spela eget än att tolka andras kompositioner.

Det gör mig sur.

OK, jag kan välja andra toner om de inte passar mig.
Men av all den repertoar jag har spelat, andras och egna stycken, så är mina egna stycken klart svårast. 

Och att man kan ändra i styckena gör att man aldrig lär sig dom helt. Man tänker oavbrutet på om man borde ha skrivit si eller så, så till den grad att man knappt kan koncentrera sig på att sätta fingrarna på rätt ställe.

Man bestämmer sig aldrig, det är alltid "work in progress".

Skulle man ändå bli nöjd med själva spelet, så är man förmodligen missnöjd med kompositionen. Och vice versa.

Men det är det värt.

Jag skulle inte vilja byta.

Ingen keso i Katterjåkk

Sista kapitlet.
Min sista Nordnorgeresa som Artist in Residence.
Jag flyger upp till Kiruna, där jag utanför den lilla terminalen grips av plötslig snålhet, och tar flygbussen istället för den svindyra flygtaxin.
När alla hade klivit av vid de olika hållplatserna var jag jag var ensam kvar i bussen, och jag tog en rövare. Jag hade sett att det stod i liten stil längst ner på tidtabellen att bussen kunde köra till olika hotell vid behov.
Kunde chauffören köra mig till min parkerade bil borta på Glimmervägen, nära hotell Samegården?
Jag har så mycket bagage, tre stora väskor?

Svar ja.

Jag blir rörd och tänker först att detta aldrig hade hänt i Stockholm, eller ens i Umeå. Men sedan tänker jag att det inte bara handlar om storleken på staden. Det kokar ner till en enskild människas vilja att hjälpa en medmänniska.

Solen strålar och jag kör mot Norge. Stannar till i Katterjåkk för att handla och äta innan dyr-Norge.

Keson i Norge är inte bara dyr, den smakar illa också (unnskyld meg), så jag måste bunkra.
Men jag är inte ensam om idén.
Ingen keso i Katterjåkk.
Jag tror det är fjärde gången som jag försöker bunkra keso på Coop Katterjåkk och den är slut.
Fyra gånger av fyra.
Jag börjar skönja en serie tillfälligheters övergång till regel. Så dags nu.

Jag kommer fram till Hadseløy om kvällen och handlar äcklig dyr-keso på Coop i Melbu.
Miljön runt dyr-keson är bedövande vacker.
Det hjälper.

Konsert IV. Nordic Hall Harstad

The Cutest Little Tour In the World avslutades idag med en morgonkonsert framför en massa akutläkare på konferens.
Än en gång spelar vi inför en publik utrustade med iPads sittande bakom bänkar.

Men dessa människor var (i genomsnitt) bättre lyssnare än fylkestings-politikerna var i tisdags. Varför vet jag inte.
Men jag vet att många läkare är amatörmusiker.
Begåvningar, som kanske ville bli musiker när de var unga, men inte fick för sina föräldrar, eller inte vågade själva.
Så de riktade sin begåvning åt ett annat håll, mot en karriär med garanterat hög status och fast hög lön.
Men de har kvar sitt fina instrument och spelar fortfarande. Det vill säga spelar så mycket de hinner, vilket inte blir så mycket, men de lyssnar iallafall mycket på högklassiga inspelningar hemma på sin tyska högkvalitativa stereoanläggning.
När barnen lagt sig/flyttat hemifrån.

Håhå jaja. Morgonkonserter är inte så sköna. Sinnena har inte trubbats av ännu.
Allt låter gällt och alla pormaskar syns. Men det är skönt att ha gjort ett dagsverke före lunch.
Och det svänger om vårt "anförande".
It dont mean thing if it aint got that swing tänker jag när jag smyger ut från Nordic Hall, och är tacksam för att jag slipper sitta kvar på konferensen och lyssna på osvängiga talare. Jag är för rastlös för sånt.

The Cutest Little Tour In the World är härmed avslutad.
Jag flyger söderut.

Nästa blogginlägg kommer i september. Det blir min sista vecka som Artist in Residence.

Håvard Lund, E-type Henryson, Hans Petter Vabog

Konsert III. De Fire Roser Harstad

En av mina favoritskivor är Bill Evans Trio "Sunday at the Village Vanguard".

Det är en legendarisk triojazzskiva, inspelad live en söndagkväll i en liten källarklubb i New York.

Som dom spelar, Bill Evans, Scott LaFaro och Paul Motian!

Men i bakgrunden hör man hela tiden publiken, det slamras och skålas och pratas och hålls på.

Det är verkligen inte sådär respektfullt dödstyst som man tänker att det borde vara när Stor Musik skapas.

Trions trummis Paul Motian sa till och med i en intervju att det förmodligen var just därför som det blev så bra: de flesta i publiken lyssnade inte så noga på vad de gjorde, dom fick liksom "hålla på ifred", som Paul sa. Då lekte dom (engelska played) helt ohämmat, och vågade testa grejer och ta alla möjliga risker.

Men, som alla musiker vet, så är det väldigt trist att spela om ingen lyssnar. Det känns respektlöst, meningslöst och man blir ledsen av sånt.
Så än en gång; lagom är bäst.

Mina första riktiga spelningar var på jazzklubben i Umeå, en klubb av typ Village Vanguard. Det var en öppen (och rökig!) atmosfär i en långsmal lokal. Folk närmast scenen lyssnade, de längre bort rökte, drack och pratade. Jag var 14. Jag var en rookie som fick experimentera inför öppen ridå. Och som hårdbevakades när jag närmade mig bardisken, och hade instruktioner om att springa ut bakvägen om polisen skulle komma in på klubben.

70-tal, jazzklubben i Umeå

Ganska snart efter spelningarna på den rökiga jazzklubben slog jag in på en annan väg: Klassisk musik. Det  handlar om det Minituöst Förberedda Återskapandet av Verket. Inget experimenterande inför öppen ridå. Konserthus med stora ödsliga scener och rader av dödstysta människor som stirrar på mig när jag spelar.
Där hälften kanske inte bryr sig så mycket egentligen, men man får ju inte prata och skåla i Stora Salen, man ska sitta tyst och lyssna och applådera på rätt ställe.
Stora Salen är väl fint, men...jag längtade tillbaka till klubben. Nuförtiden försöker jag förena de båda världarna. Leka i Stora Salen.

Allt det här gör att jag trivs väldigt bra att spela i cafésorlet på De Fire Roser i Harstad.

De som satt längst fram lyssnade helt tyst och koncentrerat, men ju längre bort från oss i trion, desto mer sorl och slammer.

Det blev en väldigt bra och kul spelning! 

Vi lekte tillsammans, we played together!

Konsert II. Fårebygget Borkenes

Världens Gulligaste Turné går vidare.
Idag hade vi konsert i en helt fantastisk, hyper-exklusiv miljö, ett av världens minsta Kulturhus, en ombyggd lada vid namn Fårebygget. Den ligger högt uppe i en brant sluttning ner mot fjorden.
En "byggnad bland fåren", som går omkring och betar i backarna runt kulturhuset.

Det är så fint så att det nästan är surrealistiskt.
Det är på något vis det yttersta beviset på ett välmående och fungerande samhälle, att ett sånt här ställe finns.
Men som alltid i såna här fall, så står det och faller på en passionerad person. I det här fallet heter personen Anne Semb.
Hon är inte bara en passionerad kulturhusägare. Hon är själv en ytterst begåvad konstnär och hennes konst finns runt omkring i hela byggnaden.

Det var skönt att spela här. Håvard Lund på basklarinett, Hans-Petter Vabog på marimba och jag på cello hittade magin tillsammans inför den lilla publiken. Och fikat efter konserten var i nivå med resten av huset.

Snart är det konsert i Fårebygget

Målningar (och fika) av Anne Semb

Luftgitarr?

Konsert I. Fylkestinget Tromsø

Första stopp på vår mini-turné är Fylkestinget i Tromsø, som har en tradition av att börja sina månatliga ting med musik.

Jeez, vilken underlig publik vi hade framför oss när vi gjorde vår tiominuterskonsert!
Människor med tydliga etiketter: Arbeiderpartiet, Høyre, Venstre, Fremskrittspartiet och allt vad de heter.
Tänk om vi musiker skulla ha skyltar framför oss på scenen: Jazz, Klassiskt, Hårdrock. haha
Längst fram satt någon från arbeiderpartet som inte lyssnade, utan satt djupt försjunken i en iPad, något som fick mig att tänka på mina barn där hemma och nästan börja skratta.

I ett mellansnack passade jag på. Jag ställde frågan "Vilket parti är bäst för kulturen?". Alla ledamöterna räckte upp handen. Samma sak på frågan "Vilket parti är bäst för miljön?" Hela salen fick sig ett gott skratt innan konserten fortsatte.

Håvard, Svante och fylkestinget

Därefter flög jag och Håvard till Harstad, där vi hade en kvällsrepetition med den tredje musketören, slagverkaren Hans-Petter Vabog, som ska vara med på resten av turnén.

Meh, vilken konstig dag, börja med konsert och avsluta med rep. Helt bakvänt asså.

Ukraina-Sverige 2-1

Resandet har sina bra och dåliga dagar

Får gå upp klockan 06.00.

Får vänta 4 timmar på Oslo "Gördyr-moen".

Får ingen vettig mat.

Får inte mitt bagage.

En bra dag med andra ord!

Jag får mycket gjort, och jag slipper släpa bagage.

Jag är inte den ende svensken i Tromsø idag. Statsminister Fredrik Reinfeldt är också i stan och hänger med sina nordiska statschefspolare, kanske kollar dom matchen tillsammans ikväll.

Håvard Lund och jag har en liten duo-repetition i ett runt rum hängande ovanför hamnen! Det är svårt att koncentrera sig på musiken, för vi är helt omgivna av ögongodis; fjäll, fjord, skutor, folk, hurtigruttar, brospann, katedraler..

Avslutar dagen på pub med öl framför storbildsskärm och ser Ukraina-Sverige i fotbolls-EM.

Kan än en gång konstatera att jag saknar de där generna, som gör att jag automatiskt ser när någon är offside, kan namnet på förrförre målvakten, eller kommer ihåg i vilket EM Sverige vann mot Rumänien med 4-0.

Men så var jag också den ende pojken i klassen som valde textilslöjd, spelade i rockband, och INTE körde moped.

Jag försöker sörja att Sverige förlorade, ikväll är jag trots allt en svensk i utlandet, men jag bryr mig ju faktiskt inte nämnvärt. 

Ukraina var ju bättre.

Hem (försiktigt)

Jag kör försiktigt försiktigt från Riksgränsen till Abisko. Inga snabba accelerationer eller inbromsningar. Marschfart 80 kmh. AC:n av. Radion av. Jag andas lugnt in och ut.

Bilen är nästan helt tom på bensin. (SchhhhSäg det inte högt så bilen hör det!)

Glömde den detaljen igår när jag fick punktering.
När jag tankar i Abisko inser jag hur tom den faktiskt var.
Jag tankar 49 liter bensin i 50-literstanken.

Lämnar bilen på Kiruna flygplats med nyckeln på framhjulet (bara så ni vet, allihop).
Mats Dahlberg kommer och hämtar den.
O Store Mats, vad gjorde jag utan dig?
Nästa uppfärd 11 juni. Ciao!

Konsert Sortland kirke. Noter och däck punkterade.

Idag gav jag en pingstaftons-konsert i Sortland kirke tillsammans med kantorn Mette Dyrnes på orgel och piano.
Det var en eftermiddagskonsert med avslappnad atmosfär, lite "hemma hos" känsla.
Vi spelade några av mina kompositioner; Fall, Melting Ice, Adagio ur Cellokonsert nr 1, samt musik ur bra filmer: Marin Marais virtuosa gambamusik "Le Badinage" ifrån den franska filmen "Tous le matins du monde" samt musik från den norska filmen  "De usynlige".
Mette spelade Cesar Franck på orgeln så att kyrkan skakade.
Jag spelade också några solon; Green, Black Run, samt indisk raga (Raag Multani) med iPhone-tablas och -tanpura, som så många gånger förr.
Nytt för denna gång var en jazzstandard (Body and Soul) med iPhone-jazztrio-ackompanjemang. Det var inte sista gången. Komp-apparna har blivit bra, nästan konsertvärdiga ;)

När konserten var slut satte jag rak (nåja) kurs mot Sverige.
Men halvvägs, nånstans i vildmarken mitt i Ingenstans, när jag satt och "koste" mig som bäst över att vara på hemväg så sa det PANG och bilen började kränga och låta som ett tröskverk.
Punktering.
Shit.F..k.
Men vädret är iallafall OK...vänta, kände jag inte en droppe? Och så börjar det regna...suck.

Man känner sig inte precis som James Bond där man knäar på asfalten i regnet och bilarna vrålar förbi precis bakom fotsulorna. Nordnorges vägar har inga vägrenar.
Efter att ha tackat alla gudar och förra bilägaren för att reservhjul och domkraft fanns i bilen så var jag snart på väg igen.

Varför så bråttom till Sverige, flyget från Kiruna går ju imorgon?

Jo jag hade tänkt åka skidor i Riksgränsen. Jag såg mig själv åkande i kvällsolen i T-shirt, jeans och solglasögon, jag hade räknat ut det så bra.

I Riksgränsen visade det sig vara tjock dimma. Absolut ingen kvällsåkning. Suck igen.

Finalen på "James Bonds Förnedring" utspelades på Riksgränsens vandrarhem, med scener som "oops-det-bor-redan-någon-i-mitt-enkelrum" och "jag-har-glömt-nyckeln-i-rummet-och-skorna-också-och-det-är-200m-lerväg-till-receptionen".

Store Studio dag 3

Idag körde vi med vidöppna dörrar och fönster i studion - den här gången menar jag både bokstavligt och bildligt.

Håvard Lund och jag utökades till en trio med slagverkaren Hans-Petter Vabog på marimba och vibrafon.

Vi repade i studion inför vår kommande turné i juni. Vi spelar originallåtar och norska folketoner, allt i nya arrangemang, och med mycket improvisation.

Kombinationen cello/basklarinett/marimba är speciell. 

De tre instrumenten har nästan exakt samma tonomfång. Det liknar den mänskliga röstens - av båda könen, från en låg bas till en hög sopran.

Det är ett stort omfång, och användbart, alla kan växla mellan alla roller.
Baslinje, melodi i sopranläge, mellanstämmor, ackord.

Trion.

Efter den sista arbetsdagen i Store Studio så var det dags att flyga hem över Lofoten till Stokmarknes.
Men de tunga molnen låg strax ovanför markhöjd, så piloten lyckades inte landa. Efter ett par försök gick det. Gulp..

Store Studio dag 2

Idag stog luften stilla i Store Studio i Bodø - och då menar jag bokstavligt.
Ventilationsanläggningen var trasig.
Det är lite av en katastrof i en studiomiljö, en miljö där man ju inte bara kan öppna några fönster och vädra lite, och där man måste använda all den hjärnkapacitet man kan uppbåda för att nå bästa resultat,

Vi jobbade med några pålägg på en kommande CD med norska folkmelodier i nya arrangemang, bland annat med indiska klassiska musiker inblandade.
Men det blev alltså en svår dag på jobbet idag. Hjärnan fick inte nog med syre, så idéer och reaktioner flödade inte riktigt fritt. Och svetten bara rann vid minsta ansträngning.
Vi gjorde vårt bästa, men det blev en något avkortad arbetsdag i studion.
Gick ut på gatan i mina blöta kläder och mötte den nordnorska vårluften. Hjärnan applåderade.

Store Studio, Bodø

Flög från Stokmarknes till Bodø.
Vilket väder. Vilken flight!
Piloten "koste seg" där framme i cockpit och valde en "alternativ rutt" för att vädret var så bra.
Vi flög fria som fåglar genom Lofoten, mellan fjällen, nere i fjorden.

I Bodø, i "Store Studio", Nordnorges studio-flaggskepp, hade jag stämt träff med basklarinettisten Håvard Lund.
Han har skrivit musik till en kommande samisk teaterföreställning. Musiken är gripande, ångestfylld, smärtsam. Man känner att den, liksom teaterföreställningen, handlar om döden.
Vi spelade fria som fåglar genom, mellan, och nere i Håvards teman.

Vi spelades in av Are Simonsen, Store Studios enormt skicklige ljudtekniker,
i ett stort studiorum med fönster mot de snöklädda fjälltopparna.
Tänk om jobbet alltid vore så här lätt!

Are Simonsen

Inga Sámi Siida

(Jag tror att Sámi Siida betyder ungefär Sameföreningen, eller bättre på engelska "the Sámi community".
Inga är hon som är chef.)

Idag var det poesikväll i trä-lavvon (träkåtan) i Sámi Siidan på fjällsluttningen.
Inte mindre än sju amatörpoeter ifrån "Vesterålen Litteraturlag" läste sina egna och andras dikter med samiskt tema.
Jag improviserade preludium, interludium och postludium på cellon, samt spelade även under själva dikterna.

Det var en vacker kväll.

Fjällen badade i sol.

Inne i den lilla lavvon satt publiken längs väggarna, med eldstaden brinnande i mitten på äkta manér.

Föreställningen pågick i en dryg timme.

Tyvärr gör min hartsallergi att jag inte tål rök från ved, så jag mådde rätt dåligt på repetitionen igår.
Men idag när det var "skarpt läge" så glömde jag fullständigt bort allergin.
Musikens makt är stor.

Det var en upprymd skara människor som släntrade ner förbi rengärdet till bilarna längre ner mot fjorden och körde hem i kvällssolen.

I trä-lavvon.
Bild: Beate Heide.

Nordnorges två sidor

Idag påbörjade jag två nya små projekt, som avslutas redan denna vecka.

De två projekten representerar varsin sida av Nordnorge : den ursprungliga, Samiska och den senare kommande Norska.

Byggnaderna, där de respektive projekten genomförs, är tydliga symboler:

Projekt B
Sortland Kirke

Projekt A
Inga Sámi Siida

Projekt A.

Tisdag, i trä-lavvon (träkåtan).

Spela till några diktare som läser dikter med samiska temata.

Projekt B. 

Lördag, i kyrkan.

Konsert tillsammans med kantorn Mette Dyrnes. Söderifrån kommande musik: Henryson, Franck, Marais.

Båda projekten hade repetitioner idag, de stod där sida vid sida i min almanacka.

Så tydligt och klart kan de två sidorna av den nordnorska kulturen samexistera.

Sunday at the Village Hadseløy

Inte mycket yttre händelser idag.
Det är njutningsfullt.
Särskilt så här första dagen som eremit, innan saknaden sätter in.

Det har regnat och blåst hela dagen. Vädret klär dagen perfekt.
Men det spricker upp i horisonten.

Clark Kent blir Stålmannen

Kör de 5 biltimmarna till Kiruna flygplats med min familj. Dom ska hem till storstan, jag ska stanna kvar här i en vecka, göra konserter och spela in i studio.

När jag vinkat av dem åker jag till Kafé Safari och påbörjar förvandlingen till Artist In Residence.
Det är som Clark Kent som går in i en telefonkiosk och kommer ut som Stålmannen.
När jag lämnar kaféet efter en dryg timme så går jag med målmedvetna steg, tystlåten, snabb och effektiv.

Skämt åsido, jag är samma gamla svante. Men visst är det en sak att vara familjefar på familjesemester, och en annan att vara musiker-eremit. Det ställer lite olika krav på en, minst sagt.

Stålmannen flyger de 5 biltimmarna tillbaka på 4 1/2 timme.

En liftare plockas upp. Han är väldigt kort, har ett speciellt utseende, och berättar att han fick kontakt med andevärlden igår kväll.
Jag frågar honom "Är du samisk?".
(Lägg märke till att jag inte frågar "är du same?")
Han mumlar när han svarar ja, och när jag frågar honom vad han heter så svarar han med ett amerikansk-klingande namn, förmodligen inte hans egentliga.

Hmmm..samiskhet är tydligen fortfarande något man talar tyst om.
Utom i den unga generationen, hoppas och tror jag.

Kärleksstigen

Idag tar vi igen oss efter gårdagen.
Vi kliver upp framåt lunch, orkar inte stort mer än att åka och handla och laga middag.
Men vi tar en promenad på "Kjærlighetsstigen" vid havet. Den är full med dikter på hjärtan.

Turistus Maximus Norvegicus

(alternativa titlar: "Norway In A Day" eller "Norge I Ett Nøtteskall")

Familjen har inte mycket tid på sig, dom ska åka hem på lördag.

Idag ska vi försöka klämma in allt som är typiskt Norskt på ett dygn.

1. Gå på tur.
Vi började dagen med att "gå på tur" bakom huset. Men bakom huset ligger ett fjäll ca 700 m högt! En halvtimme rakt upp på fjället, fem minuters paus "oo aa vilken utsikt!!", och så ner igen, nu med extra hjälp av gravitationen.
Vi måste ju hinna med nästa punkt.

2. Fira 17. maj.
Nationaldagen är en av de "rödaste" dagarna i den norska kalendern. Absolut allt ligger nere, utom blåsorkestern, Hurtigruten och flaggorna. Vi räknade till 113 flaggor på de 10 bilminuterna in till tätorten.
Väl framme vid torget i Stokmarknes: Väntan.
(En mycket säregen väntan. Jag har faktiskt aldrig upplevt en folksamling mer väntande och samtidigt mindre förväntansfull . Alla vet att det kommer att bli ungefär lika odramatiskt som förra året, men att utebli är otänkbart.)
Plötsligt, efter 1 1/2 timme - paraden passerar! Ett fasligt liv i tio minuter, trumpeter, tubor, pukor, flaggviftande, skrik, rop, visslor, vuvuzelor, sedan är gatan tyst igen. Vi följer med strömmen till den jättelika tårtbuffén vid hamnen och äter oss mätta på 17.maj-tårtor.

3. Inte äta lunch.

4. Åka Hurtigruten.
Vi skippar transportsträckorna och går rakt på en av "filéerna" på Hurtigruten. Det är sträckan mellan hamnarna Stokmarknes och Svolvær, sträckan då man går in i Trollfjorden. Fartyget skrapar nästan i bergväggarna på båda sidor och alla kör slut på sina minneskort och batterier.
Och på sina illusioner.

Alla tyskar som väntat i femtio år på att få åka in i denna fjord har nu plötsligt gjort det, och påbörjar nu en period av desillusionering och depression.

Sedan öppnar sig Atlanten och horisonten blir spikrak igen.

5. Äta bacalao och dricka billigt rødvin på någon brygga i Lofoten.
I Svolvær sätter vi oss och äter  bacalao och dricker billigt rødvin på någon brygga i Lofoten.

(Lögn, vi satt inomhus på lyxrestaurang, och bara en av oss åt bacalao. Jag är vegetarian och tål inte vin.)

6. Åka hem och lägga sig på konstigt underlakan som känns som sliten frottéhandduk.

Klockan är två på natten när vi kliver av Hurtigruten och lägger oss helt utpumpade att sova.

Hurtigruten ankommer!

Uværshula!

Nu är jag på väg upp igen, det var ett tag sen sist.
Familjen följer med och stannar de första dagarna.

Vi vill vara miljöhjältar, och äntrade därför nattåget från Stockholm igår kväll. När vi vaknar upp i Nattavaara går vi till bistrovagnen.
"Bistrovagnen". Vilket skämt. Hur ska vi få folk att sluta flyga och börja tåga om det är så här?
Skärpning, SJ, eller vilken fransk/tüsk/finsk speditionsfirma det nu är som övertagit det slitna olönsamma norrlandståget.

Precis innan vi ska gå av i Kiruna så rasar det in ett entusiastiskt kinesiskt filmteam i kupén och börjar intervjua oss om vårt miljöengagemang. Dom är på miljöreportageresa i den höga nord.
Vi lyckas inte riktigt få dom att fatta hur bråttom vi har så det blir väldigt komiskt :-D
Filmtips: "Lost In Translation".

Sedan kör vi bil i fem timmar genom det sedvanliga 360-graders-panoramat med fjäll (gäsp), fjordar (gäsp), renar, örnar (gäsp gäsp).
Gäsp? Är jag blasé efter bara två år häruppe?
Inte bra..
Barnen är inte särskilt intresserade heller, de tittar in i sina bildskärmar.
Återstår Katarina, som får ta på sig ooo-andet och aaa-andet och hon gör jobbet bra.

Vi kommer fram till huset jag hyrt ute vid den klippiga kusten på Hadseløya med den spikraka horisontlinjen utanför köksfönstret.
Filmtips: Tarkovskij.

Sedan går vi raka vägen ner till havet och "Uværshula" (Ovädershålan), en otroligt romantisk pytteliten byggnad mellan två naturliga klippväggar. Den har en enkel tegelvägg bak, en liten vedspis, och en trävägg fram med dörr och fönster ut mot havet.
Och gratis wifi. Nej det sista var ett skämt.

Det är vindpinat, enkelt, som hämtat ur "Den gamle och havet". (tror jag..?)

Eller någon kommande Apple-reklamfilm

Det är sen kväll. Vi leker bland klipporna medan de stora vågorna kastar sitt skum och solen skiner på den ljusa natthimlen.

Uværshula klockan 21.

Arve Henriksen & Co, support: Steinar Kjeldsens Kvartett

Idag var det konsert i Sortland Kino, min hemma-arena som Artist In Residence.

Först ut var Steinar Kjeldsens Kvartett som spelade som "förband" ute i foajén en timme innan konserten.
Många konsertbesökare kom i god tid och fick ett glas fuskchampagne att sippa på när de spisade jazzen.

Steinar Kjeldsen, piano, Tim Challman, tenorsax, Oddmund Finnseth, kontrabas samt Jan Olsen, trummor spelade sexti- och sjutti-talsjazz, och jag satt in som gästsolist på ett par låtar mot slutet.
Ett sant nöje att spela denna musik med dessa herrar. Allt känns väldigt "mammas gata" på något vis.

Därefter var det dags att gå in i stora salen, och samtidigt gå in i en annan värld, en mörkare, mer filmisk och episk.
Konserten, eller man skulle nästan kunna säga "föreställningen" Tidssoner for trompet og treverk passade väldigt bra i den vackra gamla välbevarade biografen.

Medverkande:
Arve Henriksen, trumpet, röst, elektronik
Gjermund Larsen, violin, hardingfela
Nils Økland, violin, hardingfela, viola d'amore
Svante Henryson, cello
Mats Eilertsen, kontrabas
Geir Østensjø, ljuddesign
Tord Knutsen, ljusdesign

Vi spelade originalkompositioner av oss medverkande musiker, samt av keyboardisten Ståle Storløkken och renässanstonsättaren Josquin des Prez.

Bilderna av de respektive banden säger mer än tusen ord om hur det lät:

Tidssoner for trompet og treverk

Steinar Kjeldsens Kvartett

Till Sortland

Den här gången kommer jag flygande upp till Sortland från fel håll: ifrån Stavanger.

Jag är egentligen på Norgeturné med Arve Henriksen och "Tidssoner for trompet og treverk", men har en ledig dag, så jag passar på att vara lite Artist in Residence.
Imorgon kommer resten av kvintetten flygande, och så gör vi en konsert här i Sortland!
Det gäller att planera och vara smart.

"Tidssoner for trompet og treverk" är en 14-konserters guldturné med sorgkant: det är norska Rikskonserternes allra sista konsertturné.
Norge härmar Sverige och lägger ned Rikskonsertene.
Nya tider, nya idéer.
Men musiken består.

Jag passar på att åka ut till fantastiskt vackra Hadseløya för att kolla på ett hus som jag kanske ska hyra nästa gång jag kommer upp.
När jag kommer fram till huset är saken klar på en sekund.
Det är som i mina vildaste fantasier; det öppna havet med rytande vågor och en spikrak horisontlinje, och så Lofotens bergkedja som försvinner ner i havet söderut.

Från köksfönstret på Hadseløya. Obs snö!

Dans på räls

Inte mycket att säga, för vädret är bra och allt går som på räls,  eller rättare sagt asfalt.
Narvik-Kiruna går som en dans.

Det var en bra omgång denna, folkrik, med mycket kärlek.
Au revoir säger jag och bordar luftskutan.

Klämdag

Dag mellan konsertdag och resdag.
Är konstig dag.

Åkte till Narviks stolthet, slalombacken, hyrde mig ett par skidor och tog gondolen upp.

På väg upp till toppen.

Denna slalombacke vetter ut mot havet och Lofoten, den har en utsikt som fullständigt tar andan ur en.
Närheten till havet har dock en baksida: isiga pister. Hittade några off pist-svängar högt upp i systemet, men det blev en kort skiddag.

Softade resten av dagen.
Efter två konsertdagar som de igår och iförrgår så kan man behöva slöa lite.
Jag kan rekommendera skybaren i det nybyggda hotellet.
Narvik har äntligen fått ett schysst espressoställe som faller oss trendängsliga i smaken.

Konsert 2. Narvik Vinterfestuke

Ingen rast ingen ro. Lägenheten ska slutstädas och bilen packas. Kliver upp klockan 7 för att jag ska hinna köra till Narvik.

Basklarinettisten Håvard Lund "sitter på" (= får skjuts). Det blir en del deep talk.

För mig är långa bilfärder ett perfekt forum för deep talk. Man har gott om tid. Man sitter nära varandra i ett trångt utrymme. Man har inte ögonkontakt. Ens händer är upptagna med något, en ratt eller en kartbok eller en kaffekopp. Ut kommer: deep talk.

När vi kommer fram till Narvik efter tre timmar blir det till slut bråttom. Trötthet, hunger och nervositet gör att jag blir lite irritabel, men jag lyckas hitta ett eget rum bakom scenen där jag isolerar mig lite, så att jag inte börjar bete mig som en gammal demondirigent och skälla ut folk till höger och vänster.

Scenen är mycket mindre idag och det blir trångt.

Repetition. Sett från dirigentpulten

Men min erfarenhet är att det brukar bli bättre samspel när det är lite "för trångt". Det, plus det faktum att vi nu har en konsert i ryggen, gör att jag känner mig säker på att kvällens konsert kommer att gå ännu bättre.

Det visade sig stämma.

Vilken konsert.
Det kändes ibland som att jag flög.

När alla de 120 utövarna tillsammans tog det sista ackordet efter en timme och tjugo minuter, så ställde sig hela publiken upp. Det var en mäktig känsla.

Sedan var det dags att ta farväl av Sortland Barnekor´s alla gulliga ungar, samt alla trevliga körsångare i Holand Blandakor. De satte sig i sina bussar direkt efter konserten. Orkestern skingrades för vinden, alla ska hem till sina respektive hemstäder över hela Norge.

Detta var den sista stora konserten på festivalen "Narvik Vinterfestuke", och vi som ska sova kvar i Narvik firade bland många andra i hotellets Sky Bar.

Premiär. Sortland Kino

Så är den stora dagen här.

Fjärilar i magen, men det känns som glada fjärilar.

Vi ses klockan fem på den gamla fina biografen i Sortland. Vi prövar ljudet och ljuset, och går igenom svåra ställen.

Jag gör till och med en sista-minuten-ändring av formen.

Ett av recitativen, det om den svävande fjällvråken, får bli upptakten till mitt cellosolo i tionde satsen.

Egentligen ska man inte ändra saker så här sent, men den här gången kan jag bara inte låta bli, det känns så rätt.

Klockan 19.30 går alla 120 in på scenen och mottas med varma applåder från en full salong.

Det är skönt att spela inomhus, för det blir en mer koncentrerad stämning i det avgränsade rummet.

Den gränslösa rymden som omgav scenen förra gången jag framförde "Vidderna inom mig" gjorde att stämningen "läckte" lite uppåt och åt sidorna, så som det blir på utomhuskonserter.

Det känns helt underbart att få återerövra den stämning som fanns den 21 juli 2011, då verket spelades senast. Det fruktansvärda som hände dagen efter liksom mejade ner allt. Men nu sätter vi upp den igen.

Det flödade känslor fram och tillbaka mellan scen och salong under  de 80 minuter som konserten varade.

Barnkören gjorde succé. Berit Alette Miennas recitation gav verket en dimension till, som jag ursprungligen hade tänkt, men som inte blev av förra gången pga sjukdom.
Orkestern och kören lät bättre än någonsin.

Det blev stående ovationer.

När jag kom ut från biografen efteråt så levde ett fantastiskt norrsken över hela himlen.

Jag försöker spara det ögonblicket i minnet.

Andra repdag

Dagen före premiär.
Vi är ungefär 120 personer. Det fordrar att jag har en planering.
De fyra grupperna
orkester - rytmsektion - barnkör - vuxenkör får varsin fjärdedel av tiden.
En fokustid då de står i centrum av arbetet.

De fyra grupperna har olika behov, tempo, vana, kunskaper, temperament.  Jag älskar alla fyra.
Som "chef" så gäller det att ställa om sig för att få ut maximalt ur varje grupp.

Orkestern
arbetar rutinerat och effektivt, och är tränade att återge notbilden exakt. Mitt förarbete med notmaterialet är viktig för dom, kanske viktigare än min närvaro här och nu.

Rytmsektionen
behöver få tid att "känna" på musiken, deras notbild är inte komplett, utan förutsätter ett visst laborerande som de måste få tid till. Det gäller att lägga sig i lagom mycket.

Barnkören
orkar inte så länge åt gången. Inte så mycket prat, mer action, det är bara att köra på, nöta om och om igen. Annars vill dom springa iväg och göra något annat.

Vuxenkören
behöver dirigeras. All den energi som jag kan ge dom i form av kroppsspråk och kommentarer, all den energin sugs upp av kören, och kommer ut direkt. Jag känner mig behövd här och nu.

Jag är inte lika trött ikväll som igår kväll.
Men så är också den första repetitionen den mest nervösa.

Det känns bra, så här dagen före premiären.

Första repdag

Äntligen har orkestern kommit hit till Sortland och det är dags för FÖRSTA REPETITIONSDAGEN på "Vidderna inom mig".
Jag ska få träffa folk! Bara en sån sak, efter fem dagars isolering.

Jag är nervös.
Det är premiär-repetition, det är värre än att ha premiär-konsert, iallafall på ett så stort projekt som detta.
Jag glömmer bort "the championship thinking".

Des 17 professionella välutbildade musiker som utgör orkestern har kommit flygande och körande från nord, syd och öster. Inte från väster, där ligger Grönland.
Ungefär hälften av musikerna är nya, och var inte med på uruppförandet på Riddu Riddu-festivalen.

Klockan två på eftermiddagen sparkade vi igång. Det var spännande att höra verket igen efter att sju månader gått.
De nya musikerna hittade snabbt in.
Jag har skrivit om vissa partier. Mest har jag tagit bort saker, men också komponerat en ny sats med barnkören i centrum. Så summan av kardemumman är att verket blivit lite längre.

På kvällen, efter middagspausen, anslöt körsångarna, och den gymnastiksal som är vår tillfälliga replokal blev full med folk.
Folk som gör musik tillsammans. Det är så vackert.
Det är en mäktig känsla i tutti-partierna redan i denna lilla gymnastiksal, hur ska det då inte bli på konserten i Sortland Kino...? Wow.

Jag kör hem sent på kvällen dödstrött och glad.

Championship thinking

Det snöar fortfarande. Helt otroligt.


Har varit ensam i fem dagar nu, nästan inte träffat en människa.
Det lär ska vara farligt för hälsan att vara ensam för mycket, men jag tror en dos på fem dagar mest bara är sunt för en familjefar från Stockholm.


För att hålla mig frisk i huvudet dessa dagar så lyssnar jag på Radiolab nästan oavbrutet. Det får mig att känna mig lite mindre isolerad, som att mitt intellekt är i vidunderligt smarta New York, samtidigt som min kropp är i vidunderligt vackra Nordnorge. Ganska bra kombination egentligen..
En episod fastnade jag särskilt för idag, den om självbedrägeri.
Det pratades om en psykologisk studie på elitsimmare, en studie som visade att simmare som har lätt för självbedrägeri blir mer framgångsrika. 


Klick. 
Det var en pusselbit jag letat efter i många år.
Så självklart att självbedrägeri fungerar.
I min "religion", den Vetenskapliga Sanningens religion, är självbedrägeri en synd och självinsikt en dygd. 
Men det har ett pris: vill man prestera bättre, komma längre, längst, vinna, då behövs självbedrägeri, inte självinsikt. Man måste bortse från all sin svaghet, boosta sina bästa bitar, och gå in i "championship thinking".

Både studien och ett av testerna finns på nätet. Jag gjorde testet och gjorde riktigt "uselt" ifrån mig.
Om jag varit en av simmarna hade jag tillhört de mest sanningsenliga, de sämsta självbedragarna, förlorarna.
Så här löd testet. Man svarar med en siffra mellan 1 (inte alls) och 7 (ja absolut).

1. Have you ever felt hatred toward either of your parents?
2. Do you ever feel guilty?
3. Does every attractive person of the opposite sex turn you on?
4. Have you ever felt like you wanted to kill somebody?
5. Do you ever get angry?
6. Do you ever have thoughts that you don’t want other people to know that you have?
7. Do you ever feel attracted to people of the same sex?
8. Have you ever made a fool of yourself?
9. Are there things in your life that make you feel unhappy?
10. Is it important to you that other people think highly of you?
11. Would you like to know what other people think of you?
12. Were your parents ever mean to you?
13. Do you have any bad memories?
14. Have you ever thought that your parents hated you?
15. Do you have sexual fantasies?
16. Have you ever been uncertain as to whether or not you are homosexual?
17. Have you ever doubted your sexual adequacy?
18. Have you ever enjoyed your bowel movements?
19. Have you ever wanted to rape or be raped by someone?
20. Have you ever thought of committing suicide in order to get back at someone?


(Om jag fattat det rätt så ger alla svar med 1:or eller 2:or ett poäng vardera. De sämre simmarna hade runt sex poäng, de bättre simmarna hade runt tio.)

Debatten på Radiolabs hemsida är het. Premieras psykopater i vår kultur, medan människor med stark empati blir förlorarna? Vad är det för kultur egentligen?


En av psykologerna som gjorde studien gick in i debatten, och hon uttrycker sig väl:

Joanna Starek from denver, colorado
"I was one of the psychologists who conducted this research. I appreciate everyone's comments and thoughtfulness on this issue. 
One clarification I would like to make is that we never asserted that self-deception was associated with mental health and well being. 
The purpose of the research was to understand if self-deception aided performance in athletes, not whether their psychological profile was something to aspire to. 
I agree, the research is disturbing! 
It insinuates that the qualities many of us aspire to in western society to succeed actually draw us away from our true selves. It is highly probable that the mental set associated with performance in western society is not something to be aspired to if you seek a deeper connection with the core of your being. 
I also firmly believe that elite performance in sport requires a mental focus and intensity that is different from the way that many others approach tasks. The search of excellence in performance may not be the same as the search for meaning or the search for happiness. Humbly, Joanna Starek"


Vi musiker, särskilt vi instrumentalister, är en speciell blandning av konstnärs-själar och elit-idrottare, det går inte att komma ifrån. Så hur ska då vi tänka?
Championship thinking är nog bra för den sida av vårt musikerskap som ska prestera perfekta vackra virtuosa toner.
Men den är inte bra för den sida av oss som ska vända ut och in på sitt känsloliv och beröra publiken djupt.


Eller?


Jag ska testa lite championship thinking på nästa konsert, tror jag. På fredag.

och snöar...

och snöar...

Sound is Touch at a distance

Radiolab 2:2.

Det snöar och snöar...

De tre vuxenlagarna

Vad vill man, som musiker?
Man vill göra den där magiska konserten eller skivan, som av lyssnaren upplevs som fullkomlig.
Inte i betydelsen perfekt presterade toner, utan i betydelsen fullkomligt magisk.

Men man kämpar mot de små detajerna som blir fel hela tiden. Man kämpar, övar, reparerar.
Man lider, och skämtar.
Man lider för att man upplever sig så långt ifrån målet.
Man skämtar för att stå ut.

Prioritet Ett. Hitta magin.
Prioritet Ett. Försörja familjen och vara närvarande där.

Där finns en konflikt.

Science-fiction-författaren och -pionjären Isaac Asimov formulerade på 1940-talet de klassiska Robotikens Tre Lagar:
1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.
2. En robot måste lyda order från en människa, förutom då sådana order kommer i konflikt med Första lagen.
3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med Första eller Andra lagen.

Enkla regler med fröet till svåra konflikter. Man får liksom lust att skriva en science-fiction-roman eller ett filmmanus.

Kanske kan man försöka sig på att formulera Vuxenhetens Tre Lagar?
1. En vuxen människa måste vara där för sina barn, och förstöra så lite som möjligt för andra människor - nu levande och kommande generationer.
2. En vuxen människa måste se till att kunna betala sina räkningar, utan att det kommer i konflikt med Första lagen.
3. En vuxen människa behöver i övrigt inte göra något särskilt, annat än att mysa och vara snäll mot sin kropp och sin själ, såvida det inte kommer i konflikt med Första eller Andra lagen.

Dessa tre lagar kan vara nog så svåra att efterleva, och är ständigt motsagda från alla möjliga håll. Köp! Prestera! Tävla! Var lycklig! Var mer! Bättre! Snyggare! Jobba hårdare! Var nån du inte är! Finn dig själv!

Havet

Så enormt skönt.
Flera dagar i rad nu utan tider att passa.
Jag behöver inte ens hjälpa andra (läs barnen) att passa deras tider..


Vad är det för dag idag?
Det kvittar.
Vad är klockan?
Det kvittar.


Man driver omkring på tidshavet.
Båtmotorn och navigationssystemet har slagits av.
Jag har faktiskt laddat ner en timslång mp3:a med havsvågor!
En lite new age-ig amerikansk produkt.
Huset är lyhört, så en liten ljudmatta kan behövas, men det är faktiskt, genom ett par toppklass högtalare, väldigt avslappnande och ändå uppfriskande att lyssna på.


Havet.
Jag längtar.


Nån gång i livet vill jag bo i ett hus precis på stranden vid ett stort hav med långa rullande vågor.
Gärna på någon västkust, gärna Stilla Havet.
Grå dimma, brinnande solnedgångar, rytande stormar, kav lugnt, jag vill uppleva alla havets ansikten.

Karneval

Började dagen på café. Lång intervju för Ságat, en samisk tidning, samt för Sortlands Avis.

Journalisten Beate Heide och jag satt på Miscela, ett café vid kajen. Det är ett väldigt trevligt ställe, men, som många ställen på dessa breddgrader, lite ödsligt. 

Lite såhär:

människa

bord

kaffe

en människa till

Vidderna fortsätter liksom ända in på caféer och köpcentra.

Men fläckvis är det ett himla liv, skratt och skrän!

Det är torsdag. Torsdagkvällar i Sortland är körsångsövningskvällar.

Först barnkören. Dom var väldigt okoncentrerade, för de var på väg till karneval och kunde nästan inte sitta stilla, än mindre sluta prata. Jag kände mig som en gammal otäck musikmagister när jag försökte öva körstämmor med de utklädda uppspelta barnen. Så de fick ledigt efter en halvtimmes försök.

Beate Heide fick även avsluta min arbetsdag. Hon sjunger förstås i "vuxenkören" Sortland Blandakor, och det var torsdagsövning som vanligt på Lantbruksskolan. 

Såsom i...

Är jag stalkad?

Blev skiträdd idag när jag skulle ut och jogga.
När jag låste ytterdörren så råkade jag se vad det stod för namn på dörrklockan till min lägenhet.
Det stod Friedland.

Friedland.

Hjärtat stannade.
Men....Friedland....
herregud, det är samma namn som stod på dörrklockan till Lassagammi, huset jag bodde i förra året!
Vad i hela friedenland...?
Är det en stalker?
En hemlig agent från någon mystisk tempelriddarorden som snart kommer att likvidera mig och ta över min identitet för att kunna infiltrera norska staten?
Sitter någon och tittar på mig med kikare just nu?

När jag kom hem efter joggingrundan googlade jag Friedland.
Rodnade.
Första träff: ett engelskt dörrklocke-företag, populärt märke i Norge.

Tack Google!! You saved my life! My identity!

Another Sasom i Himmelen moment

Hade ett tvättäkta "Såsom-i-Himmelen-moment" idag. Igen.
Gick på Coop och handlade förnödenheter för mitt nya liv i det gula huset, och vem är föreståndare på affären om inte Helge från kören som jag jobbar med här i Sortland, Holand Blandakor.
Vi växlade några ord och log åt det hela.

Tillbaka i huset. Coping with loneliness.
När jag surfar, mailar, bloggar brukar jag lyssna på musik. (just nu: Coldplay - Charlie Brown)
När jag äter, diskar, städar brukar jag lyssna på internetradio, helst pratprogram.
Jag har just fått en ny favorit: Radiolab.
 Det är ett timslångt program från radiokanalen WNYC från New York, som kommer ut var 14:e dag. Det är intressant, djupt rörande, sakligt, fantasifullt, spontant, vederhäftigt, ja ni hör att jag rekommenderar det å det varmaste.
Det ligger över 100 program ute som gratis podcasts.

Spår i snön

Innan jag drar vidare mot Norge så måste jag gå tillbaka till björkskogen och kolla. Ingen Älg var där, men våra spår syntes mycket tydligt:

från vänster: Älg, äpple, Man.

Färden gick sedan genom ett smärtsamt vackert högfjällslandskap badande i sol, täckt av glittrande vitt, vidare ner till havet och ut på öarna som utgör Lofoten och Vesterålen (suckar av njutning).

När jag kom fram till Sortland var det pang på rödbetan direkt när jag klev ur bilen!

Jag höll en workshop med ett gäng gitarr-, bas- och trum-elever från högstadiet (ungdomsskolen). Vi utgick ifrån det första riff som alla lär sig på gitarr, själva "ur-riffet": Smoke on the water.

Magister Svante och nio av lärjungarna.

När workshopen var slut följde nästa utmaning: hitta huset där jag ska bo resten av detta residens.
Fick en ny livserfarenhet: smarttelefonens kartfunktion är inte pålitlig.
Sedan behöver jag inte berätta mer om hur jag tillbringade den närmaste timmen..

Men när jag äntligen hittade huset...Husägarinnan Janne (det är ett flicknamn här) tog emot med rosor och nybakat bröd!! Vilket välkomnande! Tusen tack Janne! Vilken tur jag har!

Bitchslappad av Älg

Kiruna Flygplats, söndag, sportlovets sista dag.
Vi har kört "oldschool sportlov" hela veckan med skidåkning på kalfjäll, rosiga kinder, och family values.
Efter att ha vinkat av familjen vid säkerhetskontrollen (klump i halsen), inte hittat bilnycklarna, (klump i magen), fiskat upp bilnycklarna ur soptunnan utanför terminalen, tackat Gud för att det är femton minusgrader och inte femton plus (sopor blir mycket trevligare att gräva i då) sätter jag kurs mot Nordnorge.
Första anhalt Abisko, där jag ska sova på Turisten och vänta in dagsljuset.


När jag kommer fram får jag syn på en älg alldeles intill parkeringen. Jag ställer bilen och följer efter älgen, tyst, tyst. Jag hyssjar åt några japaner som står med huvudena bakåt och ååar och aa-ar. 
Jag tittar upp.
Ett norrsken av episk omfattning kör sin knäpptysta mega-surround-3D-show (nåt i den här stilen).
Det är inte ofta man kan säga: "Tyvärr, Norrsken, en annan naturupplevelse går före just nu, så Norrsken får ta en nummerlapp och slå sig ner därborta och läsa damtidningar".


Du-dunk-du-dunk-du-dunk. Jag sitter på knä i halvmeterdjup pudersnö tre meter ifrån en älg. 
Älgen ligger där framför mig i snön och mumsar på något. Det är mörkt härinne i björkskogen i Abisko. Jag har suttit här i minst en kvart, men jag fryser inte, jag har inte tid med det. Alldeles nyss var det två älgar här. Den ena jagade bort den andra, men jag får tydligen lov att sitta här. Eller har han ännu inte fått syn på mig? Du-dunk. Detta enorma djur blir ännu större så här nära.


Nåt måste hända, jag kan inte sitta så här hela natten och kolla på en idisslande älg. Jag tar fram ett äpple ur fickan och sträcker fram det mot Älg. Då reser Älg hela sina enorma kropp upp ur snön, tar ett kliv, och står nu rakt framför mig och ser på mig och mitt fåniga äpple. Ett tag tror jag att Älg ska äta ur handen på mig, men det är en glädjekalkyl. New Age-rullen "Älghörningens Hemlighet" zappas utan förvarning över till "Jackass 5". Älg går upp på bakbenen och försöker dubbel-bitchslappa mig med båda framklövarna. Älg missar. Jag schappar. Hade Älg kunnat engelska, hade Älg med djup basröst väst "Get lost, asshole" efter mig.
.
Varvar ner med en öl på Turisten och lyckas hitta några tyskar som får bli mina tillfälliga kristerapeuter.