År 1, allra sista dagen

Vi går baklänges ut genom ytterdörren, sopar igen spåren efter oss, och sätter oss i bilen med sikte på att nå Kiruna flygplats om 6 timmar.

Ska vi välja den västra vägen via högfjällsvägarna i Gratangen och Riksgränsen och havsviken i Bjerkvik.

eller den östra vägen via vidderna genom Finland?

De båda vägarna tar exakt lika lång tid från Skibotn, det är en fråga om tycke och smak.

Den västra vägen är den extroverta. Den bjuder på spektakulära turistvyer med fjordar och glaciärer, och går brant upp och ner från havsyta till trädgräns ett par gånger, som ett gigantiskt vildmarkstivoli.

Den östra vägen är den introverta. Det är långa raka vägar över långsträckta vidder och det är tystlåtet. "Ska vi praata eller ska vi komma fram här" liksom.

Det blir den västra.

Mest för att vi då passerar ett av våra favoritställen: den gamla turiststationen i Abisko. Där tar vi en fika och kollar att allt är som förut. Inget får ändras. I matsalen ska det sitta nöjda Stockholmsgubbar och gummor med nyköpta rutiga Fjällrävenskjortor och snusnäsduk. Där ska jobba säsongsarbetare med lätt hippiefaktor som flörtar med varandra. Där ska inga TV-apparater finnas på rummet. Där ska det vara fler turskidor än slalomskidor. Och så vidare.

Om Riksgränsen är "NRJ Radio", och Björkliden är Sveriges Radio P3, så är Abisko Turiststation definitivt P1.

Allt är som förut.

Jag börjar kunna det här nu, vi kommer fram till Kiruna inte för tidigt, inte för sent, och vi rinner igenom flygplatsen och in i planet och vi lyfter mot Stockholm.

Detta är slutet på det 7:e och sista kapitlet av År 1. Skibotn & Manndalen.
Ett år som fick ett slut som jag aldrig kommer att glömma så länge jag lever.

Mina tankar går till offren den 22 juli, deras anhöriga, och till hela landet Norge, mitt andra hemland.

Till sist: jag erkänner, jag är en statistik-nörd.
Lite siffror på mitt första år i Nordnorge:

Antal dagar i Nordnorge: 105
Antal mil körda i och till Nordnorge: 1000
Antal minuter musik (orkesterpartitur) komponerad i Nordnorge: 120
Antal konserter i Nordnorge: 15
Antal publik i Nordnorge: 3000

År 2 börjar i slutet på augusti, i Sortland.

Nordnorges Artist In Residence 2010-2011 loggar ut.

Packa

En dag kvar till avfärd.
Dags att packa ihop. Det gäller att tänka till.
Nästa år ska jag vara Artist In Residence i Sortland, Nordland, och det gäller att rätt saker stannar här uppe i Nordnorge, och rätt saker åker söderut imorgon.

Solen strålar och det är inte ett moln på himlen, så som det brukar vara när man ska lämna en trakt; då vill den visa upp sig från sin allra bästa sida.
Det stämmer naturligtvis inte, men det känns så idag.

Jag är redan halvvägs inne i nästa projekt, skriver noter, övar, planerar.
Det har varit ett fantastiskt år. Nu på slutet: de tvära kasten mellan glädjen och sorgen.

Nu går livet vidare.

Au revoir Rundbergs

Min vistelse i Troms börjar lida mot sitt slut och det ska tas Farväl.
I dessa tider efter Utøya blir alla farväl extra viktiga och laddade med mening.

Två av syskonen Rundberg med posse, på väg in till Tromsø, kom förbi på en fika hos oss här i Lassagammi.

Herman & Halvard & posse

På kvällen var det Liv och Øivinds tur, föräldrarna Rundberg. De stannade på middag och bastu med dopp till sena natten.
Det börjar nu bli en vana. Inget särskilt alls att bada i solsken på kvällen i en fjord från Ishavet.

Jag är glad att mina barn får uppleva det här. Det är något att ha med sig i bakhuvudet när mangår ut i livet.

Vilken tur!

Idag tänker jag inte ge upp.
Familjen ska gå på tur.

Det heter "utflykt" på svenska. "Tur" låter som något positivt, men "utflykt"?
"Ut allesammans, vi måste fly!"
Nej, där har Norge fattat galoppen bättre. Man har ju tur när man får gå på tur!

Min fru är uppväxt i Stockholms innerstad. Jag behöver väl inte säga mer.
Detta är de tre par skor som hon tog med sig när hon åkte upp hit till Nord-Troms:

Hmm...vilka ska jag välja till fjällvandringen...?

(Hon valde dom till vänster.) Mina barn Joel och Siri har lite mer fjällvana. De är uppvuxna på bergssluttningen i Saltsjöbaden, och har tältvandrat i Abiskofjällen, en natt. 

Jag packar ryggsäcken med spritkök, kåsor och sittunderlag.

Ingen frystorkad mat och kaffepulver här inte, här gäller det att smöra.

Jag gör en tomatsås, tar med pasta som ska kokas på spritköket, samt renkött och parmesanost.

Espressokaffe i en liten termos, mjölk till en caffe latte.

Joel och Siri slänger med en flaska läsk, man vet ju aldrig hur fjällbäckens kristallklara vatten smakar, eller hur? 

Dom bekymrar sig lite över att det inte går att dela upp exakt jämnt i kåsorna, men beslutar sig ändå för att ta med läskflaskan.

Solen tittar fram! och vi börjar vår långa dagsmarsch längs stenstranden till jåkken (cirka 1 km). Dottern bryter nästan ihop halvvägs och lägger sig ner. Men med lite övertalning kommer hon på fötter igen, och vi når jåkken. Där börjar den långa stigningen uppåt mot baslägret vid forsen (50 m.ö.h.).

Vi slår läger och lagar till lunchen.

Baslägret

Joel och Siri gör en upptäckt: kåsorna har markeringar som gör att det går att dela upp läsken exakt lika!

Vi går på expedition uppåt fjället, men det börjar regna, så vi upprättar ett nödläger under en klippa (60 m.ö.h.). 

Nödlägret.

Det regnar i minuter, vi tappar räkningen men det rör sig om mer än 5 minuter.

Vi är nu ganska medtagna. Någon börjar tala osammanhängande, och provianten är slut. 

Jag fattar beslutet att påbörja nedstigning.

När vi når fjorden och E6:an är det en märklig känsla att se den första bilen svischa förbi. Civilisation.

Vårt kära Lassagammi är i princip i samma skick som när vi en gång lämnade henne.

Tack Siri för hjälpen med dagens blogginlägg.

Inget

Idag gjorde vi det.
Inget.
Vi bara satt och kollade på nyheterna om Utøya och Oslo och spelade kort.
Paula i kören som hade ett barnbarn på Utøya: barnbarnet överlevde!

Marja Bål Nango

Att skriva blogginlägg känns inte så relevant, men jag fortsätter ändå.
En av medlemmarna i kören har ett barnbarn som blev skjutet och nu svävar mellan liv och död.
Det påverkar hela bygden. Det känns i luften.

Lassagammi upplever denna tid sin årliga höjdpunkt i antal besökare.
Vi fick både väntat och oväntat besök idag:
Först det väntade:
Inför mitt nästa år som Artist In Residence kom två chefer på besök från Nordland, mitt kommande hem-fylke:
Elisabeth Storjord, chef på Musikk i Nordland, samt Odd Roger Dahl, kulturchef i Sortland.
Sortland ligger i Nordland och är den lilla stad vid havet där jag ska bo delar av nästa år.
Kaffe dracks och planer drogs upp ända till hösten 2012. Men vi enades om att inte planera för mycket, utan hålla öppet för improvisation. Det är helt i min smak.

Sedan fick vi oväntat besök:
Den unga filmaren och konstnären Marja Bål Nango är här ifrån Skibotn, och är "årets unga konstnär" på Riddu Riddu. Hon tillhör en familj renskötande samer, den enda här i Skibotn. Hennes mor konstnärinnan Astrid Båhl är den som designade den samiska flaggan!
Marja hade aldrig varit inne i Lassagammi (!) och fick nu tillsammans med sin far tillfälle att komma in på en kaffe och en prat.
Man känner att hon tillhör en ny generation samer, som tar plats med självklarhet, utan den kaxighet som kommer av en mindervärdighetskänsla. En utveckling på rätt spår!
Lycka till Marja Bål Nango.

pappan + Marja Bål Nango

Minneskonsert

Dagen började med en intervju för Sveriges Radio gjord av min svåger Peter Mosskin.

Han är författare, musiker och snickare. En lysande kombination. Peter är den som ligger bakom det bevingade uttrycket "Är du lönsam, lille vän?". Det är titeln på en av hans låtar från 70-talet.

Han gör även fantastiskt fina radioprogram, bland annat tonsättarporträtt för Musikradion som är som små pärlor.

Att intervjuas av honom inför ett av hans kommande program kändes som en ära.

Sedan fick vi höra att Riddu Riddu festivalen ställts in! pga händelserna på Utøya. En minneskonsert ska dock hållas, och jag och min fru ombeds medverka.

Det blev en två timmar lång ceremoni i toner ifrån Storscenen på Riddu. Många av de artister som skulle ha spelat under lördagen, om inte festivalen ställts in, spelade på minneskonserten.

Jag och min fru Katarina spelade låten "We walk in fog". Dess text fick en fördjupad mening denna gång:

We walk in a fog that forever surrounds us
and hark to the sounds of the moonlit nights
We tread on a treacherous moss that confounds us
and darkness of dusk human hearts does blight.

But two lonely hearts when join in singing
and calling each other in night's confine,
two shadows entwining and lovingly clinging - 
oh wouldn't, oh wouldn't that be divine!

Därefter vävde jag på solocello samman den samiska "nationalsången" "Sámi eatnam duoddariid", med den norska nationalsången "Ja vi elsker" samt "Black run". Jag ville försöka ge en hommage till detta underbara land, mitt andra hemland numera, och dess olika folk, som nu är mitt i en nationell kris.

Efter minneskonserten var det dags att flytta tillbaka till huset Lassagammi. Denna gång i sällskap av min familj! Det känns skönt att slippa eremitlivet just den här gången..

Min syster Tjia och Peter hade sin sista kväll i Nordnorge. Vi åt Peters underbara fisksoppa, och sen blev det bastukväll i Lassagammi, komplett med nakenbad i Lyngsfjorden. Bilder saknas.

Siri här!

Jag heter Siri och är 11 år. Jag är Svantes dotter! Jag kan berätta lite om pappa:

•Pappa är en kaffe-nörd. Han dricker cirka 4 koppar kaffe om dan (oftast mer...(papp.anm.))
•Pappa älskar stark mat.
•Pappa äger på att lösa gåtor. Han är jätte-smart!
•Pappa fick hoppa upp en klass i skolan.
•Pappa gillar bokstaven X för att man kan vända på den hur man vill men den ser fortfarande likadan ut.
•När pappa är på bushumör sätter han ihop tänderna och kittlar mig och min brorsa Joel.
•Pappa säger att han har mörkblont hår fast han har ljusbrunt.
•Pappa älskar att åka skidor.
•Pappa är 196 centimeter lång och väger 95 kilo.
Japp, det där var bara lite fakta om pappa.

Hej då!
//Siri

              

Det här är jag!

Den sorgligaste dagen

Dagen efter konserten.
Åker upp till festivalen för att insupa den ordentligt. Nu när jag gjort mitt på Riddu Riddu är
det skönt att bara glida omkring och gå på konserter och seminarier; Ett seminarium om Nils-Aslak Valkeapää, en hyllningskonsert av jojk-kören Sámi Jiennat, en lavvo-konsert med strupsångerskan Julia Charkova, jazzkonsert med norske Georg Buljos, konserter med Niko Valkeapää (Ailohas' gudson), med Violet Road, bröderna Rundbergs band. Riddu-Riddu är verkligen i full gång idag, efter invigningen igår.

Hela tiden blir jag stoppad av människor som vill säga något om gårdagens konsert. Jag tänker: hamstra, hamstra, det är bara att hamstra dessa känslor inför de långa ensamma vinterkvällarna som eremit.

Jag stöter bland många många (nästa "alla") andra på Nils Magnus Tornensis, den fantastiske jojkaren som jag hälsade på i vintras. Hans kofte är fin:

Nils Magnus t.h.

art.

Violet Road på Storscenen.

Tältlägret.

Vi nås nu av de fruktansvärda nyheterna om händelserna i Oslo. Hela Riddu stannar av. En talare går upp på scenen och håller ett tal, där han säger att festivalen trots allt kommer att fortsätta som planerat.

Terrorn får inte tillåtas förstöra det goda. Det är viktigare än någonsin att vi ger varandra kärlek och gemenskap. Musiken har en viktig funktion.

Det är en nästan overklig känsla. Det är det värsta som hänt här i Norge under fredstid.

Sorgen är ofattbart stor. Detta är en dag jag aldrig kommer att glömma.

Svantes Lyckliga Dag

Dagen är här, den dag som jag har sett fram emot så länge.
Timmarna fram till konserten går i ett slags långsamt töcken.
Jag åker upp till festivalen vid lunchtid, går upp på stora scenen där allt står kvar efter gårdagens genrep. Checkar att alla mina pedaler fungerar efter nattens regnande. Fukt och elektronik går inte bra ihop.
Disten funkar, wha-whan, delayet, AB-boxen, muteswitchen, volymknappen, tunern, mixern, rubbet funkar.
Puh..
Får hjälp av en av ljudkillarna med en kabel som länge varit opålitlig. Lite lödarbete sen är den som ny.
Försöker äta lunch men har inte mycket aptit idag.

Två timmar innan konserten ska börja kommer min familj och min syster Tjia och svåger Peter till Manndalen! Dom har rest ända från Stockholm med flyg, bil och båt för att hinna i tid till konserten. Mina konsertkläder tog de med sig också, de som försvann på flyget från Italien i förra veckan.

En timma innan konserten ses alla femtio på scenen för att kolla att alla mikrofoner och högtalare fungerar, att noter finns och att vi själva finns. Samtidigt pågår en officiell invigning av en ny byggnad på området, och vi ska börja spela direkt när den ceremonin slutar.

Precis klockan sju sätter jag stråken mot strängen och trycker på den gröna knappen på pedalbordet. En gigantisk celloton fyller hela Ridduslätten, och samtidigt drar Herman och Hogne Rundberg och Håvard Lund också igång på trummor, bas och basklarinett. Nu hör alla på hela området att konserten har börjat. Vi ser folk börja springa mot scenen, de blir fler och fler, det ser ut som en mäktig fors av människor som bara fortsätter och fortsätter välla fram.
Efter ett par minuter beslutar jag mig för att vårt attack-intro är slut, och att uruppförandet av verket "Vidderna inom mig" måste starta, trots att det fortfarande forsar ner människor mot scenen. Jag vänder mig om mot orkester och kör och slår in den första av styckets 1135 takter, den första av de 3600 sekunderna, den första satsen av tolv.
Vi är igång.
Det är en obeskrivlig njutning att bara vara där mitt i mitten. Jag är rent fysiskt mitt på scenen, mittemellan kör och publik, mittemellan höger och vänster högtalartorn, mittemellan trumset och violiner. Jag är mitt i en fors av ljud. Jag är mitt i stycket, i den nittonhundrade sekunden. Jag är mitt mellan den lägsta tonen på kontrabasen och den högsta övertonen på cymbalen. Jag är mitt på beatet från trummorna. Jag är mitt i livet, även bokstavligt talat :) ! Det känns som om jag svävar.
Orkestern lägger i sin konsertväxel.
Kören har aldrig låtit bättre och starkare.
Dessutom är min familj med på scenen! Min hustru Katarina, professionell sångerska, är med i kören och ger extra lyster åt sopranstämman.
I sjunde satsen, där barnkören har huvudrollen, tar jag upp mina barn Joel och Siri ifrån publiken. Det är förstås förberett, dom fick noter för ett par veckor sedan. (Joel och Siri är faktiskt duktiga korister trots sin ringa ålder, 11 och 12 år. Dom går nämligen i Adolf Fredriks Musikklasser hemma i Stockholm.)

Alla vi arton musiker och trettiotre sångare ger allt vi har. Vi lyfter oss i håret.
Urframförandet blir mycket mycket lyckat. Marius Fiskums fina bilder säger mer än mina ord:

(Fler bilder finns i detta album på facebook.)


Efter en timme av glädje, allvar, skratt och gråt (och svett!) kommer vi fram till de sista F-dur ackorden i den sista satsen, med texten Ruoktu Váimmus - Ruoktu Váimmus, och vi har tillsammans skrivit Riddu-historia.
Aldrig förr har en riktig kammarorkester suttit på Storscenen här.
Efter konserten känner jag mig euforiskt lycklig. Vilken ynnest att få vara med om detta!
I min familjs sällskap dessutom! Omgiven av storslaget vacker natur! Det kan inte bli bättre.

All möda, allt tvivel, all ångest. Det är över nu. Det som ska finnas kvar i minnet är en magisk sommarkväll på en utomhusscen vid en vild fors mellan höga fjäll, tillsammans med en tusenhövdad konsertpublik ute i det fria.
Mitt första år som Artist in Residence är slut, uppdraget är utfört.
Nu återstår en vecka här i Kåfjord, en slags epilog, med familje-kos och en liten duokonsert med frun.

Generalrepetition

Flyttade ut från Lassagammi idag, men flyttar tillbaka igen på söndag.

Under Riddu Riddu-festivalen står huset öppet för seminarier och visningar, så jag får hålla mig borta ett par dagar.

Vi hade ett sista kort orkesterrep på Skibotnsenteret innan det var dags att åka till Manndalen.

Jag är lyckligt lottad som får bo i ett eget, fint hus i Manndalen under festivaldagarna. Bostadsbristen under festivalen är total, de flesta campar i tält eller husvagn , ett fåtal bor i hyresrum med hyror i New York-klassen.

Nej, jag är rastlös och vill göra den här konserten NU. Äta, sova; who cares about that stuff?

Men det är en dag kvar. 

På kvällen är det generalrepetition på plats på Storscenen på Riddu Riddu. Den går väldigt bra, delvis tack vare det superproffsiga ljudteamet Lydteamet. 

Italien = Bra Mat. Tibet = Bra Berg. Norge= Bra Ljud. 

Vi, alla femtio medlemmar i kör och orkester, spelar igenom hela verket i ett svep från början till slut.

Det skulle ta precis en timme om jag räknat rätt.

Stoppuret stannar på 1:01:27, det är helt inom marginalen.

Efter genomspelningen finslipar vi på lite detaljer och sedan "tar vi kvällen" som det heter.

Stråk.

Rytm.

Blåsare och Kör.

Nu har jag gjort vad jag kan för att detta ska gå bra.

Hoppas nu bara att vädret inte förstör alltihop! Blåsten är värst för oss stråkmusiker, regnet är det värsta för publiken, kölden är dålig för alla.

Bore vara dödstrött, men kommer i säng sent ändå. Kroppen har en fantastisk förmåga att "ställa upp" i pressade lägen. Den klarar sig på mindre sömn och mindre mat ett tag, om den måste.
Tack kroppen! Snart ska du få vila.

Ante Mikkel Gaup & posse

Jag vaknar klockan fem med sprängande huvudvärk.
Skälet är koffeinbrist, det förstår jag med en gång. Jag var så upptagen under den första stora repdagen igår att jag glömde dricka mitt kaffe.
En koffeinist måste ha sin dagliga dos, annars går det så här.
Tog mig två koppar espresso och gick till sängs igen, men sov inte så bra, och hela förmiddagen blev ett försök att ta igen sömnbristen.

Sedan var det dags för repdag 2 med orkester och kör.
På eftermiddagen jobbade endast den 17-hövdade orkestern. Dessa professionella landsdelsmusiker med baser i Narvik, Alta och Harstad är just nu inkvarterade här i Skibotn och kan jobba dagtid.
Den 30-hövdade kören, å andra sidan, har sina "daytime jobs" att sköta. De kommer från olika håll och kanter i grannkommunen och mötte upp klockan sju.
Vi jobbade vidare på stycket alla 12 satser. Det var ett rent nöje, nu när vi har kommit en bit i repetitionsarbetet, och kan göra det som redan är bra ännu bättre.
Körens barn orkade koncentrera sig trots att det var sent på kvällen.
Så här ser de ut när de sjunger, från min "point of view" som dirigent.

"Girdde!!!"

Sent på natten , när jag satt hemma i Lassagammi och försökte varva ner märker jag hur en bil stannar uppe vid vägen och det börjar smyga folk kring huset.
Jag ser en man i "kofte" ("samedräkt") som jag känner igen, så jag öppnar dörren.
Det är ju Ante Mikkel Gaup, som jag har hört jojka på skiva!
Han har med sig fyra vänner från Finland och Kanada.
Nu upprepar jag inte misstaget med Ailohas' kusin häromdagen, utan bjuder in dom. Vi får en trevlig midnattstimme tillsammans. De ska ha konsert  på Riddu Riddu- festivalen de också, och de grupp-jojkar för mig på balkongen.
Ante Mikkel jojkar mig och Lassagammi innan de drar vidare.
Vilken ära.
Nu kan jag sova gott i några få timmar åtminstone.

Ante Mikkel är fyra från vänster

Katastrof igen - men sedan lycka

Dagen börjar med ett telefonsamtal från producenten Kai Somby som har dåliga nyheter.

Inga Juuso, som skulle jojka och recitera, är sjukskriven och kommer inte att vara med på konserten!

Jag inser av min egen reaktion att jag innerst inne hade det på känn. Jag får frågan om vi ska försöka hitta någon ersättare, men jag säger nej. Det är försent med ett inhopp i en så pass speciell och fri roll, iallafall i ett uruppförande. Jag behöver koncentrera mig på kör och orkester och min egen roll, och är på något sätt lite lättad att ha en parameter mindre att tänka på.

Jag sätter mig och går igeonom partituret och finner att Inga Juuso, som hade en av huvudrollerna, ändå ganska lätt låter sig skrivas ut.

Musiken lider inte av det, men det är synd på en massa fina Ailohas-dikter som inte kommer att bli lästa.

Jag tar bilen 3 minuter bort till Skibotnsenteret, inte för att vara snäll mot fåglarna, utan för att jag har så mycket saker att bära. Trots att jag kom till Skibotn för en vecka sedan så blir det stressigt på slutet. Typiskt..

Klockan blir tre och repetitionen ska starta. Måste tyvärr börja med att bära stolar, möblera om och koppla in sladdar i det stora rummet där vi ska jobba. Ingen vana, inga rutiner finns för sånt i denna produktion. Detta är baksidan av allt pionjärarbete, bristen på invanda "infrastrukturer"..

Så småningom börjar repetitionen med den 17-hövdade orkestern. Flöjt. klarinett, fagott, 3 violiner, 3 altfioler, 3 celli, kontrabas, elbas, trumset. Basklarinett och valthorn saknas, de är fortfarande på väg från Tromsø. 

Vi går igenom sats för sats, problemen är få och lätta att lösa. Det går "smooth", musiken spelar sig till stora delar själv med så här duktiga musiker. Lite balansproblem finns förstås alltid när man blandar in ett rocktrumset i en akustiskt spelande orkester, men detta är ju tänkt för att spelas på en stor utomhusscen, med mikrofoner på alla instrument.

Klockan sju kommer Generationskoret, de är 33 till antalet i dag och salen fylls med folk. Basklarinettist och hornist har nu också anlänt. 

Det är mäktigt att höra alla de 50 människorna ta ton tillsammans. Hårstrån reses och ögon fuktas. Bonde gör min musik tillsammans med mager konservatorieutbildad violinist. 7-åring med 87-åring. Armenier med thailändska. Det är fantastiskt att vara med om det här.

Efter sju timmar, är den viktiga första repdagen slut. Klockan är tio, jag är svettig och dödstrött och med huvudet fullt av detaljer. Sömn är det enda som gäller, men det är svårt att varva ner, det måste ta sin tid.

Rastlös söndag

Det är söndag, men inte lika lugnt som vanligt. Turistsäsongen är igång och det är alltid minst en husbil parkerad vid stranden. Folk smyger runt huset och kikar in. Så är det att bo i en känd sames f.d. bostad.
Jag sitter och söndagsjobbar lite och väntar på att det ska klarna upp.
Eftersom det är ljust dygnet runt nu, så har man lyxen av att när som helst på dygnet kunna ta en skogspromenad uppåt fjället.
Den lyxen får man betala för under"mörkertiden" häruppe. Då är man hänvisad till den enda timmen mitt på dagen som har något som liknar dagsljus.

Jag hittar en mjuk gräsplätt ovanför ett vattenfall en bit upp längs jåkken. Solen skiner , det är gött å leva.
Men det är trist att inte ha någon att dela det med. Jag skanr min familj och mina vänner. Det blir en kort stund vid vattenfallet. Jag är rastlös och nervös inför morgondagens repetition med orkester och kör.
Då ska jag äntligen få höra människor av kött och blod spela och sjunga den nya musik jag skrivit.
Huvva och hurra!

Ailos kusin mitt i Fugleuken

Dagen börjar med att dörrklockan ringer, en sällsynthet i detta eremitage.
Jag öppnar och där står en äldre och en yngre man med likadana isblå ögon, troligen far och son.
Den äldre tar till orda, men jag förstår ingenting - han talar bara finska. Den yngre mannen översätter till knackig svenska, och jag förstår gradvis att de trodde att en finsk bekant bodde här just nu.

Alldeles innan de ska gå pekar den yngre mannen på den äldre och säger "Ja, detta är ju Ailos kusin.."

Ailo, han menar alltså Ailohas, alltså Nils-Aslak Valkepää! Nu vet jag var jag sett de där de isblå ögonen förr! Jag tappar fullständigt fattningen och får bara fram ett "Jaså?!". Sedan säger vi hejdå, de går till sin bil, jag stänger min dörr.
När jag fått tillbaka min fattning inser jag mitt misstag. Varför i hela friden bjöd jag inte in dom på kaffe?! Hur dum får man vara? Djup ånger.

Det är lördag och det är bäst att gå till affären igen, för den enda kvarvarande mataffären kör med retro-style öppettider: lördag 9-16, söndag stängt.

På vägen tid blir jag anfallen igen, denna gång av en annan måsfamilj alldeles intill den lilla kyrkan.
Dom skriker och dyker mot mig och försöker med sitt hemliga vapen: bajs. Det är så tydligt att dom försöker sikta med bajset, men det misslyckas - jag gör reträtt springande sicksack tillbaka över kyrkogården. Vilken syn.

Då slår det mig att det kanske finns ett skäl till att ingen annan än jag är ute och går: detta är tydligen fåglarnas "småbarnstid" här i Skibotn, överallt flyger oroliga fågelföräldrar av alla möjliga arter omkring och varnar varandra. Överallt snubblar små fågelungar omkring och svävar i livsfara.
Det kanske är en oskriven regel i Skibotn: i "fugleuken" (det ordet hittade jag just på själv) tar man självklart bilen om det så bara är till grannen! Man ger sig i fugleuken ikke in på gångvägar, eller genar över gräsplaner!
Kanske är det så det ligger till.

Jag kommer ihåg hur det var att vara småbarnsförälder: man var på gränsen till nervsammanbrott mest hela tiden, blicken flackande, dåligt närminne, fläckiga illasittande kläder, alltid bråttom hem. Det var en tid då folk borde tagit bilen. Och krypkört förbi på behörigt avstånd.

Älskad.

Amerikanisering - Urbanisering

Solen skiner - som vanligt.
Skibotn har ett norskt väderrekord: det är den plats i Norge som har registrerat flest antal dagar med klart väder.
Man kan sitta på verandan och titta på hur regnmolnen åker runt och ligger tunga över olika fjäll och fjordar - men här över Skibotn är himlen nästan alltid blå.

Han visste var han placerade sitt hus, den gode Nils-Aslak.

Jag är i full gång med alla möjliga konstiga förberedelser, såna som man aldrig får se på film, där allt är klappat och klart när stjärnan får för sig att öppna munnen och sjunga med perfekt ackompanjemang.
Jag sitter och klipper i en gammal kartong som innehållit hushållspapper, för att sedan limma fast kartongbitarna på första och sista sidan av partituret, för att göra det styvare, eftersom notstället är för litet för partituret.

Och så vidare.

Jag går för att handla.
Jag GÅR för att handla.
Det gör ingen annan i Skibotn. Man går inte här. Det slutade man antagligen med när oljepengarna började välla in i landet och alla fick nya fina bilar.
Jag känner mig lika suspekt som när jag bodde i Miami på åttiotalet, och envisades med att GÅ till det lilla köpcentret som låg 5 minuter ifrån porten till min "gated community".
Alla som körde förbi tänkte : "från vilket fängelse har den där knarkaren rymt då? Bäst att låsa dörrarna.."

Ett bevis för att man slutat att gå även här i Skibotn får jag mitt på gångvägen, halvvägs till mataffären.
Jag blir gradvis medveten om att fiskmåsarna ovanför mig skriker högre och högre och oroligare. Jag blir nästan attackerad, då jag upptäcker tre små fjuniga fiskmåsungar som rultar omkring framför mig. Deras bo måste vara bara några meter bort. Vuxenmåsarna är hysteriska och gör räddhågsna låtsasattacker ända tills jag kommit på betryggande avstånd.
Det var längesedan en människa faktiskt gick förbi här.

Jag kommer fram till affären och blir bestört, beklämd.
Affären är nedlagd!
Ytterligare ett offer för urbaniseringen har skördats.
Min kära ICA-affär! där jag fick kredit i höstas, när jordskredet slet av traktens bredbandskabel.
Nu står där bara ett tomt skal.

Det lär väl knappast finnas någon ny hyresgäst, utom kommunen förstås, som genast kommer att förvandla det till flyktingförläggning. Vilket i och för sig är bra.

Men urbaniseringen är sorglig ändå, när man står där och ser på den övergivna byggnaden.

Jag ryser lätt och går vidare längs landsvägen, till den sista kvarvarande mataffären i Skibotn.
När den lägger ner återstår bara bensinmacken, ännu längre bort.
Dit kommer jag att behöva köra bil.

Jag lommar tillbaka hem i en stor cirkel runt fiskmåsgänget.
Jag är iakttagen.

Överblick.

Såsom-i-himligt värre

Det är dagen efter katastrofdagen och jag kommer igång sent.
En efterdynings-dag.
Det är mulet, frukosten blir lång, plötsligt är det sen eftermiddag och dags att köra. Tjöra och Köra. Till körrepetition i Olderdalen.

Det är mitt i högsommaren, men många av körmedlemmarna har ställt upp för en extra repetition.
Till och med barnen är där, sex stycken.
Vi provar först "Girdde" (Flyg) som jag skrivit med denna barnkör i åtanke. Sedan får barnen paus, för dom har mycket spring i benen, och vuxenkören och jag går igenom de andra satserna.

Det är spännande när de tvådimensionella noterna, som jag med olika grad av tvekan placerat på papperet, sätter stämband, luft och trumhinnor i rörelse.
Rörelse som framkallar Rörelse.

Som avslutning på den tre timmar långa repetitionen får vi alla sätta oss ner och bara njuta. Agnete Olsen, en av körens altar, ställer sig på scenen och sjunger "Gabriellas sång" ur filmen "Såsom i himlen" med stark känsla, ackompanjerad av Liv Rundberg på den nya flygeln, Kåfjords första riktiga flygel (!).
Man måste le. "Såsom i himlen", och mitt år i Kåfjord. Lika som bär.

Jag åker hem runt fjorden med ett leende på läpparna.

Liv Rundberg, Agnete Olsen, samt Flygeln.

Katastrof

Jag vaknar tidigt, lätt om hjärtat.
För jag vet ännu inte vad som väntar.
Efter frukost sätter jag genast igång att jobba, jag är otålig, nästa veckas konsert ska förberedas.
Jag behöver jobba med både dirigering och cellospel, och går igenom stycket från början.
När jag kommer till den första cellopassagen så öppnar jag celloetuiet för första gången på tre dagar.
Jag har medvetet haft det stängt ända sedan vi lämnade Elba, för att göra klimat-övergången så långsam som möjligt. Annars kan cellon spricka, och det vore jobbigt så tätt inpå en viktig konsert i en glest befolkad del av världen, som saknar kvalificerade instrumentmakare.

Som sagt, jag öppnar celloetuiet.

Hjärtat stannar nästan.

Halsen har delvis lossnat från kroppen och strängarna ser ut att löpa en halvmeter ovanför greppbrädan.

Hjärnan bearbetar data: min cello har pajat - det är konsert om en vecka - jag är i vildmarken - det är katastrof.
Här gäller det att hålla huvudet iskallt.

Jag börjar gå igenom olika alternativ och inser att de är ganska få:

1. Flyga upp min instrumentmakare Roland Wiklund ifrån Stockholm. Ett svindyrt alternativ, men i det här läget är det snarare tidsbristen jag bekymras av. Att reparera cellon är en omfattande operation som kan ta flera dagar.

2. Låna en cello av någon cellist här i Nordnorge. Inte kul att byta cello helt plötsligt, men det är återigen något annat som är problemet: Mikrofonerna. Mitt system är specialgjort för min cello, och utan ett bra mik-system går det inte att spela solocello på utomhuskonsert.

3. Försöka spela på den trasiga cellon.
Jag övar frenetiskt, får faktiskt ont i vänsterhanden, trots att jag även är kontrabasist och ganska macho när det kommer till stränghöjder. Detta är verkligen tufft.

Men det blir nog alternativ 3 trots allt.
"If it doesn't kill you, it makes you stronger" tänker jag och försöker gå in i nån slags Rambo-romantik.

Jag funderar. Försöker hålla huvudet kallt.
Tänk om den blir ännu trasigare?
Hm..om man spänner en extremt lång skruvtving från halsens fäste längs hela cellons kropp?
Jag googlar på "skruvtving", vad kan det heta på norska? "Skrutvinge" visar det sig, jag googlar vidare på "skrutvinge 800 mm", och det finns faktiskt! .. att beschtellen från Tyskland.
Söker på "verktøy Kåfjord", får 1 träff, som är Manndalen Auto, bilverkstaden som jag ser från mitt fönster när jag bor i Manndalen.
Jag sätter mig i bilen och sätter kurs mot Manndalen. Huvudet en aning uppvärmt.

Jag ringer Roland, som så många gånger förr när cello eller stråke har havererat och paniken är nära.
Han är trygg och erfaren som druiden i Asterix eller Sagan om Ringen. Han ger mig rådet att ställa en vinkork i spänn mellan greppbräda och lock. "Obs vinkork är det enda som fungerar riktigt bra".
(Jag hinner tänka att detta är i sanning en "kundservice" från tiden B.C., Before Computers. Hade Apple varit cellons uppfinnare så hade jag fått skicka den till Holland på obestämd tid, betala femtonhundra i felsökningsavgift, och sedan fått höra att det inte lönar sig att laga den, köp en ny cello istället, en iCello Pro, du kommer snart ändå inte att kunna spela alla dina cellostycken på den gamla, inkompatibla cellon)


Heja Google; (glöm den gamla världen, nu älskar jag datoråldern!) Manndalen Auto har inte en extremt lång "skrutvinge", men väl deras grannar trävarubutiken! Men den är "bara" 600 mm. Jag kan känna hur min cello pustar ut. Den hade förmodligen förstörts fullständigt av en sådan hantering..

Manndalen är ett starkt laestadianist-fäste och vinkorkarna är få. Vinmonopol (Systembolag) finns ej.
Men vänta nu, min Manndalen-hyresvärd Inga Johnsen, hon gillar väl vin? Jag åker upp till henne och ber att få låna en flaska rödtjut, som jag omedelbart korkar upp, och sedan lämnar tillbaka direkt. Hon vinkar undrande men nöjd när jag åker. Nu har hon ett giltigt skäl att bjuda sina kompisar på vin mitt på blanka onsdagen.

Väl hemma i Lassagammi igen så konstaterar jag att Rolands råd fungerar. OK, klangen blir en aning klämd, vinkorken trycker ju på det vibrerande locket, men här kan vi inte vara kräsna. Den går ta mej sjutton att spela på!

Resten av dagen ägnas åt jobb i en slags post-traumatisk eufori. Jag försöker koncentrera mig iallafall, jag är ju Rambo.

Jag avslutar med att se semifinalen i damfotbolls-VM, där Japan besegrar Sverige med 3-1.

Här uppe i Nordnorge vann Roland Wiklund över Internet med 1-0.

Problem...

...Lösning.

Elba-Rom-München-Stockholm-Oslo-Tromsø-Skibotn

När jag kliver av planet i Tromsø är jag den enda som är klädd i T-shirt, och den luktar gammal svett.
Jag har rest i tre dagar, och det började på den heta, fuktiga och gudomligt vackra ön Elba utanför Italiens västkust. Det är svårt att ställa om.

Jag spelade på en musikfestival där kallad Intonazione.

I mitt förra blogginlägg skrev jag om resan från Tromsø: "Rese-strapatserna lyser med sin frånvaro."
Well, resan tillbaka till Tromsø var den totala motsatsen.
Resan hem blev en tre dagar lång "flightmare" som jag aldrig kommer att glömma. Inställda flyg. Borttappat bagage. Hundratals resenärer som springer omkring på en flygplats mitt i natten med en panikslagen kvinna med walkie-talkie längst fram. Flera timmar lång kö för att få ett hotellrum många mil från flygplatsen. Dubbelbokade hotellrum. Listan kan göras längre.

Men nu är jag snart framme.
Jag skyndar mig in i bilen i min kallsvettiga T-shirt och drar igång värmen. Sen kör jag till Lassagammi i Skibotn.

Lassagammi.
Nils-Aslak Valkeapääs sista hem, nu statlig konstnärs- och forskar-bostad.
Detta genialt ritade och vemodigt vackra eremitage som jag bodde i mina första två veckor som Artist in Residence i höstas.
Jag kliver in genom dörren, och det slår mig att när jag klev in här första gången så var jag musikaliskt tomhänt, sen satt jag här och samlade toner och stämningar för att skriva något runt Ailohas' (Nils-Aslak Valkeapääs) texter.
Nu går jag in här igen, med ett nyskrivet, färdigt partitur. Det är nästan komiskt tydligt.

Jag somnar mycket gott med midnattssolen skinande bakom rullgardinerna.

Tromsø-Stockholm

Morgonpromenad ner till Tromsöns sydspets.

Ön har ett behändigt format, det är en lagom promenad på en dryg halvtimme från centrum.

Där nere är det lite luggslitet, synd med tanke på det bedövande vackra läget, en uddde i en stor fjord mellan snöklädda berg.

Men när jag står där och kisar så ser jag ett gäng gubbar med gula västar och portföljer stå och diskutera och peka.

Just det.

Det är fler än jag som har tänkt tanken. Jag slår vad att om tio år är denna udde en av Tromsøs hetaste adresser, med nya blanka balkonger och smakfulla planteringar överallt.

Sedan är det dags att tänka på färden söderut.

Jag lyxar och flyger direktflyg Tromsø-Arlanda denna gång. Rese-strapatserna lyser med sin frånvaro. 

Flyger upp hit igen om en dryg vecka, efter att ha hunnit göra konsert på duo med jojkerskan Inga Juuso i Stockholm, samt tillbringat en vecka på ön Elba utanför Italien med tillhörande duokonsert med pianisten Ketil Bjørnstad.

Kapitel 6 slut, over, out.