onsdag 13 juli 2011

Katastrof

Jag vaknar tidigt, lätt om hjärtat.
För jag vet ännu inte vad som väntar.
Efter frukost sätter jag genast igång att jobba, jag är otålig, nästa veckas konsert ska förberedas.
Jag behöver jobba med både dirigering och cellospel, och går igenom stycket från början.
När jag kommer till den första cellopassagen så öppnar jag celloetuiet för första gången på tre dagar.
Jag har medvetet haft det stängt ända sedan vi lämnade Elba, för att göra klimat-övergången så långsam som möjligt. Annars kan cellon spricka, och det vore jobbigt så tätt inpå en viktig konsert i en glest befolkad del av världen, som saknar kvalificerade instrumentmakare.

Som sagt, jag öppnar celloetuiet.

Hjärtat stannar nästan.

Halsen har delvis lossnat från kroppen och strängarna ser ut att löpa en halvmeter ovanför greppbrädan.

Hjärnan bearbetar data: min cello har pajat - det är konsert om en vecka - jag är i vildmarken - det är katastrof.
Här gäller det att hålla huvudet iskallt.

Jag börjar gå igenom olika alternativ och inser att de är ganska få:

1. Flyga upp min instrumentmakare Roland Wiklund ifrån Stockholm. Ett svindyrt alternativ, men i det här läget är det snarare tidsbristen jag bekymras av. Att reparera cellon är en omfattande operation som kan ta flera dagar.

2. Låna en cello av någon cellist här i Nordnorge. Inte kul att byta cello helt plötsligt, men det är återigen något annat som är problemet: Mikrofonerna. Mitt system är specialgjort för min cello, och utan ett bra mik-system går det inte att spela solocello på utomhuskonsert.

3. Försöka spela på den trasiga cellon.
Jag övar frenetiskt, får faktiskt ont i vänsterhanden, trots att jag även är kontrabasist och ganska macho när det kommer till stränghöjder. Detta är verkligen tufft.

Men det blir nog alternativ 3 trots allt.
"If it doesn't kill you, it makes you stronger" tänker jag och försöker gå in i nån slags Rambo-romantik.

Jag funderar. Försöker hålla huvudet kallt.
Tänk om den blir ännu trasigare?
Hm..om man spänner en extremt lång skruvtving från halsens fäste längs hela cellons kropp?
Jag googlar på "skruvtving", vad kan det heta på norska? "Skrutvinge" visar det sig, jag googlar vidare på "skrutvinge 800 mm", och det finns faktiskt! .. att beschtellen från Tyskland.
Söker på "verktøy Kåfjord", får 1 träff, som är Manndalen Auto, bilverkstaden som jag ser från mitt fönster när jag bor i Manndalen.
Jag sätter mig i bilen och sätter kurs mot Manndalen. Huvudet en aning uppvärmt.

Jag ringer Roland, som så många gånger förr när cello eller stråke har havererat och paniken är nära.
Han är trygg och erfaren som druiden i Asterix eller Sagan om Ringen. Han ger mig rådet att ställa en vinkork i spänn mellan greppbräda och lock. "Obs vinkork är det enda som fungerar riktigt bra".
(Jag hinner tänka att detta är i sanning en "kundservice" från tiden B.C., Before Computers. Hade Apple varit cellons uppfinnare så hade jag fått skicka den till Holland på obestämd tid, betala femtonhundra i felsökningsavgift, och sedan fått höra att det inte lönar sig att laga den, köp en ny cello istället, en iCello Pro, du kommer snart ändå inte att kunna spela alla dina cellostycken på den gamla, inkompatibla cellon)


Heja Google; (glöm den gamla världen, nu älskar jag datoråldern!) Manndalen Auto har inte en extremt lång "skrutvinge", men väl deras grannar trävarubutiken! Men den är "bara" 600 mm. Jag kan känna hur min cello pustar ut. Den hade förmodligen förstörts fullständigt av en sådan hantering..

Manndalen är ett starkt laestadianist-fäste och vinkorkarna är få. Vinmonopol (Systembolag) finns ej.
Men vänta nu, min Manndalen-hyresvärd Inga Johnsen, hon gillar väl vin? Jag åker upp till henne och ber att få låna en flaska rödtjut, som jag omedelbart korkar upp, och sedan lämnar tillbaka direkt. Hon vinkar undrande men nöjd när jag åker. Nu har hon ett giltigt skäl att bjuda sina kompisar på vin mitt på blanka onsdagen.

Väl hemma i Lassagammi igen så konstaterar jag att Rolands råd fungerar. OK, klangen blir en aning klämd, vinkorken trycker ju på det vibrerande locket, men här kan vi inte vara kräsna. Den går ta mej sjutton att spela på!

Resten av dagen ägnas åt jobb i en slags post-traumatisk eufori. Jag försöker koncentrera mig iallafall, jag är ju Rambo.

Jag avslutar med att se semifinalen i damfotbolls-VM, där Japan besegrar Sverige med 3-1.

Här uppe i Nordnorge vann Roland Wiklund över Internet med 1-0.


Problem...


...Lösning.


4 kommentarer:

  1. Jisses, vilket äventyr! Och en skön lösning :)
    /Ulrika Hägglund

    SvaraRadera
  2. Thank god för Roland, vinkorkar och din konstruktiva talang! Och det är en mycket bra story!/Annika

    SvaraRadera
  3. Otroligt! Din beskrivning av tanke, känsla och handling skulle passa som en prima fallstudie i en ACT-manual! Fantastiskt käre bror. Vilken kreativitet och målmedvetenhet!

    SvaraRadera