Ailos kusin mitt i Fugleuken

Dagen börjar med att dörrklockan ringer, en sällsynthet i detta eremitage.
Jag öppnar och där står en äldre och en yngre man med likadana isblå ögon, troligen far och son.
Den äldre tar till orda, men jag förstår ingenting - han talar bara finska. Den yngre mannen översätter till knackig svenska, och jag förstår gradvis att de trodde att en finsk bekant bodde här just nu.

Alldeles innan de ska gå pekar den yngre mannen på den äldre och säger "Ja, detta är ju Ailos kusin.."

Ailo, han menar alltså Ailohas, alltså Nils-Aslak Valkepää! Nu vet jag var jag sett de där de isblå ögonen förr! Jag tappar fullständigt fattningen och får bara fram ett "Jaså?!". Sedan säger vi hejdå, de går till sin bil, jag stänger min dörr.
När jag fått tillbaka min fattning inser jag mitt misstag. Varför i hela friden bjöd jag inte in dom på kaffe?! Hur dum får man vara? Djup ånger.

Det är lördag och det är bäst att gå till affären igen, för den enda kvarvarande mataffären kör med retro-style öppettider: lördag 9-16, söndag stängt.

På vägen tid blir jag anfallen igen, denna gång av en annan måsfamilj alldeles intill den lilla kyrkan.
Dom skriker och dyker mot mig och försöker med sitt hemliga vapen: bajs. Det är så tydligt att dom försöker sikta med bajset, men det misslyckas - jag gör reträtt springande sicksack tillbaka över kyrkogården. Vilken syn.

Då slår det mig att det kanske finns ett skäl till att ingen annan än jag är ute och går: detta är tydligen fåglarnas "småbarnstid" här i Skibotn, överallt flyger oroliga fågelföräldrar av alla möjliga arter omkring och varnar varandra. Överallt snubblar små fågelungar omkring och svävar i livsfara.
Det kanske är en oskriven regel i Skibotn: i "fugleuken" (det ordet hittade jag just på själv) tar man självklart bilen om det så bara är till grannen! Man ger sig i fugleuken ikke in på gångvägar, eller genar över gräsplaner!
Kanske är det så det ligger till.

Jag kommer ihåg hur det var att vara småbarnsförälder: man var på gränsen till nervsammanbrott mest hela tiden, blicken flackande, dåligt närminne, fläckiga illasittande kläder, alltid bråttom hem. Det var en tid då folk borde tagit bilen. Och krypkört förbi på behörigt avstånd.

Älskad.