Inga Juuso, som skulle jojka och recitera, är sjukskriven och kommer inte att vara med på konserten!
Jag inser av min egen reaktion att jag innerst inne hade det på känn. Jag får frågan om vi ska försöka hitta någon ersättare, men jag säger nej. Det är försent med ett inhopp i en så pass speciell och fri roll, iallafall i ett uruppförande. Jag behöver koncentrera mig på kör och orkester och min egen roll, och är på något sätt lite lättad att ha en parameter mindre att tänka på.
Jag sätter mig och går igeonom partituret och finner att Inga Juuso, som hade en av huvudrollerna, ändå ganska lätt låter sig skrivas ut.
Musiken lider inte av det, men det är synd på en massa fina Ailohas-dikter som inte kommer att bli lästa.
Jag tar bilen 3 minuter bort till Skibotnsenteret, inte för att vara snäll mot fåglarna, utan för att jag har så mycket saker att bära. Trots att jag kom till Skibotn för en vecka sedan så blir det stressigt på slutet. Typiskt..
Klockan blir tre och repetitionen ska starta. Måste tyvärr börja med att bära stolar, möblera om och koppla in sladdar i det stora rummet där vi ska jobba. Ingen vana, inga rutiner finns för sånt i denna produktion. Detta är baksidan av allt pionjärarbete, bristen på invanda "infrastrukturer"..
Så småningom börjar repetitionen med den 17-hövdade orkestern. Flöjt. klarinett, fagott, 3 violiner, 3 altfioler, 3 celli, kontrabas, elbas, trumset. Basklarinett och valthorn saknas, de är fortfarande på väg från Tromsø.
Vi går igenom sats för sats, problemen är få och lätta att lösa. Det går "smooth", musiken spelar sig till stora delar själv med så här duktiga musiker. Lite balansproblem finns förstås alltid när man blandar in ett rocktrumset i en akustiskt spelande orkester, men detta är ju tänkt för att spelas på en stor utomhusscen, med mikrofoner på alla instrument.
Klockan sju kommer Generationskoret, de är 33 till antalet i dag och salen fylls med folk. Basklarinettist och hornist har nu också anlänt.
Det är mäktigt att höra alla de 50 människorna ta ton tillsammans. Hårstrån reses och ögon fuktas. Bonde gör min musik tillsammans med mager konservatorieutbildad violinist. 7-åring med 87-åring. Armenier med thailändska. Det är fantastiskt att vara med om det här.
Efter sju timmar, är den viktiga första repdagen slut. Klockan är tio, jag är svettig och dödstrött och med huvudet fullt av detaljer. Sömn är det enda som gäller, men det är svårt att varva ner, det måste ta sin tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar