När jag kliver av planet i Tromsø är jag den enda som är klädd i T-shirt, och den luktar gammal svett.
Jag har rest i tre dagar, och det började på den heta, fuktiga och gudomligt vackra ön Elba utanför Italiens västkust. Det är svårt att ställa om.
Jag spelade på en musikfestival där kallad Intonazione.
I mitt förra blogginlägg skrev jag om resan från Tromsø: "Rese-strapatserna lyser med sin frånvaro."
Well, resan tillbaka till Tromsø var den totala motsatsen.
Resan hem blev en tre dagar lång "flightmare" som jag aldrig kommer att glömma. Inställda flyg. Borttappat bagage. Hundratals resenärer som springer omkring på en flygplats mitt i natten med en panikslagen kvinna med walkie-talkie längst fram. Flera timmar lång kö för att få ett hotellrum många mil från flygplatsen. Dubbelbokade hotellrum. Listan kan göras längre.
Men nu är jag snart framme.
Jag skyndar mig in i bilen i min kallsvettiga T-shirt och drar igång värmen. Sen kör jag till Lassagammi i Skibotn.
Lassagammi.
Nils-Aslak Valkeapääs sista hem, nu statlig konstnärs- och forskar-bostad.
Detta genialt ritade och vemodigt vackra eremitage som jag bodde i mina första två veckor som Artist in Residence i höstas.
Jag kliver in genom dörren, och det slår mig att när jag klev in här första gången så var jag musikaliskt tomhänt, sen satt jag här och samlade toner och stämningar för att skriva något runt Ailohas' (Nils-Aslak Valkeapääs) texter.
Nu går jag in här igen, med ett nyskrivet, färdigt partitur. Det är nästan komiskt tydligt.
Jag somnar mycket gott med midnattssolen skinande bakom rullgardinerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar