Svantes Lyckliga Dag

Dagen är här, den dag som jag har sett fram emot så länge.
Timmarna fram till konserten går i ett slags långsamt töcken.
Jag åker upp till festivalen vid lunchtid, går upp på stora scenen där allt står kvar efter gårdagens genrep. Checkar att alla mina pedaler fungerar efter nattens regnande. Fukt och elektronik går inte bra ihop.
Disten funkar, wha-whan, delayet, AB-boxen, muteswitchen, volymknappen, tunern, mixern, rubbet funkar.
Puh..
Får hjälp av en av ljudkillarna med en kabel som länge varit opålitlig. Lite lödarbete sen är den som ny.
Försöker äta lunch men har inte mycket aptit idag.

Två timmar innan konserten ska börja kommer min familj och min syster Tjia och svåger Peter till Manndalen! Dom har rest ända från Stockholm med flyg, bil och båt för att hinna i tid till konserten. Mina konsertkläder tog de med sig också, de som försvann på flyget från Italien i förra veckan.

En timma innan konserten ses alla femtio på scenen för att kolla att alla mikrofoner och högtalare fungerar, att noter finns och att vi själva finns. Samtidigt pågår en officiell invigning av en ny byggnad på området, och vi ska börja spela direkt när den ceremonin slutar.

Precis klockan sju sätter jag stråken mot strängen och trycker på den gröna knappen på pedalbordet. En gigantisk celloton fyller hela Ridduslätten, och samtidigt drar Herman och Hogne Rundberg och Håvard Lund också igång på trummor, bas och basklarinett. Nu hör alla på hela området att konserten har börjat. Vi ser folk börja springa mot scenen, de blir fler och fler, det ser ut som en mäktig fors av människor som bara fortsätter och fortsätter välla fram.
Efter ett par minuter beslutar jag mig för att vårt attack-intro är slut, och att uruppförandet av verket "Vidderna inom mig" måste starta, trots att det fortfarande forsar ner människor mot scenen. Jag vänder mig om mot orkester och kör och slår in den första av styckets 1135 takter, den första av de 3600 sekunderna, den första satsen av tolv.
Vi är igång.
Det är en obeskrivlig njutning att bara vara där mitt i mitten. Jag är rent fysiskt mitt på scenen, mittemellan kör och publik, mittemellan höger och vänster högtalartorn, mittemellan trumset och violiner. Jag är mitt i en fors av ljud. Jag är mitt i stycket, i den nittonhundrade sekunden. Jag är mitt mellan den lägsta tonen på kontrabasen och den högsta övertonen på cymbalen. Jag är mitt på beatet från trummorna. Jag är mitt i livet, även bokstavligt talat :) ! Det känns som om jag svävar.
Orkestern lägger i sin konsertväxel.
Kören har aldrig låtit bättre och starkare.
Dessutom är min familj med på scenen! Min hustru Katarina, professionell sångerska, är med i kören och ger extra lyster åt sopranstämman.
I sjunde satsen, där barnkören har huvudrollen, tar jag upp mina barn Joel och Siri ifrån publiken. Det är förstås förberett, dom fick noter för ett par veckor sedan. (Joel och Siri är faktiskt duktiga korister trots sin ringa ålder, 11 och 12 år. Dom går nämligen i Adolf Fredriks Musikklasser hemma i Stockholm.)

Alla vi arton musiker och trettiotre sångare ger allt vi har. Vi lyfter oss i håret.
Urframförandet blir mycket mycket lyckat. Marius Fiskums fina bilder säger mer än mina ord:

(Fler bilder finns i detta album på facebook.)


Efter en timme av glädje, allvar, skratt och gråt (och svett!) kommer vi fram till de sista F-dur ackorden i den sista satsen, med texten Ruoktu Váimmus - Ruoktu Váimmus, och vi har tillsammans skrivit Riddu-historia.
Aldrig förr har en riktig kammarorkester suttit på Storscenen här.
Efter konserten känner jag mig euforiskt lycklig. Vilken ynnest att få vara med om detta!
I min familjs sällskap dessutom! Omgiven av storslaget vacker natur! Det kan inte bli bättre.

All möda, allt tvivel, all ångest. Det är över nu. Det som ska finnas kvar i minnet är en magisk sommarkväll på en utomhusscen vid en vild fors mellan höga fjäll, tillsammans med en tusenhövdad konsertpublik ute i det fria.
Mitt första år som Artist in Residence är slut, uppdraget är utfört.
Nu återstår en vecka här i Kåfjord, en slags epilog, med familje-kos och en liten duokonsert med frun.