Avskedskonsert på Sortland Jazzfestival

Konsertdag idag.
Men jag har inte tid att tänka på det förrän efter lunch.
Måste jobba med det nya triostycket först.
Jobbar mellan 9 och 13, och jag är KLAR och trycker på MAKE PDF och SEND och noterna är redan framme hos Mats Bergström och Cecilia Zilliacus.
Hurra!!!
"3X3" blev titeln och de tre satserna heter "Cecilia", "Mats" och "Svante".

Ingen tid att fira.
Bara att packa ihop cellon och ila iväg upp till Sortland, där jag träffar Ketil B. som kommit från Oslo för att spela med mig på Jazzfestivalen.

Det är min sista konsert som Artist in Residence.
Vår konsert är förlagd till den fina gamla femtitalsbion Sortland Kino, och flygeln är en alldeles nyinköpt Steinway C, en stor investering för en liten kommun i norr.
Publiken är stor.
När jag går in på¨scenen känner jag mig helt trygg, som att jag är bland vänner.

Min nya cello spinner som en katt.
Jag håller ett litet tal om cellon, som jag köpte helt oförhappandes i somras.
Det är en stor händelse i en cellist liv, att byta instrument.
Lite som att skilja sig från sin fru/man för att man har hittat en annan.
Jag skämtar lite om att min "nya fru" faktiskt är äldre än min förra, sisådär en hundra år.
Publiken är med på noterna.

Ketil har pianosolo. Han trycker pedalen i botten och blåser ren den nya fina flygeln.
Jag sitter på scenen och lyssnar. Då kommer jag på att jag har glömt ta med mig cellostämman till nästa stycke.
Gulp.
Vi har inte spelat det sedan förra året.
Gulp.
Jag försöker plocka fram stycket ur minnet, men det är stört omöjligt när Ketil spelar på för fullt med en helt annan musik.
Det känns som att jag inte har någon aning om hur stycket låter.
Gulp.
Jag vet att Ketil kommer att börja spela introt direkt, utan någon paus före.
Vad ska jag göra? Ställa mig upp och säga som det är, att jag inte har några noter?
Jag beslutar mig för att chansa.
Det får gå som det går.
Ketil spelar introt, och då kommer jag ihåg mina första toner.
Det blir en spännande upplevelse att upptäcka stycket allteftersom vi spelar det.
Som att köra i tät dimma och se landskapet uppstå alldeles framför en hela tiden.
Borde göra så här oftare.

Publiken är alldeles galen.
Innan extranumret så passar jag på att ta upp kulturchefen Mona Dahl på scenen, för att inför alla dessa vittnen betala min ett år gamla hyresskuld till Sortland kommun på 1500 kr.
Sedan tar jag upp körledaren Mette Dyrnes som får en packe överblivna och signerade konsertprogram från "Vidderna Inom Mig" att dela ut till körsångarna som var med då. Sitter bra på kylskåp runt om i Sortland.

Jag säger "på återseende Sortland" och vi avslutar med Ketils hitlåt "Sommernatt ved fjorden".
Blir sentimental.

Svantes avskjed

Mitt tvååriga uppdrag är slutfört.
Nu är det bara den långa vägen tillbaka till Stockholm.