Ingen keso i Katterjåkk

Sista kapitlet.
Min sista Nordnorgeresa som Artist in Residence.
Jag flyger upp till Kiruna, där jag utanför den lilla terminalen grips av plötslig snålhet, och tar flygbussen istället för den svindyra flygtaxin.
När alla hade klivit av vid de olika hållplatserna var jag jag var ensam kvar i bussen, och jag tog en rövare. Jag hade sett att det stod i liten stil längst ner på tidtabellen att bussen kunde köra till olika hotell vid behov.
Kunde chauffören köra mig till min parkerade bil borta på Glimmervägen, nära hotell Samegården?
Jag har så mycket bagage, tre stora väskor?

Svar ja.

Jag blir rörd och tänker först att detta aldrig hade hänt i Stockholm, eller ens i Umeå. Men sedan tänker jag att det inte bara handlar om storleken på staden. Det kokar ner till en enskild människas vilja att hjälpa en medmänniska.

Solen strålar och jag kör mot Norge. Stannar till i Katterjåkk för att handla och äta innan dyr-Norge.

Keson i Norge är inte bara dyr, den smakar illa också (unnskyld meg), så jag måste bunkra.
Men jag är inte ensam om idén.
Ingen keso i Katterjåkk.
Jag tror det är fjärde gången som jag försöker bunkra keso på Coop Katterjåkk och den är slut.
Fyra gånger av fyra.
Jag börjar skönja en serie tillfälligheters övergång till regel. Så dags nu.

Jag kommer fram till Hadseløy om kvällen och handlar äcklig dyr-keso på Coop i Melbu.
Miljön runt dyr-keson är bedövande vacker.
Det hjälper.