"Worth waiting for."

Klockan är 04.00 och solen går upp. Kryper fram till förarsätet och kör iväg direkt. Det kom aldrig några ilskna markägare :)

Efter två timmars körning inser jag att jag snart kommer att bli en trafikfara, parkerar bilen och somnar direkt i förarsätet. Nu sover jag gott till skillnad från tidigare. Jag står inte på privat mark..hmm..har just fått en ny livsvisdom.

Jag kör västerut, ut på öarna som bildar Lofoten och Vesterålen.
Det luktar mer och mer Stort Öppet Hav, en spännande doft för oss som bara har en liten övergödd göl att lukta på, som heter Östersjön.

Staden Sortland dyker upp på en ö där borta. Den ser ut precis som Tromsø, med stor vacker bro, vacker kyrka intill, en hamn mitt i centrum, och bergmassiv i alla väderstreck!
Det är bara det att staden är ungefär tio gånger mindre, så när man tror att man har en bra bit kvar, så är man redan framme! Och där, mitt i stan, står faktiskt kulturchefen Odd Roger Dahl och vinkar åt mig, välkommen! :-)

Jag är från "SoFo". Vårt folkslag är speciellt.
Den riktigt avgörande frågan för hur förhållandet mellan mig och staden Sortland kommer att utvecklas är; finns här en riktig kopp espresso att uppbringa?
Jag känner mig iakttagen när jag går omkring i staden och letar. Jag börjar undra om jag glömt dra upp gylfen eller har någon mat i ansiktet. Men nej, stan är helt enkelt väldigt liten.

Till slut hittar jag den, den äkta espresson!
Och det står "Karma" på en lapp på bardiskens dricks-burk! Och det är lite lagom kalt och sterilt! Och de spelar Bo Kaspers Orkester i bakgrunden! Jag har hittat hem. Till 00-talet ;)

Har ni sett femtitalsfilmen "Ice Cold In Alex"("En Iskall I Alexandria")? En grupp brittiska soldater tar sig fram genom den nordafrikanska öknen under andra världskriget och fruktansvärda strapatser och når alldeles i slutet av filmen fram till Alexandria, där de fyra överlevande hittar en bar och beställer varsin öl, och Sir John Mills fäller den odödliga repliken på klingande högbrittiska: "Worth waiting for."

Worth waiting for.

Då fattar ni hur det kändes för mig att lägga beställningen "En dubbel espresso, tack" på Ekspedisjonen Café og Restaurant på bryggan i Sortland.

Därefter var det dags att träffa musiker och kulturchefer för att göra ett första intryck. De bjöd på "kake". Detta verkar lovande. Lösa planer drogs upp, ideer dryftades, ja jag fick till och med snacka lite bas med ortens bas-mästare Oddmund Finnseth.

Men mitt boende.Vilken "downer".
Ett oerhört sunkigt rum med delad toalett och kök i den gamla sjukstugan, numera "Kunstnerhuset". En fläkt av Norge f.O. (före Oljan).
Jag kände mig bortskämd som en svensk brat, gjorde ett desperat flyktförsök till Sortland Hotell, men misslyckades och återvände till Kunstnerhuset och gick i närkamp. Resten av dagen gick åt till att städa, plocka ölburkar framför min dörr, och tömma sopor.
Det får duga denna period, men detta måste fixas.

Denne kultur-brat från SoFo/Sudermalm tröstades därefter med en trerätters middag på Ekspedisjonen i den soliga aftonen.