Beam me up, Scotty!

Hemma igen, oj!
Detta var mitt hittills snabbaste Artist-in-Residence-besök.
Köksbordet i Stockholm---swooosh----> spela i Ishavskatedralen-----sswooosh-----> köksbordet i Stockholm.

Jag borde rita en egen Skandinavien-karta.
Jag kan svära på att Göteborg numera ligger mycket längre bort från Stockholm än Tromsø!
Och Oslo ligger precis väster om Arlanda, borde ligga mellan Sigtuna och Enköping ungefär.
Sortland ligger i en annan dimension. Det finns ett hemligt "maskhål" i rumtiden nånstans i trakterna av Island, som leder dit.

Här är en motsvarande karta över USA sedd av en New York-bo (klicka på den så blir den större):

Adventskonsert i Ishavskatedralen

Det är dödstyst i Tromsø på söndagsmorgonen. Folk sover länge så här i mörkertiden. På de flesta cafédörrar står det "Stengt. Hviledag."

Svårt kaffetörstig jagar jag runt i Tromsø. Först fram emot lunch får jag äntligen tag i en espresso, så att jag kan lämna ön och åka över bron till Ishavskatedralen och repa.

Det låter fantastiskt i det stora kyrkorummet, vilken klang!

Pianist och körledare Liv Rundberg har gipsad vänsterhand pga. bruten handled. Men den kvinnan har en ostoppbar energi. Hon låter sig inte bekomma utan spelar på som vanligt!

Man förstår varför hon nyligen förärats något så fint som en Fortjenestemedalje av självaste Kongen av Norge.

Jag älskar att spela cello i kyrkor. Det är lite ironiskt eftersom jag inte tror på gud. 

Men det handlar ju trots allt om offentliga, spatiösa byggnader, som inte är gjorda för vinstmaximering eller för någon tävling, utan för att öppna människors sinnen för det utomjordiska mysteriet, för de stora frågorna.
Det är ju helt fantastiskt.

För att uppleva det behöver man ju inte tro på någon gud. 

Konserten börjar klockan fyra på eftermiddagen då det redan är mörkt som på natten. Det vilar en stämning av förväntan i Ishavskatedralen. Konserten börjar, och vi spelar julsånger på fem olika språk, bland annat samiska, men även Bach, Mozart, och så några stycken ur "Vidderna Inom Mig".

Under konserten får jag chansen att i ett mellansnack tacka Norge för deras kultur- och distriktspolitik, som gjort att jag kan sitta här idag i Ishavskatedralen och spela. Jag tackade utan att veta, att i publiken satt den tidigare ledaren för norska kulturdepartementet :)

Han är också pappa till Ylva, en överlevande flicka från Utøya. Även mamman satt i publiken. 

De kom fram efteråt och växlade några ord. Det var gripande att träffa dem.

De båda har varit igenom något av det värsta en förälder kan uppleva.

Ylva var en hårsmån från döden. Hon går nu i skolan igen efter en lång tid på sjukhus, fick jag veta.

Konserten avslutades med Herlig er Jorden, och det var dags för Kåfjordingarna att sätta sig i bilarna och köra den långa vägen hem på isiga mörka vägar.

Vi lovade att ses igen, kanske nästa års första advent. Det är en fantastisk samling individer med massor av värme.

Jag menar, alla biljettintäkterna från konserten gick till Tromsøs hemlösa och utslagna. Körmedlemmarna kör alltså bil till Tromsø tur och retur och betalar t.o.m. hotellrummen själva, för att kunna ge bort hela intäkten. Det säger ju allt egentligen.

Det finns hopp.

Generasjonskoret på väg genom världsrymden.

Tromsø melancholia

Det är på lördagar man ska resa, om man kan. Då är det nästan tomt på flygplatserna.
Jag åker upp till Tromsø igen. Via Oslo. Kontrasten mot förra gången, då jag reste upp på en fredagseftermiddag, är enorm.

I Tromsø träffar jag mina vänner i Generasjonskoret. Vi har inte setts sedan den 21 juli, dagen innan det fruktansvärda terrordådet i Oslo. Det känns faktiskt som att den dagen, då vi tillsammans stog på scenen på Riddu Riddu-festivalens öppningskonsert, var den sista dagen på en era. Men det visste vi inte då. Nu är detta ett nytt land, ett Norge med en erfarenhet av ondska som efterkrigsgenerationerna inte har haft.

Vi övar tillsammans i den fantastiska vackra Ishavskatedralen.
Det är en ikonisk byggnad, Tromsøs svar på Sydney Opera House!

Det är på dagen exakt 10 år sedan Nils-Aslak Valkeapää, "Ailohas", dog.
Vi övar passande nog på hans dikter "Mu Ruoktu Lea Mu Vaimmus" och "Girdde"ur "Vidderna Inom Mig" i mina tonsättningar. Vi kan dom ganska bra, trots att 4 månader har gått sedan sist.
Imorgon ska vi ge en adventskonsert här i katedralen.

Vi har sorg i min familj också. Min frus mamma dog för några dagar sedan. Det var plötsligt, oväntat, och vi är fortfarande i chock.
Därför lyser Tromsøs "city lights" med en särskild lyster denna kväll för mig.
Här finns det liv, här på denna ö kurar vi ihop oss och tänder våra lampor i polarnatten.

Ishavskatedralen

High North AiR Cluster Gathering

Idag står det i min kalender: High North AiR Cluster Gathering.

Vilket coolt namn. 

Modernt, seriöst, intelligent, svängigt.

Det handlar om nätverk, kluster av artistresidens, relationell konst, alltså inga dammiga gamla nittonhundratalsprylar.

Vi hade till och med en föredragshållare via knackig Skype ifrån Bergen.

Vi var ett trettiotal deltagare, de flesta ifrån bildkonst-hållet, som samlades mitt på dagen i den gamla fina Tromsø Kunstforening.

Jag spelade cello och fick prata om mig själv i en kvart. Alla var tysta och lät mig prata till punkt! Vem gillar inte det..
Jag var där som ett livs levande exempel på en Artist in Residence In Action.
Sedan fortsatte det med flera, mindre narcissistiska, föredragshållare.

Jag fick känslan av att detta är toppen av alla miljarder år av evolution. När alla har krigat till sig ett revir, är mätta och har tak över huvudet, har fortplantat sig, utbildat sig och slutligen betalat månadens alla räkningar, då återstår att gå på en Cluster Gathering och lyssna på varandras föredrag om konstnärsresidens.
Det är vackert.

Jag är gärna med på nästa High North AiR Cluster Gathering också.

Det är ju ett så coolt namn!

Därefter flög jag hem till Stockholm i ett halvfullt kvällsflyg tillsammans med en skvadron trötta kostymnissar som UnnarSigEnStarkölPåGardermoenÄvenFastDetÄrVardagskväll, och så Fredrik Skavlan på raden framför mig.

Kapitel 2 slut.

Vi hörs i slutet av november.

Mötesproffs

Idag ska jag ut och åka propellerplan.
Jag flyger Tromsø-Sortland, den turen som är så lång med bil, men så kort med flygplan.
Sortland går inte på charmoffensiven idag. när jag landar i dramatisk stil på den pyttelilla landningsbanan mellan fjorden och landsvägen. Ett klassiskt gråväder med småregn ligger över allt vad utsikt heter.

Jag tar min sedvanliga morgon-espresso på min oas, Ekspedisjonen, och samlar kraft.

Därefter väntar ett par möten med Sortlands chefer inom kulturområdet: Veronica, Mette, Odd Helge, Hege Monika, Mona.
Jag försöker haspla ur mig meningsbyggnader som handlar om vad jag har tänkt göra i Sortland under det kommande året, men jag känner att jag är lite av en "alien". Jag tror att jag tar vissa saker för givna, fel saker, och glömmer bort resten, de viktiga sakerna. Fast inte ens det är jag säker på.
Men det löser sig. Folk vill göra bra saker och är trevliga, det är det viktigaste.

vi talar om att uppföra "Vidderna inom mig" med Sortlands körer. Körens representant är så skeptisk att det nästan är komiskt att se.
Jag skulle behövt en slags talesperson med mig, någon person som på rätt sätt förklarar vem jag är, min bakgrund, och vad syftet är, och hur väl mottaget uruppförandet blev i somras. Det känns svårt att börja från noll, som en svensk kille som kommer in från gatan och börjar göra reklam för sig själv..

Efter sex timmar på Sortland (det heter på Sortland, inte i) hoppar jag in mitt privatplan, (nej, men det är i den storleken), hoppar tillbaka till Tromsø.
Det känns konstigt att resa utan cello. Så lätt.
Är det så här dom har det, mötesproffsen?

Som det nyblivna mötesproffs som jag är så hinner jag förstås klämma in ett möte till innan arbetsdagen är slut.
Jag träffar Brynjar och Ulla-Stina från Nordnorsk Jazzcenter och smider ännu mera planer!
Denna gång känner jag inget av en talesperson. De vet vem jag är och vad jag står för.

Jösses amalia, nu tror jag att mitt andra år som Artist in Residence har kickat igång!

Do Not Disturb

Att bo på hotell har sina sidor - eller väggar rättare sagt.

Jag försöker visa hänsyn mot mina medmänniskor här i livet, till exempel när jag går på bio så försöker jag hitta en plats där det inte sitter någon bakom - jag är ju 196 cm lång. Och så där håller jag på.

Vi är alla offer för fördomar. Även bemötandet som en vuxen, mycket lång, vit man upplever har vissa förtecken.

Man förväntas vara en sån som bestämmer och chefar och tar för sig med självklarhet. Därför måste man le extra mycket och lägga sammetsfilter på rösten. Om man inte vill skrämma folk, av en eller annan anledning.

Så idag, söndag, "dan efter kvällen före", väntade jag "ända" till 10.30 med att börja spela cello, men Knack-Knack-Knack sa det efter en halvtimme, det var alltså för tidigt iallafall...

Jag öppnar, och där står en tjej från receptionen. Hon känner mig inte, hon har bara sett mig komma och gå förbi receptionen, hon vet inte om det där med mina sittplats-bryderier på bio etc. Hon är beredd att ta i med hårdhandskarna.

Hon är förberedd på att en tvåmeters tvättäkta psykopat ska öppna dörren och gå till attack direkt. Endast en psykopat sitter väl och spelar samma sak om och om igen på ett musikinstrument i flera minuter i sträck ensam på ett hotellrum på söndag förmiddag? För att visa hur mycket han skiter i grannarna??

Så hennes darr på rösten gör att hennes rädsla hörs, när hon försöker låta bestämd:

"Jag ser att Ni har satt upp en Do not disturb-skylt på dörren, och Ni är säkert flink på att spela på Ert instrument, men Ni stör faktiskt Era grannar! (Svälj)"

Jag tycker synd om henne som måste utföra detta smutsiga uppdrag, så jag försöker med sammetsfiltret: "Jag förstår. Finns det kanske något annat rum jag kan sitta och spela i?"

Hon, som var förberedd på en helt annan reaktion, tappar fattningen och snubblar över sina ord: "..ja..jag ska se lite på det..och återkomma..jag återkommer.."

Hon gick tillbaka till hissen, återkom aldrig, så jag fick till sist själv gå ner och sätta mig på en stol i den öde frukostmatsalen och spela vidare.

Med min mjukaste sammetston.

"Man är olika, sedan dör man"

Att fira sin födelsedag ensam på hotell kan väl tyckas sorgligt.
Men har man just åkt hemifrån och inte hunnit drabbas av hemlängtan, och staden är vacker och trevlig och himlen är blå, så är det inte så dumt faktiskt.
Precis så är det i Tromsø idag.

Eller är det något fel på mig? Att jag tycker det är riktigt OK det här, faktiskt mysigt?
Det är säkert mest genetiskt, som allting är nuförtiden.
Och så brukar jag skylla på mitt jobb, att jag måste förhålla mig till så mycket nya människor hela tiden, i vart och ett av mina många projekt, att jag måste få tid för mig själv för att inte bli utbränd. Men det är en halvsanning, för så är det många som har det i jobbet. Och de flesta brukar framhålla det som en fördel att deras jobb innebär mycket kontakter med nya människor. Det är inte det som gör folk utbrända.

Nej, som en musikerkollega till mig, trummisen André Ferrari, sa:
"Man är olika, sedan dör man".

Trummisar, barn och alkisar. Lyssna på dom.

År 2, Kapitel 2. Helvetesflight.

Det är fredag eftermiddag och jag är på väg till Nordnorge igen.

Denna gång med flyg hela vägen till Tromsø, via Oslo Gardermoen.

Gardermoen är den flygplats varifrån alla direktflyg till Helvetet går. 

Nej, jag bara skojade, men på fredagseftermiddagarna verkar det iallafall som det gör det.

Jag kliver ut ur planet och påbörjar den oändligt långa, ökända "Gardermoen-marschen". Idag måste jag dessutom "börja om" och checka in på nytt här, eftersom jag kommer från utlandet.

Väl framme i avgångshallen förstår jag direkt: här gäller det att krypa in bland apparna i sin egen lilla iPhone och göra sig en trygg fantasivärld därinne, för ute i verkligheten vill man inte vara. Där beter sig folk som svin eller idioter eller både och.

Tron på mänskligheten försvinner.

..men återkommer när man ser vakten som står vid ingången till säkerhetskontrollen. Han som med en ängels tålamod förklarar för de aggressiva svinen, som anser att just precis dom har rätt att tränga sig före alla andra, att "kön begynner där borta.  Ja, ni måste ställa er där. (Nej bara för att ni är vit medelålders man med slips, kulmage och ett hånflin på läpparna så har ni inte rätt att bara gå rakt in här)".

Hur orkar han? Vilken vardagshjälte. Eller sparar han alltihop till familjen därhemma?

Jag hinner med Tromsø-planet med en hårsmån och jag har inte skällt ut någon än.

Men i taxikön utanför terminalen i Tromsø tar mitt tålamod slut, när ett hånflinande par spelar dumma och går rakt in framför mig i kön.

Jag blir faktiskt lite glad över min egen reaktion, än finns det liv i gubben, lite testosteron finns det kvar liksom.

Om tio år kanske mitt tålamod räcker även till taxikön, resans avslutande prövning.

Så fort jag stänger hotellrumsdörren om mig och går in på badrummet så förvandlas hela fredagsflighten till vattenånga och går upp i rök.

Jag pustar ut.

Jag packar upp.

Drömjobb

Vaknade 05.00 i mitt extremt spartanska rum på Kunstnerhuset i Sortland, hoppade i kläderna, gick raka vägen ut till bilen och körde iväg i morgondimman. Tre timmar blev första etappen och då var jag i Abisko. Frukost på mitt stamhak Turiststationen, raskt vidare den sista timmen till Kiruna.
Jag ska alltid köra i gryningen hädanefter. Känslan är enkel, huvudet är rent och det är inte många bilar på vägen.
Fast..på vintern kommer det ju ingen gryning här uppe..

In på bilprovningen i Kiruna för att besikta bilen innan jag flyger hem. Eller heter det besiktiga.
Jag tänker varje gång jag står där bredvid och tittar på och försöker lägga mig i besiktarens arbete lagom mycket, att det där jobbet skulle jag kunna tänka mig.
Tänk så okomplicerat. Målet är glasklart. Upptäcka fel och skriva ner dom. Vilken dröm för en ordmärkare och felsökare som jag, att få hänge sig fullständigt. Eller kanske kombinera med en halvtid som korrekturläsare :-).
All utrustning finns bekvämt installerad och arbetsmomenten är givna. Man behöver inte "sälja på" någon någonting. Kunderna kommer  snyggt och prydligt, en och en, på uppgjorda tider, och dom bråkar nästan aldrig. Ändå är varje bil unik, speciellt de äldre, och man får se nya horribla fel. Man kan ägna sig åt olika memory-lekar. Till exempel så talade min besiktare med sin kollega om tidigare bilar han besiktat som, liksom min, hade ordet "RAR" på registreringsskylten. Han visste  exakt: en Audi A2 och en Volvo V70. Den andre hade aldrig sett det, och hade trott att det tillhörde de förbjudna orden på reg-skyltar, som FUL och K...ja ni vet.

Horribelt fel upptäcktes på hjullagret höger bak. Hade kunnat sluta med haveri däruppe bland de norska fjordarna sa besiktaren.
Det blev raka vägen till bilverkstaden tvärsöver gatan.

År 2 Kapitel 1 är slut.
Nästa kapitel börjar 21 oktober.

Sortland Storband

Dags att lämna det vackra Bø idag.

Himlen är grå och det duggregnar. Nordatlantiskt svårmod infinner sig.

Efter jobbet en snabb barfotatur på sandstranden, därefter städa, det är ju ett vandrarhem, och sedan iväg tvärsöver ön till Sortland.

På kvällen gick jag och hälsade på Storbandet som hade sitt måndagsrep. Det är ett spelglatt gäng. Jag tänker mig att göra en konsert tillsammans med dom någon gång nästa år. Det är nåt kul med den kombinationen. "Den ömtåliga cellon hälsar på hos dom tuffa metallhornen". Här är det inget känsligt tjafsande, utan rejäla "stabs", "hits" och "falls" som gäller. Fortissimo är FORTISSIMO, och pianissimo är ..ja en effekt, som är till för att göra fortissimot ännu starkare!

Barfotalöpning

Försökte hitta ett joggingspår idag, det blir så hårt att springa på landsvägens asfalt.
Körde en halvtimme med blicken inåt ön, eftersom inga joggingspår kan gå ut i havet. Men jag gav upp, och det var ju tur det, för när jag tittade ut mot havet igen så såg jag en sandstrand. En lång vit sandstrand.
Stannade bilen, sprang ner till stranden, tog av mig skorna och började springa.

Att springa barfota på en långgrund sandstrand vid Ishavet när det är lågvatten..
Det innehåller 0 % självplågeri. Och det kan man inte alltid säga om vanlig stadsjogging.
Att springa med löparskor jämfört med att springa barfota... den gamla grabbiga metaforen "käka kola med pappret på" funkar även i detta sammanhang.
Stranden är slående ren. Det kanske inte finns så mycket plastskräp i havet på dessa breddgrader. Eller är det helt enkelt så att hembygdsföreningen just haft strandstädning?
Vilken njutning att springa på den långgrunda sandbottnen, så mjuk men ändå så fast. Kan någon förklara dessa mjuka "maskar"av sand som ligger överallt i tidvattenzonen?

Min teori: när vattnet sjunker undan bildas en massa små vattenvirvlar med sandigt vatten

Hederligt arbete

Jag är ju faktiskt här inte för att ligga på klippor och skriva skrytiga blogginlägg om det, utan för att arbeta.

Jag passar faktiskt på att arbeta stenhårt när jag är här, även om det kanske inte verkar så i den här bloggen...det är lite för tråkigt att skriva om.

Då och då vill jag ta fram den lilla projektbeskrivningen för detta projekt och läsa igenom den. För att inte halka helt ur kurs så att säga. Det är lätt hänt när man jobbar fritt utan kontrollinstans.

Jag översätter lite ur projektbeskrivningen:

"Avsikten är att små samhällen (mindre än 40 000 invånare) ska få tillgång till konstnärlig kompetens och drivkraft, och att artisten samtidigt får ett år med resurser och möjligheter till utveckling. Med denna unika satsning kommer små ställen att få unik kompetens för en period, som ger ringar-på-vattnet-effekter."

Stipendiet tjänar alltså dubbla syften: det ska både utveckla mig personligen och utveckla den lilla bygd där jag för tillfället bor.

Har jag uppfyllt detta? Förra året: svar ja. Det här året: det har ju just börjat, vi får se.

Min sociala förmåga sätts på prov. Jag är sådan att jag lätt skulle kunna jobba helt isolerad från omvärlden, om jag gav efter för mina impulser helt.

Jag måste liksom ge mig själv en liten knuff för att ge mig ut och vara utåtriktad. Och då funkar det utmärkt.

Denna första period på år 2 började för tio dagar sedan, och har, så när som på några möten med mina nya kontakter, mest handlat om det ena syftet; den egna utvecklingen.

- Cellon är på verkstad i Stockholm. Jag har kunnat koncentrera mig på elbasen den här gången, att polera upp mina gamla chops ordentligt (chops=speltekniska färdigheter). Samt få några nya också.

- Beställningsverket Narvik 9 har gått från "påbörjade idé-slamsor" till "tillräcklig med material, men vissa partier i behov av mycket redigering". Det gäller att hitta balans i formen. Den gyllene vägen mellan för få idéer som används för mycket (för tråkigt) och för många idéer som kommer och går (för osammanhängande). Och det beror ju på energi-innehållet i själva idén.

Jag kan tänka mig att författare sliter med samma frågor, då i form av "hur många personer ska förekomma i persongalleriet i den här berättelsen". Inte för få, inte för många. Varje person måste vara motiverad, eller åtminstone ges tid att bli intressant för läsaren.

Fikapaus. Idag, på det lilla fika-berget vid havet, så hördes ett konstant surrande under det tillplattade gräset där jag just hade legat. Jag försökte försiktigt att krafsa undan gräset, men gav upp efter ett tag. Surrandet var lika intensivt, som om någon glömt en eltandborste påslagen där under gräset. Så då blev det en brutalare metod, jag ställde mig och hoppade på gräset ett tag enligt principen hellre begravd död än levande begravd. Men det gick inte det heller. Jag la mig ner riktigt nära och hittade platsen för surrandet, och lyfte på några grässtrån, och ut kröp en gigantisk humla.

Kan humlor känna ångest och lättnad? Det lär dröja innan vi vet det.

Enough is Enough.

Träffade Hege Monika Eskedal idag, som är körledare i Sortland.

En av lärdomarna från mitt första år som Artist in Residence var detta: Vägen till Bygdens Hjärta går via Kören.

Så jag tänkte sätta upp "Vidderna inom mig", verket från i somras, på kulturfestivalen kommande vår.

Sortlands körer och Landsdelsmusikerna. Då har vi ett gemensamt mål.

Sedan gick jag hem till Kunstnerhuset i Sortland.
Sedan fick jag nog av Kunsterhuset i Sortland.
Jag packade mitt pick och pack i bilen och åkte västerut, ut till vidöppna havet. Vinje i Bø.

För 200 kr natten fick jag rum i ett slags vandrarhem vid hamnen, och jag är enda gästen i hela huset, säsongens sista gäst. Överallt sitter handskrivna lappar med till order gränsande förmaningar: "Ta av på fötterna HÄR!" "Ytterdörren ska ALLTID vara låst!" "Hundar och katter HELT oacceptabelt!" etc etc och till sist, som ett desperat rop på hjälp, " HÅLL ORDNING!!". En symbol för svårigheterna för en kontrollfreak att driva vandrarhem.
Det luktar svett i köket (?), och föreståndaren envisas med att stänga dörren dit hela tiden. Så fort han har gått så öppnar jag alla dörrar och fönster där, det blir ett mini-krig :)

Trots detta så trivs jag här i den enormt ödsliga skönheten i den lilla hamnen. Jag har just insett var min gräns går vad gäller omysighetsfaktorn i boendet. Den går precis ovanför Kunstnerhuset i Sortland och precis under vandrarhemmet i Vinje hamn. Precis däremellan.

Till sist några exempel på vad som pryder väggarna i mitt nya hem.

Kultureliten i Stockholm, varsågod att förfasas! Eller borde Vinje Hamn komma med i nästa superformgivna coffeetable-bok "100 Trendiga Hotell Norr om Polcirkeln"?

The Classic.

I köket.

Tintin i Bø

Vilken dag jag har haft idag!
Jag har varit här i Sortland en vecka nu, och börjar bli rastlös. Och solen skiner idag.
Så efter jobbet, efter lunch körde jag över till Bø på öns "yttersida", västsidan. En dryg timmes körning genom, som alltid, storslagna scenerier.

Jag kom fram.
Oh. My. God.
Det var som att något öppnade sig för mig.
Jag kände till Bø därför att jag har hört talas om Litløy fyr, en ö rakt utanför Vinje i Bø, med en fyr som gjorts till ett pensionat. Det verkar helt fantastiskt, och där tänker jag övernatta någon vecka i framtiden. Men att det skulle vara SÅ vackert i Bø!
Jag började med en espresso, bingo!, det fanns en riktigt fin en på caféet i Vinje. Och när jag frågade om Litløy fyr, så satt själva "fyrvaktaren"(föreståndarinnan) just då där i caféet!
Man kan bli vidskeplig för mindre.
Vi bytte några ord, och sen var hon tvungen att sätta sig i båten och styra över till fyren.
Jag satte mig på en klippa bredvid hamnen och skrev lite på mitt beställningsverk och detta är vad jag såg när jag tittade upp från partituret:

Litløy är ön i mitten, längst bort.

Att se fyrvaktaren åka ut till ön med sin båt kändes bekant på något märkligt sätt. På hemvägen i bilen kom jag på varför jag tyckte om den scenen så mycket:

Ja, jag erkänner, jag var en Tintin-freak när jag var liten.

Kanske var det därför jag blev Artist-in-Residence i Nord-Norge? För att få vara Tintin för ett år?

Vem vet. 

Måste köpa hund, som ska stå i fören på båten när jag åker ut till Litløy, den Svarta Ön :)

Charlie Kaufman

Min favorit-manus-författare heter Charlie Kaufman. Han är från New York och har skrivit manuset till filmerna Being John Malkovich (Oscarsnominering för bästa manus), Adaption (Oscarsnominering igen), Eternal sunshine of the spotless mind (fick en Oscar), och Synechdoche New York. 
Denna intervju med honom kommer jag tillbaka till lite då och då, när jag behöver en vitamininjektion i hjärnan. 
Den gjordes av DN:s Torbjörn Ivarsson, då Kaufman var i Sverige och tog emot Göteborgs Filmfestivals Honorary Dragon Award.
Varsågod!


Betyder ett pris av det här slaget något för dig?

– Det är trevligt att få, men det är bara lite smicker. Det kan inte jämföras med den tillfredsställelse jag får när jag till exempel lyckats avsluta ett manus.
Dina historier liknar inga andra. Har du mer fantasi än människor i allmänhet?
– Nej, det tror jag inte, men jag har behovet att skapa och har skaffat mig möjligheten att utveckla den sidan av mig själv. Jag kan inte jämföra mig själv med andra.
Hur får du idéerna?
– Från vad som händer i mitt liv. Saker jag tänker på och oroar mig för. Med ”Synecdoche New York” var det tanken på att dö, åldrandet och att tiden går fortare ju äldre jag blir. Jag ville fånga det utan att släta över det i ett ”det blir ok”.
Tänker du mycket på förutsättningarna för att vara människa?
– Ja, det gör jag. Men är inte det själva arbetsbeskrivningen för mitt yrke? Skriver man måste man tänka på både sig själv och andra. Tid, minnen, drömmar, allt det där fascinerar mig.
Går ditt jobb att jämföra med en vetenskapsmans?
– Ja, så till vida att vetenskap också är en kreativ syssla. Men jag använder inte någon vetenskaplig metod. Jag är mer desorienterad. Men att släppa sin hjärna fri för att intuitivt hamna på ställen man inte visste fanns, det tror jag att jag har gemensamt med en vetenskapsman, och det ger mig en kick.
Vad är den bästa delen av skrivandet?
– Att bestämma titeln. För det är det sista jag gör. Det betyder att manuset är klart. Jag njuter inte av att skriva. När jag är uppe i det är det ensamt och pressande. Men jag är tvungen att göra det, för jag vill ha saker som jag har skapat. Det är en lång process, men mitt i det är det jobbigt. Känslan av att ha klarat av att skriva ett manus eller ha regisserat en film är underbar, att där finns hundra skrivna sidor att ta på, oavsett om det är bra eller dåligt.
Varför är det så jobbigt?
– Man är tvungen att peta i sina sår, det du egentligen vill dölja eller försvara mot omvärlden. Jag kämpar ständigt för att komma över mina skydd och min skam. Jag försöker göra mig fri att våga avslöja saker om mig själv. Det är skruvat att vara människa. I morse vaknade jag upp på mitt hotellrum och tittade ut genom fönstret på torget. Jag tittade på fåglarna och tänkte att de inte tycks känna skam. De tycks vara en del av världen. Det är en enorm kamp att komma förbi känslan av skam och känna sig som en del av landskapet.
Gillar du ditt liv?
– Jag försöker att lära mig att gilla det. Det är inget som kommer naturligt. Och jag känner att det är olyckligt att det är så, så jag försöker bli en uppskattande, lyckligare person.

Önskas hyra

Vilken tror ni är den svåraste biten med att vara Nord-Norges Artist in Residence:
Är det "Artist" eller "Residence"?
Utan tvekan "Residence" om ni frågar mig.
Var i hela friden skall jag bo?
Kunstnerhuset där jag bor nu känns...ja OK, denna vecka, som en nödlösning..

Idag har jag som vanligt varit "Artist" från 05-12. Inga problem. Ideerna flödar.
Efter lunch var jag igång med den svåra delen; att hitta ett Residens.
Det är en svår nöt att knäcka. Jag måste ju hyra möblerat, och bara i korta perioder. Men perioder är inte så korta att hotellrum är en lösning; det är för dyrt, och jag vill ha eget kök.

Jag svarade på en lägenhetsannons i lokaltidningen. Men det var en anonym annonsör, så jag får snällt vänta på att bli kontaktad tillbaka, och det är troligen bara helårshyra.
Sedan såg jag en skylt på stan: "Leiligheter selges". Jag tog en chans och ringde. Även om jag inte ämnar köpa någon lägenhet, kanske de vill hyra ut till mig i väntan på att få dom sålda? Men tji fick jag, lägenheterna inte ens är färdigbyggda än.

Sedan blev jag intervjuad av lokaltidningen, och passade självklart på att berätta om mitt residens-problem. Jag bad dom att skriva det i artikeln, så kanske någon uthyrare ringer till redaktionen. Man vet aldrig.
Efter intervjun besökte jag kulturchef Erik Bugge, som tipsade om ett ställe lite utanför stan som hyr ut turiststugor vid havet. Jag åkte genast dit, det var... hyfsat, man såg en bit rak havshorisont, inte illa. Om man kan få ner priset med sådär 70% så är det tänkbart..

Nu är jag snart desperat! "Artist in....???"

Dags att formulera en annons här på bloggen:

ÖNSKAS HYRA
Lägenhet, hus eller hytte i eller nära Sortland. Möblerad, vinterbonad, med el, varmvatten, eget kök, egen WC och dusch. Hyres per vecka. Behöver hyra ca 10 perioder på 1-2 veckor mellan oktober 2011 och september 2012. Perioderna kan diskuteras, jag är flexibel.
Svar till rökfri skötsam svensk tvåbarnsfar 196/95 med ordnad ekonomi.
Skriv i kommentars-fältet här nedan.

Järnrör

Jag har lagt ett järnrör genom mina dagar här i Nordnorge.
Det där flexibla och anpassningsbara, böjliga som en gummislang, som man måste ha när man lever sitt vanliga vardagsliv med familj, är nu ersatt av ett järnrör.
Jag har inget att anpassa mig till häruppe. Inga sovmorgnar, inga gäster på besök, inga mysiga hemmakvällar. Nej upp klockan 5 och skriva beställningsverk, ett kammarmusikverk för nio musiker med arbetsnamnet "Narvik 9". En del shred på elbas blir det också, eftersom cellon ligger i sina minsta beståndsdelar på arbetsbordet hos min instrumentmakare nere i Stockholm, efter katastrofen i somras (se inlägget den 13 juli).
Klockan 12 ut och springa. Oavsett väder. Järnrör.
Idag regnade det igen. Jag har inga joggingkläder med mig. Järnrör.

Jag brukar springa ut till stadsgränsen och vända (det där lät bra, men staden är så liten så det tar bara en kvart ut dit :-).
Att i spöregn springa på trottoarerna genom en småstad mitt på en vardag är en övning i att ge f..n i vad folk tycker och tänker. När det gäller mig, som är så känslig för det, så handlar det om en övning i självbedrägeri, att låtsas som om jag ger f..n.

Sedan följer eftermiddagen , då jag inte får jobba. Järnrör!
Jag satt i fyra timmar på Ekspedisjonen och läste bland annat Knausgård 2, och fällde en tår över hans fantastiska skildring av födelsen av hans första barn.
Eller rättare sagt, över mina två egna barns födelser. Eller över alla världens födslar från tidernas begynnelse. Ursäkta att jag blev lite patetisk.
Det är OK att bli det klockan 17:44. Järnrör.

Fruktan realiserar det fruktade

Jag tror inte jag tror på det. Jag tror att det är ytterligare ett utslag av vår stackars överdimensionerade hjärnas ständiga försök att finna mönster i kaos.
Men idag mumlade jag det faktiskt: "fruktan realiserar det fruktade".

För ett drygt år sedan, när jag funderade på om jag skulle tacka ja till att bli Nord-Norges Artist In Residence, så var det mycket panoramavyer av fjäll och fjordar från vackert inredda arbetsrum jag såg framför mig. Och det var ju precis så det blev, i Lassagammi i Skibotn. "Åtrån realiserar det åtrådda" kanske?
Men jag såg också ett antal skräckscenarier på min inre bioduk.
Bland annat en scen där jag i vintermörkret i snöblandat regn kliver ur en sjaskig Opel och halkar in i en lågpris-matbutik, och försöker i lysrörsbelysningen och tystnaden därinne hitta något att äta bland all kjøttdeig och svinekjøttspiroger (jag är nästanvegetarian). Jag kommer ut nästan tomhänt, med några sega morötter och en burk krossade tomater i en liten plastpåse. Och kanske en Snickers som ett tappert försök till feststämning..

EXAKT så blev det idag.
Nåja, minus vintermörkret och Opeln. Men det regnar.
Det är söndag i Sortland. Jag trodde att det var 2011, men jag måste ha tagit fel.
ALLT är stängt, till och med det stora Coop-templet. Och jag börjar bli hungrig.

Då får jag syn på den enda affären som är öppen!: lågpris-matbutiken Bunnpris, halkar in, försöker i lysrörsbelysningen och tystnaden därinne hitta något att äta bland all kjøttdeig och svinekjøttspiroger. Jag kommer ut nästan tomhänt, med några sega morötter...ja ni förstår nu. Copy and paste.
Fruktan har kanske faktiskt realiserat det fruktade.

Hur gick det sen?
Jag åt både lunch och middag ute, på två olika restauranger. Mitt favvoställe Ekspedisjonen var stängt, min åtrå till deras val-carpaccio lyckades inte realisera det åtrådda.

Istället blev det klassisk norsk kinamat till lunch och en nästan komiskt påver grekisk sallad till middag.
Nu har jag kommit hem igen och ska äta min Snickers. PARTEYYYY!

Ny i stan

Springer i regnet.
Lösningen på ensamheten, friheten, främlingskapet som det innebär att vara här, på det sätt som jag är här, stavas självdisciplin.
Upp klockan fem och jobba. Springa klockan tolv. Mat på bestämda tider.
Så infinner sig lugnet trots att inget finns att hänga upp det på.

I hörlurarna:
Paul Bley: Vampira

"Worth waiting for."

Klockan är 04.00 och solen går upp. Kryper fram till förarsätet och kör iväg direkt. Det kom aldrig några ilskna markägare :)

Efter två timmars körning inser jag att jag snart kommer att bli en trafikfara, parkerar bilen och somnar direkt i förarsätet. Nu sover jag gott till skillnad från tidigare. Jag står inte på privat mark..hmm..har just fått en ny livsvisdom.

Jag kör västerut, ut på öarna som bildar Lofoten och Vesterålen.
Det luktar mer och mer Stort Öppet Hav, en spännande doft för oss som bara har en liten övergödd göl att lukta på, som heter Östersjön.

Staden Sortland dyker upp på en ö där borta. Den ser ut precis som Tromsø, med stor vacker bro, vacker kyrka intill, en hamn mitt i centrum, och bergmassiv i alla väderstreck!
Det är bara det att staden är ungefär tio gånger mindre, så när man tror att man har en bra bit kvar, så är man redan framme! Och där, mitt i stan, står faktiskt kulturchefen Odd Roger Dahl och vinkar åt mig, välkommen! :-)

Jag är från "SoFo". Vårt folkslag är speciellt.
Den riktigt avgörande frågan för hur förhållandet mellan mig och staden Sortland kommer att utvecklas är; finns här en riktig kopp espresso att uppbringa?
Jag känner mig iakttagen när jag går omkring i staden och letar. Jag börjar undra om jag glömt dra upp gylfen eller har någon mat i ansiktet. Men nej, stan är helt enkelt väldigt liten.

Till slut hittar jag den, den äkta espresson!
Och det står "Karma" på en lapp på bardiskens dricks-burk! Och det är lite lagom kalt och sterilt! Och de spelar Bo Kaspers Orkester i bakgrunden! Jag har hittat hem. Till 00-talet ;)

Har ni sett femtitalsfilmen "Ice Cold In Alex"("En Iskall I Alexandria")? En grupp brittiska soldater tar sig fram genom den nordafrikanska öknen under andra världskriget och fruktansvärda strapatser och når alldeles i slutet av filmen fram till Alexandria, där de fyra överlevande hittar en bar och beställer varsin öl, och Sir John Mills fäller den odödliga repliken på klingande högbrittiska: "Worth waiting for."

Worth waiting for.

Då fattar ni hur det kändes för mig att lägga beställningen "En dubbel espresso, tack" på Ekspedisjonen Café og Restaurant på bryggan i Sortland.

Därefter var det dags att träffa musiker och kulturchefer för att göra ett första intryck. De bjöd på "kake". Detta verkar lovande. Lösa planer drogs upp, ideer dryftades, ja jag fick till och med snacka lite bas med ortens bas-mästare Oddmund Finnseth.

Men mitt boende.Vilken "downer".
Ett oerhört sunkigt rum med delad toalett och kök i den gamla sjukstugan, numera "Kunstnerhuset". En fläkt av Norge f.O. (före Oljan).
Jag kände mig bortskämd som en svensk brat, gjorde ett desperat flyktförsök till Sortland Hotell, men misslyckades och återvände till Kunstnerhuset och gick i närkamp. Resten av dagen gick åt till att städa, plocka ölburkar framför min dörr, och tömma sopor.
Det får duga denna period, men detta måste fixas.

Denne kultur-brat från SoFo/Sudermalm tröstades därefter med en trerätters middag på Ekspedisjonen i den soliga aftonen.

Back in the (Norwegian) saddle!

År 2.
Dag 1.
Detta skrivs sent på natten, liggande i en sovsäck i bilen, vid vägkanten på en liten avtagsväg från E6:an mellan Skibotn och Nordkjosbotn i Nordnorge. Jag är lite orolig. Om detta vore högläsning så skulle jag viska nu. Jag har aldrig övernattat i bil förut, och aldrig tänkt på svårigheten i att hitta en lugn plats en bit ifrån vägen utan att göra intrång på någons privata område.

Jag har bestämt mig för att satsa allt på "what we in Sweden call the Allemansrätten". Jag står utom synhåll för bostadshus, men det är ju en bil detta, och hur var det nu med Allemansrätten i Norge egentligen..? Min skräck är att jag ska bli väckt kl. 5 i morgon bitti av ett gäng arga markägare med dunkningar på rutorna skanderande "Kom deg veck fra eiendommene våres øyeblikkelig!" eller nåt sånt.
Men vad är oddsen för det egentligen? Chilla!

Hur hamnade jag här? Jo, jag flög till Kiruna som vanligt, och skulle sedan gärna ha kört raka spåret till Sortland 35 mil västerut, om inte alla mina Nordnorge-koffertar stått kvar uppe i Skibotn! Så det fick bli 70 mil istället för 35, och en övernattning på halva vägen.

Nu ska jag försöka läsa mig trött så att jag slutar lyssna efter arga markägare, och får sova några timmar.
Det får bli Karl-Ove Knausgårds "Min kamp 2".

Utsikten över Lyngsfjorden i mån- och (nästan)midnattssol-ljus är fantastisk här inifrån bilen, om är överraskande bekväm att ligga i!
Godnatt.

Här är ett par hårnålskurvor under dagens färd över vidderna:

År 1, allra sista dagen

Vi går baklänges ut genom ytterdörren, sopar igen spåren efter oss, och sätter oss i bilen med sikte på att nå Kiruna flygplats om 6 timmar.

Ska vi välja den västra vägen via högfjällsvägarna i Gratangen och Riksgränsen och havsviken i Bjerkvik.

eller den östra vägen via vidderna genom Finland?

De båda vägarna tar exakt lika lång tid från Skibotn, det är en fråga om tycke och smak.

Den västra vägen är den extroverta. Den bjuder på spektakulära turistvyer med fjordar och glaciärer, och går brant upp och ner från havsyta till trädgräns ett par gånger, som ett gigantiskt vildmarkstivoli.

Den östra vägen är den introverta. Det är långa raka vägar över långsträckta vidder och det är tystlåtet. "Ska vi praata eller ska vi komma fram här" liksom.

Det blir den västra.

Mest för att vi då passerar ett av våra favoritställen: den gamla turiststationen i Abisko. Där tar vi en fika och kollar att allt är som förut. Inget får ändras. I matsalen ska det sitta nöjda Stockholmsgubbar och gummor med nyköpta rutiga Fjällrävenskjortor och snusnäsduk. Där ska jobba säsongsarbetare med lätt hippiefaktor som flörtar med varandra. Där ska inga TV-apparater finnas på rummet. Där ska det vara fler turskidor än slalomskidor. Och så vidare.

Om Riksgränsen är "NRJ Radio", och Björkliden är Sveriges Radio P3, så är Abisko Turiststation definitivt P1.

Allt är som förut.

Jag börjar kunna det här nu, vi kommer fram till Kiruna inte för tidigt, inte för sent, och vi rinner igenom flygplatsen och in i planet och vi lyfter mot Stockholm.

Detta är slutet på det 7:e och sista kapitlet av År 1. Skibotn & Manndalen.
Ett år som fick ett slut som jag aldrig kommer att glömma så länge jag lever.

Mina tankar går till offren den 22 juli, deras anhöriga, och till hela landet Norge, mitt andra hemland.

Till sist: jag erkänner, jag är en statistik-nörd.
Lite siffror på mitt första år i Nordnorge:

Antal dagar i Nordnorge: 105
Antal mil körda i och till Nordnorge: 1000
Antal minuter musik (orkesterpartitur) komponerad i Nordnorge: 120
Antal konserter i Nordnorge: 15
Antal publik i Nordnorge: 3000

År 2 börjar i slutet på augusti, i Sortland.

Nordnorges Artist In Residence 2010-2011 loggar ut.

Packa

En dag kvar till avfärd.
Dags att packa ihop. Det gäller att tänka till.
Nästa år ska jag vara Artist In Residence i Sortland, Nordland, och det gäller att rätt saker stannar här uppe i Nordnorge, och rätt saker åker söderut imorgon.

Solen strålar och det är inte ett moln på himlen, så som det brukar vara när man ska lämna en trakt; då vill den visa upp sig från sin allra bästa sida.
Det stämmer naturligtvis inte, men det känns så idag.

Jag är redan halvvägs inne i nästa projekt, skriver noter, övar, planerar.
Det har varit ett fantastiskt år. Nu på slutet: de tvära kasten mellan glädjen och sorgen.

Nu går livet vidare.

Au revoir Rundbergs

Min vistelse i Troms börjar lida mot sitt slut och det ska tas Farväl.
I dessa tider efter Utøya blir alla farväl extra viktiga och laddade med mening.

Två av syskonen Rundberg med posse, på väg in till Tromsø, kom förbi på en fika hos oss här i Lassagammi.

Herman & Halvard & posse

På kvällen var det Liv och Øivinds tur, föräldrarna Rundberg. De stannade på middag och bastu med dopp till sena natten.
Det börjar nu bli en vana. Inget särskilt alls att bada i solsken på kvällen i en fjord från Ishavet.

Jag är glad att mina barn får uppleva det här. Det är något att ha med sig i bakhuvudet när mangår ut i livet.

Vilken tur!

Idag tänker jag inte ge upp.
Familjen ska gå på tur.

Det heter "utflykt" på svenska. "Tur" låter som något positivt, men "utflykt"?
"Ut allesammans, vi måste fly!"
Nej, där har Norge fattat galoppen bättre. Man har ju tur när man får gå på tur!

Min fru är uppväxt i Stockholms innerstad. Jag behöver väl inte säga mer.
Detta är de tre par skor som hon tog med sig när hon åkte upp hit till Nord-Troms:

Hmm...vilka ska jag välja till fjällvandringen...?

(Hon valde dom till vänster.) Mina barn Joel och Siri har lite mer fjällvana. De är uppvuxna på bergssluttningen i Saltsjöbaden, och har tältvandrat i Abiskofjällen, en natt. 

Jag packar ryggsäcken med spritkök, kåsor och sittunderlag.

Ingen frystorkad mat och kaffepulver här inte, här gäller det att smöra.

Jag gör en tomatsås, tar med pasta som ska kokas på spritköket, samt renkött och parmesanost.

Espressokaffe i en liten termos, mjölk till en caffe latte.

Joel och Siri slänger med en flaska läsk, man vet ju aldrig hur fjällbäckens kristallklara vatten smakar, eller hur? 

Dom bekymrar sig lite över att det inte går att dela upp exakt jämnt i kåsorna, men beslutar sig ändå för att ta med läskflaskan.

Solen tittar fram! och vi börjar vår långa dagsmarsch längs stenstranden till jåkken (cirka 1 km). Dottern bryter nästan ihop halvvägs och lägger sig ner. Men med lite övertalning kommer hon på fötter igen, och vi når jåkken. Där börjar den långa stigningen uppåt mot baslägret vid forsen (50 m.ö.h.).

Vi slår läger och lagar till lunchen.

Baslägret

Joel och Siri gör en upptäckt: kåsorna har markeringar som gör att det går att dela upp läsken exakt lika!

Vi går på expedition uppåt fjället, men det börjar regna, så vi upprättar ett nödläger under en klippa (60 m.ö.h.). 

Nödlägret.

Det regnar i minuter, vi tappar räkningen men det rör sig om mer än 5 minuter.

Vi är nu ganska medtagna. Någon börjar tala osammanhängande, och provianten är slut. 

Jag fattar beslutet att påbörja nedstigning.

När vi når fjorden och E6:an är det en märklig känsla att se den första bilen svischa förbi. Civilisation.

Vårt kära Lassagammi är i princip i samma skick som när vi en gång lämnade henne.

Tack Siri för hjälpen med dagens blogginlägg.

Inget

Idag gjorde vi det.
Inget.
Vi bara satt och kollade på nyheterna om Utøya och Oslo och spelade kort.
Paula i kören som hade ett barnbarn på Utøya: barnbarnet överlevde!

Marja Bål Nango

Att skriva blogginlägg känns inte så relevant, men jag fortsätter ändå.
En av medlemmarna i kören har ett barnbarn som blev skjutet och nu svävar mellan liv och död.
Det påverkar hela bygden. Det känns i luften.

Lassagammi upplever denna tid sin årliga höjdpunkt i antal besökare.
Vi fick både väntat och oväntat besök idag:
Först det väntade:
Inför mitt nästa år som Artist In Residence kom två chefer på besök från Nordland, mitt kommande hem-fylke:
Elisabeth Storjord, chef på Musikk i Nordland, samt Odd Roger Dahl, kulturchef i Sortland.
Sortland ligger i Nordland och är den lilla stad vid havet där jag ska bo delar av nästa år.
Kaffe dracks och planer drogs upp ända till hösten 2012. Men vi enades om att inte planera för mycket, utan hålla öppet för improvisation. Det är helt i min smak.

Sedan fick vi oväntat besök:
Den unga filmaren och konstnären Marja Bål Nango är här ifrån Skibotn, och är "årets unga konstnär" på Riddu Riddu. Hon tillhör en familj renskötande samer, den enda här i Skibotn. Hennes mor konstnärinnan Astrid Båhl är den som designade den samiska flaggan!
Marja hade aldrig varit inne i Lassagammi (!) och fick nu tillsammans med sin far tillfälle att komma in på en kaffe och en prat.
Man känner att hon tillhör en ny generation samer, som tar plats med självklarhet, utan den kaxighet som kommer av en mindervärdighetskänsla. En utveckling på rätt spår!
Lycka till Marja Bål Nango.

pappan + Marja Bål Nango

Minneskonsert

Dagen började med en intervju för Sveriges Radio gjord av min svåger Peter Mosskin.

Han är författare, musiker och snickare. En lysande kombination. Peter är den som ligger bakom det bevingade uttrycket "Är du lönsam, lille vän?". Det är titeln på en av hans låtar från 70-talet.

Han gör även fantastiskt fina radioprogram, bland annat tonsättarporträtt för Musikradion som är som små pärlor.

Att intervjuas av honom inför ett av hans kommande program kändes som en ära.

Sedan fick vi höra att Riddu Riddu festivalen ställts in! pga händelserna på Utøya. En minneskonsert ska dock hållas, och jag och min fru ombeds medverka.

Det blev en två timmar lång ceremoni i toner ifrån Storscenen på Riddu. Många av de artister som skulle ha spelat under lördagen, om inte festivalen ställts in, spelade på minneskonserten.

Jag och min fru Katarina spelade låten "We walk in fog". Dess text fick en fördjupad mening denna gång:

We walk in a fog that forever surrounds us
and hark to the sounds of the moonlit nights
We tread on a treacherous moss that confounds us
and darkness of dusk human hearts does blight.

But two lonely hearts when join in singing
and calling each other in night's confine,
two shadows entwining and lovingly clinging - 
oh wouldn't, oh wouldn't that be divine!

Därefter vävde jag på solocello samman den samiska "nationalsången" "Sámi eatnam duoddariid", med den norska nationalsången "Ja vi elsker" samt "Black run". Jag ville försöka ge en hommage till detta underbara land, mitt andra hemland numera, och dess olika folk, som nu är mitt i en nationell kris.

Efter minneskonserten var det dags att flytta tillbaka till huset Lassagammi. Denna gång i sällskap av min familj! Det känns skönt att slippa eremitlivet just den här gången..

Min syster Tjia och Peter hade sin sista kväll i Nordnorge. Vi åt Peters underbara fisksoppa, och sen blev det bastukväll i Lassagammi, komplett med nakenbad i Lyngsfjorden. Bilder saknas.

Siri här!

Jag heter Siri och är 11 år. Jag är Svantes dotter! Jag kan berätta lite om pappa:

•Pappa är en kaffe-nörd. Han dricker cirka 4 koppar kaffe om dan (oftast mer...(papp.anm.))
•Pappa älskar stark mat.
•Pappa äger på att lösa gåtor. Han är jätte-smart!
•Pappa fick hoppa upp en klass i skolan.
•Pappa gillar bokstaven X för att man kan vända på den hur man vill men den ser fortfarande likadan ut.
•När pappa är på bushumör sätter han ihop tänderna och kittlar mig och min brorsa Joel.
•Pappa säger att han har mörkblont hår fast han har ljusbrunt.
•Pappa älskar att åka skidor.
•Pappa är 196 centimeter lång och väger 95 kilo.
Japp, det där var bara lite fakta om pappa.

Hej då!
//Siri

              

Det här är jag!

Den sorgligaste dagen

Dagen efter konserten.
Åker upp till festivalen för att insupa den ordentligt. Nu när jag gjort mitt på Riddu Riddu är
det skönt att bara glida omkring och gå på konserter och seminarier; Ett seminarium om Nils-Aslak Valkeapää, en hyllningskonsert av jojk-kören Sámi Jiennat, en lavvo-konsert med strupsångerskan Julia Charkova, jazzkonsert med norske Georg Buljos, konserter med Niko Valkeapää (Ailohas' gudson), med Violet Road, bröderna Rundbergs band. Riddu-Riddu är verkligen i full gång idag, efter invigningen igår.

Hela tiden blir jag stoppad av människor som vill säga något om gårdagens konsert. Jag tänker: hamstra, hamstra, det är bara att hamstra dessa känslor inför de långa ensamma vinterkvällarna som eremit.

Jag stöter bland många många (nästa "alla") andra på Nils Magnus Tornensis, den fantastiske jojkaren som jag hälsade på i vintras. Hans kofte är fin:

Nils Magnus t.h.

art.

Violet Road på Storscenen.

Tältlägret.

Vi nås nu av de fruktansvärda nyheterna om händelserna i Oslo. Hela Riddu stannar av. En talare går upp på scenen och håller ett tal, där han säger att festivalen trots allt kommer att fortsätta som planerat.

Terrorn får inte tillåtas förstöra det goda. Det är viktigare än någonsin att vi ger varandra kärlek och gemenskap. Musiken har en viktig funktion.

Det är en nästan overklig känsla. Det är det värsta som hänt här i Norge under fredstid.

Sorgen är ofattbart stor. Detta är en dag jag aldrig kommer att glömma.

Svantes Lyckliga Dag

Dagen är här, den dag som jag har sett fram emot så länge.
Timmarna fram till konserten går i ett slags långsamt töcken.
Jag åker upp till festivalen vid lunchtid, går upp på stora scenen där allt står kvar efter gårdagens genrep. Checkar att alla mina pedaler fungerar efter nattens regnande. Fukt och elektronik går inte bra ihop.
Disten funkar, wha-whan, delayet, AB-boxen, muteswitchen, volymknappen, tunern, mixern, rubbet funkar.
Puh..
Får hjälp av en av ljudkillarna med en kabel som länge varit opålitlig. Lite lödarbete sen är den som ny.
Försöker äta lunch men har inte mycket aptit idag.

Två timmar innan konserten ska börja kommer min familj och min syster Tjia och svåger Peter till Manndalen! Dom har rest ända från Stockholm med flyg, bil och båt för att hinna i tid till konserten. Mina konsertkläder tog de med sig också, de som försvann på flyget från Italien i förra veckan.

En timma innan konserten ses alla femtio på scenen för att kolla att alla mikrofoner och högtalare fungerar, att noter finns och att vi själva finns. Samtidigt pågår en officiell invigning av en ny byggnad på området, och vi ska börja spela direkt när den ceremonin slutar.

Precis klockan sju sätter jag stråken mot strängen och trycker på den gröna knappen på pedalbordet. En gigantisk celloton fyller hela Ridduslätten, och samtidigt drar Herman och Hogne Rundberg och Håvard Lund också igång på trummor, bas och basklarinett. Nu hör alla på hela området att konserten har börjat. Vi ser folk börja springa mot scenen, de blir fler och fler, det ser ut som en mäktig fors av människor som bara fortsätter och fortsätter välla fram.
Efter ett par minuter beslutar jag mig för att vårt attack-intro är slut, och att uruppförandet av verket "Vidderna inom mig" måste starta, trots att det fortfarande forsar ner människor mot scenen. Jag vänder mig om mot orkester och kör och slår in den första av styckets 1135 takter, den första av de 3600 sekunderna, den första satsen av tolv.
Vi är igång.
Det är en obeskrivlig njutning att bara vara där mitt i mitten. Jag är rent fysiskt mitt på scenen, mittemellan kör och publik, mittemellan höger och vänster högtalartorn, mittemellan trumset och violiner. Jag är mitt i en fors av ljud. Jag är mitt i stycket, i den nittonhundrade sekunden. Jag är mitt mellan den lägsta tonen på kontrabasen och den högsta övertonen på cymbalen. Jag är mitt på beatet från trummorna. Jag är mitt i livet, även bokstavligt talat :) ! Det känns som om jag svävar.
Orkestern lägger i sin konsertväxel.
Kören har aldrig låtit bättre och starkare.
Dessutom är min familj med på scenen! Min hustru Katarina, professionell sångerska, är med i kören och ger extra lyster åt sopranstämman.
I sjunde satsen, där barnkören har huvudrollen, tar jag upp mina barn Joel och Siri ifrån publiken. Det är förstås förberett, dom fick noter för ett par veckor sedan. (Joel och Siri är faktiskt duktiga korister trots sin ringa ålder, 11 och 12 år. Dom går nämligen i Adolf Fredriks Musikklasser hemma i Stockholm.)

Alla vi arton musiker och trettiotre sångare ger allt vi har. Vi lyfter oss i håret.
Urframförandet blir mycket mycket lyckat. Marius Fiskums fina bilder säger mer än mina ord:

(Fler bilder finns i detta album på facebook.)


Efter en timme av glädje, allvar, skratt och gråt (och svett!) kommer vi fram till de sista F-dur ackorden i den sista satsen, med texten Ruoktu Váimmus - Ruoktu Váimmus, och vi har tillsammans skrivit Riddu-historia.
Aldrig förr har en riktig kammarorkester suttit på Storscenen här.
Efter konserten känner jag mig euforiskt lycklig. Vilken ynnest att få vara med om detta!
I min familjs sällskap dessutom! Omgiven av storslaget vacker natur! Det kan inte bli bättre.

All möda, allt tvivel, all ångest. Det är över nu. Det som ska finnas kvar i minnet är en magisk sommarkväll på en utomhusscen vid en vild fors mellan höga fjäll, tillsammans med en tusenhövdad konsertpublik ute i det fria.
Mitt första år som Artist in Residence är slut, uppdraget är utfört.
Nu återstår en vecka här i Kåfjord, en slags epilog, med familje-kos och en liten duokonsert med frun.

Generalrepetition

Flyttade ut från Lassagammi idag, men flyttar tillbaka igen på söndag.

Under Riddu Riddu-festivalen står huset öppet för seminarier och visningar, så jag får hålla mig borta ett par dagar.

Vi hade ett sista kort orkesterrep på Skibotnsenteret innan det var dags att åka till Manndalen.

Jag är lyckligt lottad som får bo i ett eget, fint hus i Manndalen under festivaldagarna. Bostadsbristen under festivalen är total, de flesta campar i tält eller husvagn , ett fåtal bor i hyresrum med hyror i New York-klassen.

Nej, jag är rastlös och vill göra den här konserten NU. Äta, sova; who cares about that stuff?

Men det är en dag kvar. 

På kvällen är det generalrepetition på plats på Storscenen på Riddu Riddu. Den går väldigt bra, delvis tack vare det superproffsiga ljudteamet Lydteamet. 

Italien = Bra Mat. Tibet = Bra Berg. Norge= Bra Ljud. 

Vi, alla femtio medlemmar i kör och orkester, spelar igenom hela verket i ett svep från början till slut.

Det skulle ta precis en timme om jag räknat rätt.

Stoppuret stannar på 1:01:27, det är helt inom marginalen.

Efter genomspelningen finslipar vi på lite detaljer och sedan "tar vi kvällen" som det heter.

Stråk.

Rytm.

Blåsare och Kör.

Nu har jag gjort vad jag kan för att detta ska gå bra.

Hoppas nu bara att vädret inte förstör alltihop! Blåsten är värst för oss stråkmusiker, regnet är det värsta för publiken, kölden är dålig för alla.

Bore vara dödstrött, men kommer i säng sent ändå. Kroppen har en fantastisk förmåga att "ställa upp" i pressade lägen. Den klarar sig på mindre sömn och mindre mat ett tag, om den måste.
Tack kroppen! Snart ska du få vila.

Ante Mikkel Gaup & posse

Jag vaknar klockan fem med sprängande huvudvärk.
Skälet är koffeinbrist, det förstår jag med en gång. Jag var så upptagen under den första stora repdagen igår att jag glömde dricka mitt kaffe.
En koffeinist måste ha sin dagliga dos, annars går det så här.
Tog mig två koppar espresso och gick till sängs igen, men sov inte så bra, och hela förmiddagen blev ett försök att ta igen sömnbristen.

Sedan var det dags för repdag 2 med orkester och kör.
På eftermiddagen jobbade endast den 17-hövdade orkestern. Dessa professionella landsdelsmusiker med baser i Narvik, Alta och Harstad är just nu inkvarterade här i Skibotn och kan jobba dagtid.
Den 30-hövdade kören, å andra sidan, har sina "daytime jobs" att sköta. De kommer från olika håll och kanter i grannkommunen och mötte upp klockan sju.
Vi jobbade vidare på stycket alla 12 satser. Det var ett rent nöje, nu när vi har kommit en bit i repetitionsarbetet, och kan göra det som redan är bra ännu bättre.
Körens barn orkade koncentrera sig trots att det var sent på kvällen.
Så här ser de ut när de sjunger, från min "point of view" som dirigent.

"Girdde!!!"

Sent på natten , när jag satt hemma i Lassagammi och försökte varva ner märker jag hur en bil stannar uppe vid vägen och det börjar smyga folk kring huset.
Jag ser en man i "kofte" ("samedräkt") som jag känner igen, så jag öppnar dörren.
Det är ju Ante Mikkel Gaup, som jag har hört jojka på skiva!
Han har med sig fyra vänner från Finland och Kanada.
Nu upprepar jag inte misstaget med Ailohas' kusin häromdagen, utan bjuder in dom. Vi får en trevlig midnattstimme tillsammans. De ska ha konsert  på Riddu Riddu- festivalen de också, och de grupp-jojkar för mig på balkongen.
Ante Mikkel jojkar mig och Lassagammi innan de drar vidare.
Vilken ära.
Nu kan jag sova gott i några få timmar åtminstone.

Ante Mikkel är fyra från vänster

Katastrof igen - men sedan lycka

Dagen börjar med ett telefonsamtal från producenten Kai Somby som har dåliga nyheter.

Inga Juuso, som skulle jojka och recitera, är sjukskriven och kommer inte att vara med på konserten!

Jag inser av min egen reaktion att jag innerst inne hade det på känn. Jag får frågan om vi ska försöka hitta någon ersättare, men jag säger nej. Det är försent med ett inhopp i en så pass speciell och fri roll, iallafall i ett uruppförande. Jag behöver koncentrera mig på kör och orkester och min egen roll, och är på något sätt lite lättad att ha en parameter mindre att tänka på.

Jag sätter mig och går igeonom partituret och finner att Inga Juuso, som hade en av huvudrollerna, ändå ganska lätt låter sig skrivas ut.

Musiken lider inte av det, men det är synd på en massa fina Ailohas-dikter som inte kommer att bli lästa.

Jag tar bilen 3 minuter bort till Skibotnsenteret, inte för att vara snäll mot fåglarna, utan för att jag har så mycket saker att bära. Trots att jag kom till Skibotn för en vecka sedan så blir det stressigt på slutet. Typiskt..

Klockan blir tre och repetitionen ska starta. Måste tyvärr börja med att bära stolar, möblera om och koppla in sladdar i det stora rummet där vi ska jobba. Ingen vana, inga rutiner finns för sånt i denna produktion. Detta är baksidan av allt pionjärarbete, bristen på invanda "infrastrukturer"..

Så småningom börjar repetitionen med den 17-hövdade orkestern. Flöjt. klarinett, fagott, 3 violiner, 3 altfioler, 3 celli, kontrabas, elbas, trumset. Basklarinett och valthorn saknas, de är fortfarande på väg från Tromsø. 

Vi går igenom sats för sats, problemen är få och lätta att lösa. Det går "smooth", musiken spelar sig till stora delar själv med så här duktiga musiker. Lite balansproblem finns förstås alltid när man blandar in ett rocktrumset i en akustiskt spelande orkester, men detta är ju tänkt för att spelas på en stor utomhusscen, med mikrofoner på alla instrument.

Klockan sju kommer Generationskoret, de är 33 till antalet i dag och salen fylls med folk. Basklarinettist och hornist har nu också anlänt. 

Det är mäktigt att höra alla de 50 människorna ta ton tillsammans. Hårstrån reses och ögon fuktas. Bonde gör min musik tillsammans med mager konservatorieutbildad violinist. 7-åring med 87-åring. Armenier med thailändska. Det är fantastiskt att vara med om det här.

Efter sju timmar, är den viktiga första repdagen slut. Klockan är tio, jag är svettig och dödstrött och med huvudet fullt av detaljer. Sömn är det enda som gäller, men det är svårt att varva ner, det måste ta sin tid.