Tromsø melancholia

Det är på lördagar man ska resa, om man kan. Då är det nästan tomt på flygplatserna.
Jag åker upp till Tromsø igen. Via Oslo. Kontrasten mot förra gången, då jag reste upp på en fredagseftermiddag, är enorm.

I Tromsø träffar jag mina vänner i Generasjonskoret. Vi har inte setts sedan den 21 juli, dagen innan det fruktansvärda terrordådet i Oslo. Det känns faktiskt som att den dagen, då vi tillsammans stog på scenen på Riddu Riddu-festivalens öppningskonsert, var den sista dagen på en era. Men det visste vi inte då. Nu är detta ett nytt land, ett Norge med en erfarenhet av ondska som efterkrigsgenerationerna inte har haft.

Vi övar tillsammans i den fantastiska vackra Ishavskatedralen.
Det är en ikonisk byggnad, Tromsøs svar på Sydney Opera House!

Det är på dagen exakt 10 år sedan Nils-Aslak Valkeapää, "Ailohas", dog.
Vi övar passande nog på hans dikter "Mu Ruoktu Lea Mu Vaimmus" och "Girdde"ur "Vidderna Inom Mig" i mina tonsättningar. Vi kan dom ganska bra, trots att 4 månader har gått sedan sist.
Imorgon ska vi ge en adventskonsert här i katedralen.

Vi har sorg i min familj också. Min frus mamma dog för några dagar sedan. Det var plötsligt, oväntat, och vi är fortfarande i chock.
Därför lyser Tromsøs "city lights" med en särskild lyster denna kväll för mig.
Här finns det liv, här på denna ö kurar vi ihop oss och tänder våra lampor i polarnatten.

Ishavskatedralen