Järnrör

Jag har lagt ett järnrör genom mina dagar här i Nordnorge.
Det där flexibla och anpassningsbara, böjliga som en gummislang, som man måste ha när man lever sitt vanliga vardagsliv med familj, är nu ersatt av ett järnrör.
Jag har inget att anpassa mig till häruppe. Inga sovmorgnar, inga gäster på besök, inga mysiga hemmakvällar. Nej upp klockan 5 och skriva beställningsverk, ett kammarmusikverk för nio musiker med arbetsnamnet "Narvik 9". En del shred på elbas blir det också, eftersom cellon ligger i sina minsta beståndsdelar på arbetsbordet hos min instrumentmakare nere i Stockholm, efter katastrofen i somras (se inlägget den 13 juli).
Klockan 12 ut och springa. Oavsett väder. Järnrör.
Idag regnade det igen. Jag har inga joggingkläder med mig. Järnrör.

Jag brukar springa ut till stadsgränsen och vända (det där lät bra, men staden är så liten så det tar bara en kvart ut dit :-).
Att i spöregn springa på trottoarerna genom en småstad mitt på en vardag är en övning i att ge f..n i vad folk tycker och tänker. När det gäller mig, som är så känslig för det, så handlar det om en övning i självbedrägeri, att låtsas som om jag ger f..n.

Sedan följer eftermiddagen , då jag inte får jobba. Järnrör!
Jag satt i fyra timmar på Ekspedisjonen och läste bland annat Knausgård 2, och fällde en tår över hans fantastiska skildring av födelsen av hans första barn.
Eller rättare sagt, över mina två egna barns födelser. Eller över alla världens födslar från tidernas begynnelse. Ursäkta att jag blev lite patetisk.
Det är OK att bli det klockan 17:44. Järnrör.