Körde en halvtimme med blicken inåt ön, eftersom inga joggingspår kan gå ut i havet. Men jag gav upp, och det var ju tur det, för när jag tittade ut mot havet igen så såg jag en sandstrand. En lång vit sandstrand.
Stannade bilen, sprang ner till stranden, tog av mig skorna och började springa.
Att springa barfota på en långgrund sandstrand vid Ishavet när det är lågvatten..
Det innehåller 0 % självplågeri. Och det kan man inte alltid säga om vanlig stadsjogging.
Att springa med löparskor jämfört med att springa barfota... den gamla grabbiga metaforen "käka kola med pappret på" funkar även i detta sammanhang.
Stranden är slående ren. Det kanske inte finns så mycket plastskräp i havet på dessa breddgrader. Eller är det helt enkelt så att hembygdsföreningen just haft strandstädning?
Vilken njutning att springa på den långgrunda sandbottnen, så mjuk men ändå så fast. Kan någon förklara dessa mjuka "maskar"av sand som ligger överallt i tidvattenzonen?
 |
| Min teori: när vattnet sjunker undan bildas en massa små vattenvirvlar med sandigt vatten |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar