Mötesproffs

Idag ska jag ut och åka propellerplan.
Jag flyger Tromsø-Sortland, den turen som är så lång med bil, men så kort med flygplan.
Sortland går inte på charmoffensiven idag. när jag landar i dramatisk stil på den pyttelilla landningsbanan mellan fjorden och landsvägen. Ett klassiskt gråväder med småregn ligger över allt vad utsikt heter.

Jag tar min sedvanliga morgon-espresso på min oas, Ekspedisjonen, och samlar kraft.

Därefter väntar ett par möten med Sortlands chefer inom kulturområdet: Veronica, Mette, Odd Helge, Hege Monika, Mona.
Jag försöker haspla ur mig meningsbyggnader som handlar om vad jag har tänkt göra i Sortland under det kommande året, men jag känner att jag är lite av en "alien". Jag tror att jag tar vissa saker för givna, fel saker, och glömmer bort resten, de viktiga sakerna. Fast inte ens det är jag säker på.
Men det löser sig. Folk vill göra bra saker och är trevliga, det är det viktigaste.

vi talar om att uppföra "Vidderna inom mig" med Sortlands körer. Körens representant är så skeptisk att det nästan är komiskt att se.
Jag skulle behövt en slags talesperson med mig, någon person som på rätt sätt förklarar vem jag är, min bakgrund, och vad syftet är, och hur väl mottaget uruppförandet blev i somras. Det känns svårt att börja från noll, som en svensk kille som kommer in från gatan och börjar göra reklam för sig själv..

Efter sex timmar på Sortland (det heter på Sortland, inte i) hoppar jag in mitt privatplan, (nej, men det är i den storleken), hoppar tillbaka till Tromsø.
Det känns konstigt att resa utan cello. Så lätt.
Är det så här dom har det, mötesproffsen?

Som det nyblivna mötesproffs som jag är så hinner jag förstås klämma in ett möte till innan arbetsdagen är slut.
Jag träffar Brynjar och Ulla-Stina från Nordnorsk Jazzcenter och smider ännu mera planer!
Denna gång känner jag inget av en talesperson. De vet vem jag är och vad jag står för.

Jösses amalia, nu tror jag att mitt andra år som Artist in Residence har kickat igång!