Åker upp till festivalen för att insupa den ordentligt. Nu när jag gjort mitt på Riddu Riddu är
det skönt att bara glida omkring och gå på konserter och seminarier; Ett seminarium om Nils-Aslak Valkeapää, en hyllningskonsert av jojk-kören Sámi Jiennat, en lavvo-konsert med strupsångerskan Julia Charkova, jazzkonsert med norske Georg Buljos, konserter med Niko Valkeapää (Ailohas' gudson), med Violet Road, bröderna Rundbergs band. Riddu-Riddu är verkligen i full gång idag, efter invigningen igår.
Hela tiden blir jag stoppad av människor som vill säga något om gårdagens konsert. Jag tänker: hamstra, hamstra, det är bara att hamstra dessa känslor inför de långa ensamma vinterkvällarna som eremit.
Jag stöter bland många många (nästa "alla") andra på Nils Magnus Tornensis, den fantastiske jojkaren som jag hälsade på i vintras. Hans kofte är fin:
 |
| Nils Magnus t.h. |
 |
| art. |
 |
| Violet Road på Storscenen. |
 |
| Tältlägret. |
Vi nås nu av de fruktansvärda nyheterna om händelserna i Oslo. Hela Riddu stannar av. En talare går upp på scenen och håller ett tal, där han säger att festivalen trots allt kommer att fortsätta som planerat.
Terrorn får inte tillåtas förstöra det goda. Det är viktigare än någonsin att vi ger varandra kärlek och gemenskap. Musiken har en viktig funktion.
Det är en nästan overklig känsla. Det är det värsta som hänt här i Norge under fredstid.
Sorgen är ofattbart stor. Detta är en dag jag aldrig kommer att glömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar