Jag passar faktiskt på att arbeta stenhårt när jag är här, även om det kanske inte verkar så i den här bloggen...det är lite för tråkigt att skriva om.
Då och då vill jag ta fram den lilla projektbeskrivningen för detta projekt och läsa igenom den. För att inte halka helt ur kurs så att säga. Det är lätt hänt när man jobbar fritt utan kontrollinstans.
Jag översätter lite ur projektbeskrivningen:
"Avsikten är att små samhällen (mindre än 40 000 invånare) ska få tillgång till konstnärlig kompetens och drivkraft, och att artisten samtidigt får ett år med resurser och möjligheter till utveckling. Med denna unika satsning kommer små ställen att få unik kompetens för en period, som ger ringar-på-vattnet-effekter."
Stipendiet tjänar alltså dubbla syften: det ska både utveckla mig personligen och utveckla den lilla bygd där jag för tillfället bor.
Har jag uppfyllt detta? Förra året: svar ja. Det här året: det har ju just börjat, vi får se.
Min sociala förmåga sätts på prov. Jag är sådan att jag lätt skulle kunna jobba helt isolerad från omvärlden, om jag gav efter för mina impulser helt.
Jag måste liksom ge mig själv en liten knuff för att ge mig ut och vara utåtriktad. Och då funkar det utmärkt.
Denna första period på år 2 började för tio dagar sedan, och har, så när som på några möten med mina nya kontakter, mest handlat om det ena syftet; den egna utvecklingen.
- Cellon är på verkstad i Stockholm. Jag har kunnat koncentrera mig på elbasen den här gången, att polera upp mina gamla chops ordentligt (chops=speltekniska färdigheter). Samt få några nya också.
- Beställningsverket Narvik 9 har gått från "påbörjade idé-slamsor" till "tillräcklig med material, men vissa partier i behov av mycket redigering". Det gäller att hitta balans i formen. Den gyllene vägen mellan för få idéer som används för mycket (för tråkigt) och för många idéer som kommer och går (för osammanhängande). Och det beror ju på energi-innehållet i själva idén.
Jag kan tänka mig att författare sliter med samma frågor, då i form av "hur många personer ska förekomma i persongalleriet i den här berättelsen". Inte för få, inte för många. Varje person måste vara motiverad, eller åtminstone ges tid att bli intressant för läsaren.
Fikapaus. Idag, på det lilla fika-berget vid havet, så hördes ett konstant surrande under det tillplattade gräset där jag just hade legat. Jag försökte försiktigt att krafsa undan gräset, men gav upp efter ett tag. Surrandet var lika intensivt, som om någon glömt en eltandborste påslagen där under gräset. Så då blev det en brutalare metod, jag ställde mig och hoppade på gräset ett tag enligt principen hellre begravd död än levande begravd. Men det gick inte det heller. Jag la mig ner riktigt nära och hittade platsen för surrandet, och lyfte på några grässtrån, och ut kröp en gigantisk humla.
Kan humlor känna ångest och lättnad? Det lär dröja innan vi vet det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar