Konsert 2. Narvik Vinterfestuke

Ingen rast ingen ro. Lägenheten ska slutstädas och bilen packas. Kliver upp klockan 7 för att jag ska hinna köra till Narvik.

Basklarinettisten Håvard Lund "sitter på" (= får skjuts). Det blir en del deep talk.

För mig är långa bilfärder ett perfekt forum för deep talk. Man har gott om tid. Man sitter nära varandra i ett trångt utrymme. Man har inte ögonkontakt. Ens händer är upptagna med något, en ratt eller en kartbok eller en kaffekopp. Ut kommer: deep talk.

När vi kommer fram till Narvik efter tre timmar blir det till slut bråttom. Trötthet, hunger och nervositet gör att jag blir lite irritabel, men jag lyckas hitta ett eget rum bakom scenen där jag isolerar mig lite, så att jag inte börjar bete mig som en gammal demondirigent och skälla ut folk till höger och vänster.

Scenen är mycket mindre idag och det blir trångt.

Repetition. Sett från dirigentpulten

Men min erfarenhet är att det brukar bli bättre samspel när det är lite "för trångt". Det, plus det faktum att vi nu har en konsert i ryggen, gör att jag känner mig säker på att kvällens konsert kommer att gå ännu bättre.

Det visade sig stämma.

Vilken konsert.
Det kändes ibland som att jag flög.

När alla de 120 utövarna tillsammans tog det sista ackordet efter en timme och tjugo minuter, så ställde sig hela publiken upp. Det var en mäktig känsla.

Sedan var det dags att ta farväl av Sortland Barnekor´s alla gulliga ungar, samt alla trevliga körsångare i Holand Blandakor. De satte sig i sina bussar direkt efter konserten. Orkestern skingrades för vinden, alla ska hem till sina respektive hemstäder över hela Norge.

Detta var den sista stora konserten på festivalen "Narvik Vinterfestuke", och vi som ska sova kvar i Narvik firade bland många andra i hotellets Sky Bar.

Premiär. Sortland Kino

Så är den stora dagen här.

Fjärilar i magen, men det känns som glada fjärilar.

Vi ses klockan fem på den gamla fina biografen i Sortland. Vi prövar ljudet och ljuset, och går igenom svåra ställen.

Jag gör till och med en sista-minuten-ändring av formen.

Ett av recitativen, det om den svävande fjällvråken, får bli upptakten till mitt cellosolo i tionde satsen.

Egentligen ska man inte ändra saker så här sent, men den här gången kan jag bara inte låta bli, det känns så rätt.

Klockan 19.30 går alla 120 in på scenen och mottas med varma applåder från en full salong.

Det är skönt att spela inomhus, för det blir en mer koncentrerad stämning i det avgränsade rummet.

Den gränslösa rymden som omgav scenen förra gången jag framförde "Vidderna inom mig" gjorde att stämningen "läckte" lite uppåt och åt sidorna, så som det blir på utomhuskonserter.

Det känns helt underbart att få återerövra den stämning som fanns den 21 juli 2011, då verket spelades senast. Det fruktansvärda som hände dagen efter liksom mejade ner allt. Men nu sätter vi upp den igen.

Det flödade känslor fram och tillbaka mellan scen och salong under  de 80 minuter som konserten varade.

Barnkören gjorde succé. Berit Alette Miennas recitation gav verket en dimension till, som jag ursprungligen hade tänkt, men som inte blev av förra gången pga sjukdom.
Orkestern och kören lät bättre än någonsin.

Det blev stående ovationer.

När jag kom ut från biografen efteråt så levde ett fantastiskt norrsken över hela himlen.

Jag försöker spara det ögonblicket i minnet.

Andra repdag

Dagen före premiär.
Vi är ungefär 120 personer. Det fordrar att jag har en planering.
De fyra grupperna
orkester - rytmsektion - barnkör - vuxenkör får varsin fjärdedel av tiden.
En fokustid då de står i centrum av arbetet.

De fyra grupperna har olika behov, tempo, vana, kunskaper, temperament.  Jag älskar alla fyra.
Som "chef" så gäller det att ställa om sig för att få ut maximalt ur varje grupp.

Orkestern
arbetar rutinerat och effektivt, och är tränade att återge notbilden exakt. Mitt förarbete med notmaterialet är viktig för dom, kanske viktigare än min närvaro här och nu.

Rytmsektionen
behöver få tid att "känna" på musiken, deras notbild är inte komplett, utan förutsätter ett visst laborerande som de måste få tid till. Det gäller att lägga sig i lagom mycket.

Barnkören
orkar inte så länge åt gången. Inte så mycket prat, mer action, det är bara att köra på, nöta om och om igen. Annars vill dom springa iväg och göra något annat.

Vuxenkören
behöver dirigeras. All den energi som jag kan ge dom i form av kroppsspråk och kommentarer, all den energin sugs upp av kören, och kommer ut direkt. Jag känner mig behövd här och nu.

Jag är inte lika trött ikväll som igår kväll.
Men så är också den första repetitionen den mest nervösa.

Det känns bra, så här dagen före premiären.

Första repdag

Äntligen har orkestern kommit hit till Sortland och det är dags för FÖRSTA REPETITIONSDAGEN på "Vidderna inom mig".
Jag ska få träffa folk! Bara en sån sak, efter fem dagars isolering.

Jag är nervös.
Det är premiär-repetition, det är värre än att ha premiär-konsert, iallafall på ett så stort projekt som detta.
Jag glömmer bort "the championship thinking".

Des 17 professionella välutbildade musiker som utgör orkestern har kommit flygande och körande från nord, syd och öster. Inte från väster, där ligger Grönland.
Ungefär hälften av musikerna är nya, och var inte med på uruppförandet på Riddu Riddu-festivalen.

Klockan två på eftermiddagen sparkade vi igång. Det var spännande att höra verket igen efter att sju månader gått.
De nya musikerna hittade snabbt in.
Jag har skrivit om vissa partier. Mest har jag tagit bort saker, men också komponerat en ny sats med barnkören i centrum. Så summan av kardemumman är att verket blivit lite längre.

På kvällen, efter middagspausen, anslöt körsångarna, och den gymnastiksal som är vår tillfälliga replokal blev full med folk.
Folk som gör musik tillsammans. Det är så vackert.
Det är en mäktig känsla i tutti-partierna redan i denna lilla gymnastiksal, hur ska det då inte bli på konserten i Sortland Kino...? Wow.

Jag kör hem sent på kvällen dödstrött och glad.

Championship thinking

Det snöar fortfarande. Helt otroligt.


Har varit ensam i fem dagar nu, nästan inte träffat en människa.
Det lär ska vara farligt för hälsan att vara ensam för mycket, men jag tror en dos på fem dagar mest bara är sunt för en familjefar från Stockholm.


För att hålla mig frisk i huvudet dessa dagar så lyssnar jag på Radiolab nästan oavbrutet. Det får mig att känna mig lite mindre isolerad, som att mitt intellekt är i vidunderligt smarta New York, samtidigt som min kropp är i vidunderligt vackra Nordnorge. Ganska bra kombination egentligen..
En episod fastnade jag särskilt för idag, den om självbedrägeri.
Det pratades om en psykologisk studie på elitsimmare, en studie som visade att simmare som har lätt för självbedrägeri blir mer framgångsrika. 


Klick. 
Det var en pusselbit jag letat efter i många år.
Så självklart att självbedrägeri fungerar.
I min "religion", den Vetenskapliga Sanningens religion, är självbedrägeri en synd och självinsikt en dygd. 
Men det har ett pris: vill man prestera bättre, komma längre, längst, vinna, då behövs självbedrägeri, inte självinsikt. Man måste bortse från all sin svaghet, boosta sina bästa bitar, och gå in i "championship thinking".

Både studien och ett av testerna finns på nätet. Jag gjorde testet och gjorde riktigt "uselt" ifrån mig.
Om jag varit en av simmarna hade jag tillhört de mest sanningsenliga, de sämsta självbedragarna, förlorarna.
Så här löd testet. Man svarar med en siffra mellan 1 (inte alls) och 7 (ja absolut).

1. Have you ever felt hatred toward either of your parents?
2. Do you ever feel guilty?
3. Does every attractive person of the opposite sex turn you on?
4. Have you ever felt like you wanted to kill somebody?
5. Do you ever get angry?
6. Do you ever have thoughts that you don’t want other people to know that you have?
7. Do you ever feel attracted to people of the same sex?
8. Have you ever made a fool of yourself?
9. Are there things in your life that make you feel unhappy?
10. Is it important to you that other people think highly of you?
11. Would you like to know what other people think of you?
12. Were your parents ever mean to you?
13. Do you have any bad memories?
14. Have you ever thought that your parents hated you?
15. Do you have sexual fantasies?
16. Have you ever been uncertain as to whether or not you are homosexual?
17. Have you ever doubted your sexual adequacy?
18. Have you ever enjoyed your bowel movements?
19. Have you ever wanted to rape or be raped by someone?
20. Have you ever thought of committing suicide in order to get back at someone?


(Om jag fattat det rätt så ger alla svar med 1:or eller 2:or ett poäng vardera. De sämre simmarna hade runt sex poäng, de bättre simmarna hade runt tio.)

Debatten på Radiolabs hemsida är het. Premieras psykopater i vår kultur, medan människor med stark empati blir förlorarna? Vad är det för kultur egentligen?


En av psykologerna som gjorde studien gick in i debatten, och hon uttrycker sig väl:

Joanna Starek from denver, colorado
"I was one of the psychologists who conducted this research. I appreciate everyone's comments and thoughtfulness on this issue. 
One clarification I would like to make is that we never asserted that self-deception was associated with mental health and well being. 
The purpose of the research was to understand if self-deception aided performance in athletes, not whether their psychological profile was something to aspire to. 
I agree, the research is disturbing! 
It insinuates that the qualities many of us aspire to in western society to succeed actually draw us away from our true selves. It is highly probable that the mental set associated with performance in western society is not something to be aspired to if you seek a deeper connection with the core of your being. 
I also firmly believe that elite performance in sport requires a mental focus and intensity that is different from the way that many others approach tasks. The search of excellence in performance may not be the same as the search for meaning or the search for happiness. Humbly, Joanna Starek"


Vi musiker, särskilt vi instrumentalister, är en speciell blandning av konstnärs-själar och elit-idrottare, det går inte att komma ifrån. Så hur ska då vi tänka?
Championship thinking är nog bra för den sida av vårt musikerskap som ska prestera perfekta vackra virtuosa toner.
Men den är inte bra för den sida av oss som ska vända ut och in på sitt känsloliv och beröra publiken djupt.


Eller?


Jag ska testa lite championship thinking på nästa konsert, tror jag. På fredag.

och snöar...

och snöar...

Sound is Touch at a distance

Radiolab 2:2.

Det snöar och snöar...