Basklarinettisten Håvard Lund "sitter på" (= får skjuts). Det blir en del deep talk.
För mig är långa bilfärder ett perfekt forum för deep talk. Man har gott om tid. Man sitter nära varandra i ett trångt utrymme. Man har inte ögonkontakt. Ens händer är upptagna med något, en ratt eller en kartbok eller en kaffekopp. Ut kommer: deep talk.
När vi kommer fram till Narvik efter tre timmar blir det till slut bråttom. Trötthet, hunger och nervositet gör att jag blir lite irritabel, men jag lyckas hitta ett eget rum bakom scenen där jag isolerar mig lite, så att jag inte börjar bete mig som en gammal demondirigent och skälla ut folk till höger och vänster.
Scenen är mycket mindre idag och det blir trångt.
Men min erfarenhet är att det brukar bli bättre samspel när det är lite "för trångt". Det, plus det faktum att vi nu har en konsert i ryggen, gör att jag känner mig säker på att kvällens konsert kommer att gå ännu bättre.
Det visade sig stämma.
Vilken konsert.
Det kändes ibland som att jag flög.
När alla de 120 utövarna tillsammans tog det sista ackordet efter en timme och tjugo minuter, så ställde sig hela publiken upp. Det var en mäktig känsla.
Sedan var det dags att ta farväl av Sortland Barnekor´s alla gulliga ungar, samt alla trevliga körsångare i Holand Blandakor. De satte sig i sina bussar direkt efter konserten. Orkestern skingrades för vinden, alla ska hem till sina respektive hemstäder över hela Norge.
Detta var den sista stora konserten på festivalen "Narvik Vinterfestuke", och vi som ska sova kvar i Narvik firade bland många andra i hotellets Sky Bar.
Scenen är mycket mindre idag och det blir trångt.
 |
| Repetition. Sett från dirigentpulten |
Men min erfarenhet är att det brukar bli bättre samspel när det är lite "för trångt". Det, plus det faktum att vi nu har en konsert i ryggen, gör att jag känner mig säker på att kvällens konsert kommer att gå ännu bättre.
Vilken konsert.
Det kändes ibland som att jag flög.
När alla de 120 utövarna tillsammans tog det sista ackordet efter en timme och tjugo minuter, så ställde sig hela publiken upp. Det var en mäktig känsla.
Sedan var det dags att ta farväl av Sortland Barnekor´s alla gulliga ungar, samt alla trevliga körsångare i Holand Blandakor. De satte sig i sina bussar direkt efter konserten. Orkestern skingrades för vinden, alla ska hem till sina respektive hemstäder över hela Norge.
Detta var den sista stora konserten på festivalen "Narvik Vinterfestuke", och vi som ska sova kvar i Narvik firade bland många andra i hotellets Sky Bar.
Stor takk til Svante for disse to konsertene. Det var melankoli, det var sprudlende liv, det var mektige stormer, og det var lyriske melodier. Svante med sin cello, Berit som resiterte, orkesteret og begge korene, alt var så bra. Det var magisk. Og det var storartet å være publikum både på Sortland og i Narvik. Jeg må innrømme at jeg ikke hadde hørt om deg Svante før du kom til Sortland. Men jeg er glad for at du kom hit og for at jeg gikk på begge konsertene. Du gav meg en underbar reise. Bent Risjord
SvaraRadera