Premiär. Sortland Kino

Så är den stora dagen här.

Fjärilar i magen, men det känns som glada fjärilar.

Vi ses klockan fem på den gamla fina biografen i Sortland. Vi prövar ljudet och ljuset, och går igenom svåra ställen.

Jag gör till och med en sista-minuten-ändring av formen.

Ett av recitativen, det om den svävande fjällvråken, får bli upptakten till mitt cellosolo i tionde satsen.

Egentligen ska man inte ändra saker så här sent, men den här gången kan jag bara inte låta bli, det känns så rätt.

Klockan 19.30 går alla 120 in på scenen och mottas med varma applåder från en full salong.

Det är skönt att spela inomhus, för det blir en mer koncentrerad stämning i det avgränsade rummet.

Den gränslösa rymden som omgav scenen förra gången jag framförde "Vidderna inom mig" gjorde att stämningen "läckte" lite uppåt och åt sidorna, så som det blir på utomhuskonserter.

Det känns helt underbart att få återerövra den stämning som fanns den 21 juli 2011, då verket spelades senast. Det fruktansvärda som hände dagen efter liksom mejade ner allt. Men nu sätter vi upp den igen.

Det flödade känslor fram och tillbaka mellan scen och salong under  de 80 minuter som konserten varade.

Barnkören gjorde succé. Berit Alette Miennas recitation gav verket en dimension till, som jag ursprungligen hade tänkt, men som inte blev av förra gången pga sjukdom.
Orkestern och kören lät bättre än någonsin.

Det blev stående ovationer.

När jag kom ut från biografen efteråt så levde ett fantastiskt norrsken över hela himlen.

Jag försöker spara det ögonblicket i minnet.