Jag är lätt om hjärtat efter gårdagens två stora avslut: triostycket och avskedskonserten.
Det är dag 1 av 3 resdagar: Hadseløy-Hemavan.
När jag kör av färjan har jag sex timmar till framför mig.
Jag lyssnar på ljudbok, min svåger Peters nya roman
I Fauske stöter jag på ett järnvägsspår. Vad skönt.
Blanka järnvägsspår är så trygga, det är så mycket civilisation, ännu mer så än asfaltvägar.
Man ser järnvägsnätet framför sig, så lättförståeligt.
Efter en stunds körande uppe på trädgränsen kommer jag ner till Polcirkeln.
Det känns konstigt, som att gå ut ur ett rum och in i ett nytt.e
En definitiv gräns som passeras.
Nu är jag på Nordkalotten, och nnnnnu! är jag inte det längre.
Kommer ner från kalfjället till Mo i Rana efter ett par timmar.
Där ser jag en pil med "Umeå 473".
Ka-Klonk.
Något ramlar ner inom mig.
Umeå Umeå, min barndoms stad Umeå.
När jag svänger vänster i rondellen andas jag med ens lättare.
Naturen ser vänligare ut. Den känns bekant på något diffust sätt. Stilen på björkarna, på sjöarna.
Det blir än starkare när jag passerar gränsen och kör in i Sverige.
Så fånigt, eller?
Kommer fra till Hemavan och checkar in på Fjällcentret.
Ölen i baren smakar....ja som en kall öl smakar efter åtta timmars bilkörning.
Det står "belönings-öl" på menyn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar