Championship thinking

Det snöar fortfarande. Helt otroligt.


Har varit ensam i fem dagar nu, nästan inte träffat en människa.
Det lär ska vara farligt för hälsan att vara ensam för mycket, men jag tror en dos på fem dagar mest bara är sunt för en familjefar från Stockholm.


För att hålla mig frisk i huvudet dessa dagar så lyssnar jag på Radiolab nästan oavbrutet. Det får mig att känna mig lite mindre isolerad, som att mitt intellekt är i vidunderligt smarta New York, samtidigt som min kropp är i vidunderligt vackra Nordnorge. Ganska bra kombination egentligen..
En episod fastnade jag särskilt för idag, den om självbedrägeri.
Det pratades om en psykologisk studie på elitsimmare, en studie som visade att simmare som har lätt för självbedrägeri blir mer framgångsrika. 


Klick. 
Det var en pusselbit jag letat efter i många år.
Så självklart att självbedrägeri fungerar.
I min "religion", den Vetenskapliga Sanningens religion, är självbedrägeri en synd och självinsikt en dygd. 
Men det har ett pris: vill man prestera bättre, komma längre, längst, vinna, då behövs självbedrägeri, inte självinsikt. Man måste bortse från all sin svaghet, boosta sina bästa bitar, och gå in i "championship thinking".

Både studien och ett av testerna finns på nätet. Jag gjorde testet och gjorde riktigt "uselt" ifrån mig.
Om jag varit en av simmarna hade jag tillhört de mest sanningsenliga, de sämsta självbedragarna, förlorarna.
Så här löd testet. Man svarar med en siffra mellan 1 (inte alls) och 7 (ja absolut).

1. Have you ever felt hatred toward either of your parents?
2. Do you ever feel guilty?
3. Does every attractive person of the opposite sex turn you on?
4. Have you ever felt like you wanted to kill somebody?
5. Do you ever get angry?
6. Do you ever have thoughts that you don’t want other people to know that you have?
7. Do you ever feel attracted to people of the same sex?
8. Have you ever made a fool of yourself?
9. Are there things in your life that make you feel unhappy?
10. Is it important to you that other people think highly of you?
11. Would you like to know what other people think of you?
12. Were your parents ever mean to you?
13. Do you have any bad memories?
14. Have you ever thought that your parents hated you?
15. Do you have sexual fantasies?
16. Have you ever been uncertain as to whether or not you are homosexual?
17. Have you ever doubted your sexual adequacy?
18. Have you ever enjoyed your bowel movements?
19. Have you ever wanted to rape or be raped by someone?
20. Have you ever thought of committing suicide in order to get back at someone?


(Om jag fattat det rätt så ger alla svar med 1:or eller 2:or ett poäng vardera. De sämre simmarna hade runt sex poäng, de bättre simmarna hade runt tio.)

Debatten på Radiolabs hemsida är het. Premieras psykopater i vår kultur, medan människor med stark empati blir förlorarna? Vad är det för kultur egentligen?


En av psykologerna som gjorde studien gick in i debatten, och hon uttrycker sig väl:

Joanna Starek from denver, colorado
"I was one of the psychologists who conducted this research. I appreciate everyone's comments and thoughtfulness on this issue. 
One clarification I would like to make is that we never asserted that self-deception was associated with mental health and well being. 
The purpose of the research was to understand if self-deception aided performance in athletes, not whether their psychological profile was something to aspire to. 
I agree, the research is disturbing! 
It insinuates that the qualities many of us aspire to in western society to succeed actually draw us away from our true selves. It is highly probable that the mental set associated with performance in western society is not something to be aspired to if you seek a deeper connection with the core of your being. 
I also firmly believe that elite performance in sport requires a mental focus and intensity that is different from the way that many others approach tasks. The search of excellence in performance may not be the same as the search for meaning or the search for happiness. Humbly, Joanna Starek"


Vi musiker, särskilt vi instrumentalister, är en speciell blandning av konstnärs-själar och elit-idrottare, det går inte att komma ifrån. Så hur ska då vi tänka?
Championship thinking är nog bra för den sida av vårt musikerskap som ska prestera perfekta vackra virtuosa toner.
Men den är inte bra för den sida av oss som ska vända ut och in på sitt känsloliv och beröra publiken djupt.


Eller?


Jag ska testa lite championship thinking på nästa konsert, tror jag. På fredag.