Att spela eget

Dagen ligger öppen och tom, färdig att fyllas.

Idag ska jag jobba hårt och envist, bestämmer jag mig för.

Ligger efter med en komposition för violin, cello och gitarr som ska uruppföras om tolv dagar!

Tur att Cecilia Zilliacus och Mats Bergström är så otroligt duktiga OCH snälla.

Men den bara måste bli klar.

Och så har jag konsert med pianisten Ketil Bjørnstad på torsdag.

Och så måste jag öva på min Cellokonsert nr. 2 och Elbaskonsert, som jag ska spela i oktober.

Måste. Måste.

I det här läget är det skönt att ha en dag eller två helt för sig själv.

Det där med att jag mest spelar musik som jag själv har skrivit..

Vissa låter påskina att det är "lättare" att spela eget än att tolka andras kompositioner.

Det gör mig sur.

OK, jag kan välja andra toner om de inte passar mig.
Men av all den repertoar jag har spelat, andras och egna stycken, så är mina egna stycken klart svårast. 

Och att man kan ändra i styckena gör att man aldrig lär sig dom helt. Man tänker oavbrutet på om man borde ha skrivit si eller så, så till den grad att man knappt kan koncentrera sig på att sätta fingrarna på rätt ställe.

Man bestämmer sig aldrig, det är alltid "work in progress".

Skulle man ändå bli nöjd med själva spelet, så är man förmodligen missnöjd med kompositionen. Och vice versa.

Men det är det värt.

Jag skulle inte vilja byta.