Skörbjugg

Dag 3 av 3 med "Narvik 9"-repetitioner med MiN-ensemblen i Narvik.

Jag är vegetarian.
Min meny dessa tre dagar:

Dag 1
Lunch: Grekisk sallad på Kafferiet.
Middag: Vegetarisk pizza på Peppes Pizza.
Dag 2

Lunch: Grekisk sallad på Kafferiet.

Middag: Vegetarisk pizza på Peppes Pizza.

Dag 3

Lunch: Grekisk sallad på Kafferiet.

Middag: Vegetarisk pizza på Peppes Pizza.

(Anledningen till att jag så listigt byter mellan två ställen, är att jag då slipper skämmas alltför mycket inför personalen.)
Nej, vegetarianismen frodas inte i Narvik. Fiskismen och köttismen dominerar totalt.

Tog kvällsbussen till Sortland, en tur på 3 1/2 timme i totalt mörker på hala slingriga vägar.
Överlevde, checkade in på Sortland Hotell, och oj!
Det rummet var inte stort inte.
Jag skulle precis gå ner och fråga i receptionen om jag kunde få ett större rum, eftersom jag ska bo här i en hel vecka, när jag såg en sån där nödutgångskarta med alla rummen utritade - mitt rum var ju det största på hela hotellet! LOL.

Imorgon ska jag för första gången träffa min nordnorska jazzkvartett och spela in ett par låtar.
Så dagen avslutades med lite riggning och råddning inför inspelningen.

Tävling: vad föreställer detta?
Första rätta svaret (använd kommentarsfältet) får ett hedersomnämnande här på bloggen.

Erotiska leksaker

Ja..jag behövde en titel som gjorde att du läste just detta inlägg :-), jag har något viktigt att säga dig.

Dag 2 på repetitionerna av "Narvik 9".
Idag var jag lite mer tvivlande..inte fullt så glad som igår. Varför skrev jag såhär och inte sådär etc etc.
Känner du till Zen-cirkeln?
Den beskriver hur en utvecklingsprocess går till. Den är universell, passar till allt.

Överst har man processens början, fas ett. Där finns härliga saker som "nybörjartur", "nyhetens behag", "gut feeling", "barnatro".
Man är fri, ohämmad, som ett barn, oförstörd. Det går lätt, det blir bra.

Sedan börjar man förstå saker. Huvva. Det börjar bli komplicerat.
Det går neråt i cirkeln.
Man går in i en jobbig fas av tvivel och självkritik. Man försöker och försöker, framstegen kommer inte så snabbt som man skulle vilja, man tappar lusten, längtar tillbaks till den förra fasen, då allt gick så bra.. En del slutar här, ger upp.

För den som har tålamod och håller ut, väntar fas tre, då man faktiskt har förstått det, lärt sig handlaget, bemästrat det. Bra för självförtroendet. Men det är, irriterande nog, fortfarande inte lika bra som det var där i början, det har inte schvungen, det är kontrollerat eller intellektuellt på något vis, man kan liksom för mycket...Också här är ett förnuftigt ställe att ge upp, och istället satsa på en bra lön som kompetent chef över dom som fortfarande orkar.

Men fas fyra kommer där uppe, på cirkelns topp! Där allt började. Man glömmer bort allt man lärt sig, och blir barn på nytt, "går i barndom", man får nybörjartur igen, "no-mind", det går liksom av sig självt. Allt börjar om igen, men denna gång på en mycket högre nivå!
Där har ni ett varv på Zen-cirkeln, eller Zen-spiralen som den egentligen borde heta tycker jag.

Hur var det med titeln på detta inlägg?
Jo, Narvik är ganska tomt på kvällarna, och jag har undrat vad folk egentligen gör...nu har jag fått en möjlig förklaring. Denna affär ligger på bästa läge på huvudgatan i den lilla staden:

"Aha-upplevelse"

Arbetsdagen börjar med en fotosession. Vår niomannaband ställer upp i mer eller mindre naturliga poser, klick-klick-klick.

Sedan börjar vi spela. Vi spelar igenom "Narvik 9".
Detta att för första gången höra något i verkligheten, som man under en längre tid bara har hört inne i sitt huvud... det kan man kalla en riktig "aha-upplevelse"!
Musikerna är skickliga. Det är en konstig besättning; jag spelar elbas, och bredvid mig spelar Torleif Torgersen på ett hammarklaver! Instrument från varsin epok. Men de möts och tycks trivas ihop, tillsammans med stråkkvartett och träblåstrio.
Vi jobbar på det rytmiska, som är det svåraste med det här stycket. Att hitta själva svänget tillsammans. Självsvänget.

Glad i hågen går jag till hotellet efter repetitionen och drar på mig joggingkläderna.
Det gäller att skynda sig ut medan det finns dagsljus, blank-isen lurar i backarna. Och vilka backar!
Och när man kämpat sig upp, vilken utsikt! Världens vackraste joggingrunda?

Från det ena till det andra.

KA-DONK!
Landar på den lilla lilla landningsbanan Framnes mitt i Narvik.
Propellrarna stannar med ett vrål, och den tropiska värmen slår emot mig som en vägg när jag går ur planet och nerför trappan.
Nej, men det är klart varmare än i både Stockholm och Oslo, där jag kom ifrån denna gång.
Det är tidig kväll, men beckmörkt.

Jag ska vara här i tre dagar och öva med MiN-ensemblen inför en konsert i februari.
Vi ska uruppföra "Narvik 9", det stycke för nio musiker, som jag skrev i höstas under en tid som "eremit vid hav" i Bø (se blogginlägget "Hederligt Arbete").

Cellisten i bandet, Hans-Urban Andersson, hämtar mig.
Det blir en soft kväll på hotellet, för jag kommer direkt från tre dagars intensiv repetition i Oslo inför kommande turné med bl.a. Arve Henriksen.

Från det ena till det andra.
Sådant kan livet som musiker te sig.

Beam me up, Scotty!

Hemma igen, oj!
Detta var mitt hittills snabbaste Artist-in-Residence-besök.
Köksbordet i Stockholm---swooosh----> spela i Ishavskatedralen-----sswooosh-----> köksbordet i Stockholm.

Jag borde rita en egen Skandinavien-karta.
Jag kan svära på att Göteborg numera ligger mycket längre bort från Stockholm än Tromsø!
Och Oslo ligger precis väster om Arlanda, borde ligga mellan Sigtuna och Enköping ungefär.
Sortland ligger i en annan dimension. Det finns ett hemligt "maskhål" i rumtiden nånstans i trakterna av Island, som leder dit.

Här är en motsvarande karta över USA sedd av en New York-bo (klicka på den så blir den större):

Adventskonsert i Ishavskatedralen

Det är dödstyst i Tromsø på söndagsmorgonen. Folk sover länge så här i mörkertiden. På de flesta cafédörrar står det "Stengt. Hviledag."

Svårt kaffetörstig jagar jag runt i Tromsø. Först fram emot lunch får jag äntligen tag i en espresso, så att jag kan lämna ön och åka över bron till Ishavskatedralen och repa.

Det låter fantastiskt i det stora kyrkorummet, vilken klang!

Pianist och körledare Liv Rundberg har gipsad vänsterhand pga. bruten handled. Men den kvinnan har en ostoppbar energi. Hon låter sig inte bekomma utan spelar på som vanligt!

Man förstår varför hon nyligen förärats något så fint som en Fortjenestemedalje av självaste Kongen av Norge.

Jag älskar att spela cello i kyrkor. Det är lite ironiskt eftersom jag inte tror på gud. 

Men det handlar ju trots allt om offentliga, spatiösa byggnader, som inte är gjorda för vinstmaximering eller för någon tävling, utan för att öppna människors sinnen för det utomjordiska mysteriet, för de stora frågorna.
Det är ju helt fantastiskt.

För att uppleva det behöver man ju inte tro på någon gud. 

Konserten börjar klockan fyra på eftermiddagen då det redan är mörkt som på natten. Det vilar en stämning av förväntan i Ishavskatedralen. Konserten börjar, och vi spelar julsånger på fem olika språk, bland annat samiska, men även Bach, Mozart, och så några stycken ur "Vidderna Inom Mig".

Under konserten får jag chansen att i ett mellansnack tacka Norge för deras kultur- och distriktspolitik, som gjort att jag kan sitta här idag i Ishavskatedralen och spela. Jag tackade utan att veta, att i publiken satt den tidigare ledaren för norska kulturdepartementet :)

Han är också pappa till Ylva, en överlevande flicka från Utøya. Även mamman satt i publiken. 

De kom fram efteråt och växlade några ord. Det var gripande att träffa dem.

De båda har varit igenom något av det värsta en förälder kan uppleva.

Ylva var en hårsmån från döden. Hon går nu i skolan igen efter en lång tid på sjukhus, fick jag veta.

Konserten avslutades med Herlig er Jorden, och det var dags för Kåfjordingarna att sätta sig i bilarna och köra den långa vägen hem på isiga mörka vägar.

Vi lovade att ses igen, kanske nästa års första advent. Det är en fantastisk samling individer med massor av värme.

Jag menar, alla biljettintäkterna från konserten gick till Tromsøs hemlösa och utslagna. Körmedlemmarna kör alltså bil till Tromsø tur och retur och betalar t.o.m. hotellrummen själva, för att kunna ge bort hela intäkten. Det säger ju allt egentligen.

Det finns hopp.

Generasjonskoret på väg genom världsrymden.

Tromsø melancholia

Det är på lördagar man ska resa, om man kan. Då är det nästan tomt på flygplatserna.
Jag åker upp till Tromsø igen. Via Oslo. Kontrasten mot förra gången, då jag reste upp på en fredagseftermiddag, är enorm.

I Tromsø träffar jag mina vänner i Generasjonskoret. Vi har inte setts sedan den 21 juli, dagen innan det fruktansvärda terrordådet i Oslo. Det känns faktiskt som att den dagen, då vi tillsammans stog på scenen på Riddu Riddu-festivalens öppningskonsert, var den sista dagen på en era. Men det visste vi inte då. Nu är detta ett nytt land, ett Norge med en erfarenhet av ondska som efterkrigsgenerationerna inte har haft.

Vi övar tillsammans i den fantastiska vackra Ishavskatedralen.
Det är en ikonisk byggnad, Tromsøs svar på Sydney Opera House!

Det är på dagen exakt 10 år sedan Nils-Aslak Valkeapää, "Ailohas", dog.
Vi övar passande nog på hans dikter "Mu Ruoktu Lea Mu Vaimmus" och "Girdde"ur "Vidderna Inom Mig" i mina tonsättningar. Vi kan dom ganska bra, trots att 4 månader har gått sedan sist.
Imorgon ska vi ge en adventskonsert här i katedralen.

Vi har sorg i min familj också. Min frus mamma dog för några dagar sedan. Det var plötsligt, oväntat, och vi är fortfarande i chock.
Därför lyser Tromsøs "city lights" med en särskild lyster denna kväll för mig.
Här finns det liv, här på denna ö kurar vi ihop oss och tänder våra lampor i polarnatten.

Ishavskatedralen