Hemåt

Vaknar i gryningen.
Packar och städar "det allra sista", som ju alltid visar sig vara "det näst sista".
Sätter mig i bilen en halvtimme senare än vad jag tänkt. Vissa saker lär man sig aldrig..

Mentalt är jag redan halvvägs till Stockholm, nu gäller det bara att tugga mil tills kroppen är ikapp.

Färden går genom norra Finlands ödemarker i gråväder. Vägen passar mitt sinnelag i dag; oerhört rak och lång, med ett enda syfte; att komma fram.
Jag använder egentligen bara ratten 3 gånger under de 33 milen till Kiruna, och bara åt ena hållet: höger i Karesuando, höger i Vittangi, höger i Svappavaara. Kliver ur bilen endast en gång, i Vittangi, för jag bara måste plåta detta:





Ja i Vittangi är man iallafall ärlig vad gäller kulturpolitiken:-)

Kör i sporrsträck och sparar kaffetörsten till Kiruna.
Och jag kom till Kiruna fortare än kvickt. Tack Vägverket för att jag fått valuta för mina skattepengar!
Ger bilen femtio liter färsk bensin, och den bälgar i sig alltihop, sen betslar jag den utanför Café Safari, där ryttaren får en fyrdubbel espresso.

Min gode vän Mats Dahlberg möter upp och tar över bilen. Jag bordar flygplanet.

För 2 veckor sedan gjorde jag uppresan på marken, meter för meter.
Nu reser jag tillbaka samma väg, men uppe i luften och på mindre än en tiondel av tiden. Det känns plötsligt som det mirakel som det faktiskt är. Så som det måste ha känts innan det blev vardag, innan smekmånaden var över, innan man började sucka över incheckningsköer, dålig flygplansmat och för lite benutrymme.

Luftskeppet närmar sig planeten Stockholm. Planeten omges av moln av vattenånga, men instrumenten registrerar en febril aktivitet både på, över och UNDER planetens yta samt en skadlig, men inte dödlig, halt av neuros i atmosfären. Någon form av skyddsdräkt kommer att behövas.

Vi går in för landning.

"This is Henryson, first A.I.R. of the Landsdelsmusikerne i Nord-Norge, signing off."

For this time. Nästa blogginlägg kommer 15 oktober. Stay tuned.