onsdag 8 september 2010

Tiden är inte en linje

I bilstereon på full volym:
Eric Whitacre When David heard

Musiken är en mäktig kraft.
Den är viktigare för oss människor än vad vi "officiellt" erkänner.
För den ligger så nära kärnan i oss.
Det gör även andra konstnärliga uttryck som dans, bildkonst.

Vad hade Adolf Hitler och Charles Manson gemensamt?
Att de hade katastrofala föräldrar etc etc, men även att de visade upp sina konstnärliga uttryck, (bildkonst respektive musik) för inflytelserika personer (i hopp om att komma in på konstskola respektive få skivkontrakt), och blev refuserade. Upprepade gånger.
Att visa upp något man gjort alldeles själv, en tavla eller en låt, är att blotta sitt inre.
Och att bli refuserad..
En känsla av förödmjukelse som man inte gärna talar högt om, ens för sina nära.
För det ligger för nära kärnan.

Att tala om förödmjukelsen är att blotta sig en gång till.
Och eftersom man blev förödmjukad förra gången man blottade sig, så...

Jag tror att den känslan av förödmjukelse var en mycket effektiv näring för det hat som sedan skulle komma att dominera Hitlers och Mansons liv fullständigt.

Jag besökte Nils-Aslak Valkeapää's grav idag. Fick gå runt ett tag på kyrkogården, i Birtavarre allra längst in i Kåfjorden, innan jag hittade den.
Nils-Aslak Valkeapää 1943-2001

När jag stått där och kontemplerat honom en stund så körde jag vidare längs fjorden till Kåfjords kyrka och träffade Liv Rundberg, organist och bygdens musikaliska motor.
Vi spelade bl.a. några psalmer som Nils-Aslak skrivit ny samisk text till.
Kändes lustigt med den här blandningen av kristet och samiskt, som blivit det normala här.
I våra dagar är det snarare den urgamla samiska schamanismen som är ny och konstig.

Lustigt också att jag, som faktiskt är ättling till en av de första samiska kristna prästerna, Olof Gran,
sitter här och spelar detta.
Tiden är inte en linje, den är en cirkel..
Manet som jag hittade i strandkanten under lågvatten

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar