Adventskonsert i Ishavskatedralen

Det är dödstyst i Tromsø på söndagsmorgonen. Folk sover länge så här i mörkertiden. På de flesta cafédörrar står det "Stengt. Hviledag."

Svårt kaffetörstig jagar jag runt i Tromsø. Först fram emot lunch får jag äntligen tag i en espresso, så att jag kan lämna ön och åka över bron till Ishavskatedralen och repa.

Det låter fantastiskt i det stora kyrkorummet, vilken klang!

Pianist och körledare Liv Rundberg har gipsad vänsterhand pga. bruten handled. Men den kvinnan har en ostoppbar energi. Hon låter sig inte bekomma utan spelar på som vanligt!

Man förstår varför hon nyligen förärats något så fint som en Fortjenestemedalje av självaste Kongen av Norge.

Jag älskar att spela cello i kyrkor. Det är lite ironiskt eftersom jag inte tror på gud. 

Men det handlar ju trots allt om offentliga, spatiösa byggnader, som inte är gjorda för vinstmaximering eller för någon tävling, utan för att öppna människors sinnen för det utomjordiska mysteriet, för de stora frågorna.
Det är ju helt fantastiskt.

För att uppleva det behöver man ju inte tro på någon gud. 

Konserten börjar klockan fyra på eftermiddagen då det redan är mörkt som på natten. Det vilar en stämning av förväntan i Ishavskatedralen. Konserten börjar, och vi spelar julsånger på fem olika språk, bland annat samiska, men även Bach, Mozart, och så några stycken ur "Vidderna Inom Mig".

Under konserten får jag chansen att i ett mellansnack tacka Norge för deras kultur- och distriktspolitik, som gjort att jag kan sitta här idag i Ishavskatedralen och spela. Jag tackade utan att veta, att i publiken satt den tidigare ledaren för norska kulturdepartementet :)

Han är också pappa till Ylva, en överlevande flicka från Utøya. Även mamman satt i publiken. 

De kom fram efteråt och växlade några ord. Det var gripande att träffa dem.

De båda har varit igenom något av det värsta en förälder kan uppleva.

Ylva var en hårsmån från döden. Hon går nu i skolan igen efter en lång tid på sjukhus, fick jag veta.

Konserten avslutades med Herlig er Jorden, och det var dags för Kåfjordingarna att sätta sig i bilarna och köra den långa vägen hem på isiga mörka vägar.

Vi lovade att ses igen, kanske nästa års första advent. Det är en fantastisk samling individer med massor av värme.

Jag menar, alla biljettintäkterna från konserten gick till Tromsøs hemlösa och utslagna. Körmedlemmarna kör alltså bil till Tromsø tur och retur och betalar t.o.m. hotellrummen själva, för att kunna ge bort hela intäkten. Det säger ju allt egentligen.

Det finns hopp.

Generasjonskoret på väg genom världsrymden.