måndag 13 september 2010

Husets ljud

Regn och rusk, det är nästan på tiden!
Då kan man få en del gjort.
Till exempel gjorde jag inspelningar av huset, det vill säga några av husets egna ljud.
12 taklampor, en massa bjällror som hänger i taket, samt något som ser ut som en ryggkota från en jättelik val (!).
En valryggkota, eller?

Sedan satt jag och prövade rytmer av de inspelade lamporna, bjällrorna och valkotan med hjälp av ett tangentbord
Så här kan det bli då.

På kvällen var det repetition med Kåfjords-koret, som vanligt på måndagkvällar.
Vi kämpade och slet med mitt nya stycke "Mu ruoktu lea mu váimmus".
Till slut kom vi igenom! Hurra!

På väg hem genom nattmörkret längs fjorden.
I bilstereon känslig musik med Kåfjordingar:
Herborg Rundberg Árbi
Violet Road Letters

Snart är min första period som Artist in Residence över.
Det känns att det drar ihop sig.
I morgon är det dags att packa.

På himlen:
norrsken.

söndag 12 september 2010

Herre Gud

Församlingen har fått en ny präst, och igår skulle han firas i kyrkan.
Kåfjord kirke

Det blev en över två timmar lång gudstjänst med psalmer, lovsånger, musik på orgel och cello med Liv Rundberg och jag. predikningar, barndop, nattvard, kyrkkaffe.

I ärlighetens namn trodde jag att kyrkan skulle kännas som ett trångsynt och utestängande ställe, men jag hade helt fel. Så skönt när man inte får sina fördomar bekräftade.
Det var slående med alla olika folkslag som firade gudstjänst i kyrkan. Det var samer, norrmän, afrikaner, asiater, i alla åldrar.
Det finns en flyktingförläggning i Kåfjord som förklarar afrikanerna och asiaterna.

Under kyrkkaffet stod jag med min kaffekopp och vajade som en giraff över den betydligt kortare och mörkhårigare församlingen. En lustig syn.
Efteråt kom den intensive kyrkvaktmästaren fram och ville jamma lite med mig på sång och cello. 
Vi körde "Blott en dag", "Jag har hört om en stad".
Var var kameran?

Jag fick därefter njuta familjen Rundbergs sällskap och mat.
Torsk fiskad nere i fjorden.
Potatis och morötter från tomten. Vildhallon från grannens tomt :-)
Det goda nordnorska dricksvattnet.

Ja Herre Gud.

lördag 11 september 2010

Språk = Musik

"Mu ruoktu lea mu vaimmus".
Jag skrev ju ett stycke med den texten förra helgen. 
Fast det var den svenska översättningen, "Mitt hem är i mitt hjärta"
Den musiken blev ett slags "huvudtema", eftersom jag upplever den dikten som central, sammanfattande.

Jag trodde att jag helt enkelt skulle ta det stycket och byta ut texten till den samiska, och ändra några rytmer.
Men efter att ha jobbat en stund och vänt och vridit, lyssnat på orden, skrivit ner rytmerna från Siri Jannes läsning från igår, så blev det en HELT annan musik.
Alltså komplett annan. Ett helt nytt stycke.
Språkets rytm och färg gör så pass stor skillnad, tydligen. Det är inte bara att byta ut hursomhelst.

Dessutom blev detta stycke mer anpassat till kören. Jag känner dom lite bättre nu så jag passade på att skräddarsy.
Det förra stycket kanske ändå är bäst instrumentalt.

Morgondimma

fredag 10 september 2010

Aja Samisk Senter

Idag besökte jag Aja Samisk Senter i Manndalen vid Kåfjorden.
Nisga'a Longhouse, konsertsal på Riddu Ri∂∂u 



Där sjöd det av aktivitet överallt.

Träffade Ragnhild Dalheim Eriksen, ledare för Riddu-Ri∂∂u, den mycket speciella festival som går av stapeln i Manndalen i juli varje år. Det är en utomhus-kulturfestival med fokus på samer och andra urbefolkningar i världen. Jag hoppas spela där nästa sommar med detta mitt nordnorska projekt.

Jag träffade även Henrik Olsen, ledare för Senter for Nordlige Folk.

Sist men inte minst Siri Janne Koht på Samisk Språksenter, som läste nedanstående Valkeapää-dikt för mig.
Jag håller på att tonsätta den så jag behöver höra hur den låter när den läses på samiska.
Tack Siri Janne för hjälpen!

Mu ruoktu lea mu váimmus
ja dat johtá mu mielde

Mu ruovttus eallá luohti
gullo mánáid illudeapmi
Biellut skállet doppe
beatnagat cillet
suohpan njurggasta
Mu ruovttus slivggodit
láddegávtti healmmit
sámi nieiddaziid biddojuolggit
liegga modji

Mu ruoktu lea mu váimmus
ja dat johtá mu mielde

        Nils-Aslak Valkeapää


I svensk översättning:

Mitt hem är i mitt hjärta 
det flyttar med mig 

I mitt hem där lever jojken 
hörs barnens glädje
skällorna klingar där 
lassot viner
I mitt hem fladdrar
koltarnas nederkant
sameflickornas bällingklädda ben
varma leenden

Mitt hem är i mitt hjärta 
det flyttar med mig 


torsdag 9 september 2010

En vanlig, men solig, dag

Sol och klarblå himmel idag igen!
Varsågod, ett exempel på hur en dag kan te sig när solen skiner och inga möten är inplanerade:
07.00 stiger upp, äter frukost och tittar ut på dimman
08.20 spelar en morgonraga på cello
08.50 jobbar med tonsättning av Nils-Aslaks samiska texter
Studion i Lásságámmi

09.40 skriver stämmor
10.20 övar på nästa konsertprogram
11.10 övar på nästnästa konsertprogram
13.00 långlunch med matpakke vid forsen på fjället, ringer några jobbsamtal
15.20 badar i fjorden och softar på altanen i solen
Jiehkkevárri + dubbel espresso

16.00 komponerar
17.00 på altanen igen,  men med datorn; editerar noter och ljudfiler och mailar
18.40 spelar elbas och komponerar
19.40 tittar på TV och fikar
20.50 spelar distcello på full volym
21.20 Skype
21.45 går igenom gamla låt-idéer
22.15 Skype och TV och den här bloggen
23.00 lägger mig


onsdag 8 september 2010

Tiden är inte en linje

I bilstereon på full volym:
Eric Whitacre When David heard

Musiken är en mäktig kraft.
Den är viktigare för oss människor än vad vi "officiellt" erkänner.
För den ligger så nära kärnan i oss.
Det gör även andra konstnärliga uttryck som dans, bildkonst.

Vad hade Adolf Hitler och Charles Manson gemensamt?
Att de hade katastrofala föräldrar etc etc, men även att de visade upp sina konstnärliga uttryck, (bildkonst respektive musik) för inflytelserika personer (i hopp om att komma in på konstskola respektive få skivkontrakt), och blev refuserade. Upprepade gånger.
Att visa upp något man gjort alldeles själv, en tavla eller en låt, är att blotta sitt inre.
Och att bli refuserad..
En känsla av förödmjukelse som man inte gärna talar högt om, ens för sina nära.
För det ligger för nära kärnan.

Att tala om förödmjukelsen är att blotta sig en gång till.
Och eftersom man blev förödmjukad förra gången man blottade sig, så...

Jag tror att den känslan av förödmjukelse var en mycket effektiv näring för det hat som sedan skulle komma att dominera Hitlers och Mansons liv fullständigt.

Jag besökte Nils-Aslak Valkeapää's grav idag. Fick gå runt ett tag på kyrkogården, i Birtavarre allra längst in i Kåfjorden, innan jag hittade den.
Nils-Aslak Valkeapää 1943-2001

När jag stått där och kontemplerat honom en stund så körde jag vidare längs fjorden till Kåfjords kyrka och träffade Liv Rundberg, organist och bygdens musikaliska motor.
Vi spelade bl.a. några psalmer som Nils-Aslak skrivit ny samisk text till.
Kändes lustigt med den här blandningen av kristet och samiskt, som blivit det normala här.
I våra dagar är det snarare den urgamla samiska schamanismen som är ny och konstig.

Lustigt också att jag, som faktiskt är ättling till en av de första samiska kristna prästerna, Olof Gran,
sitter här och spelar detta.
Tiden är inte en linje, den är en cirkel..
Manet som jag hittade i strandkanten under lågvatten

tisdag 7 september 2010

Saknar dom

Krasch!
Saknaden slog ner idag, som en bomb.
Exakt en vecka efter att jag lämnat mina kära i Stockholm.
Det har varit en tung dag idag.
Det ska bli soligt imorgon.
Jag får ta nya tag imorgon.
Godnatt.