Gymnasister och jazzgymnaster

"NyMusikkUken" i Sortland har börjat.
(OBS NyMusikkUken, inte N.M....K....)
Mitt på dagen höll jag "workshop" för unga elgitarrister och elbasister.
I ett litet konferensrum trängdes 12 stycken elgitarrförsedda ungdomar, plus jag själv på elbas och trummisen Simen Vangen.


Vi jammade fram en riffbaserad svit tillsammans. Sviten ska heta Cabin Crew och ha tre delar: Arm doors - Cross check - Report (gissa i vilken typ av farkost jag fick denna idé). Alla får bidra med egna riff, och det är kul att det blir så olika.
Det är 12 personligheter, 12 stilar, 12 sound. Vi hann workshoppa fram en "Arm doors" och en halv "Report" när de två timmarna hade gått och det var dags att bryta. ...jag hade jättekul, jag hoppas jag inte var ensam om det..? Eller?.. Tonåringar är ju så blyga.


På kvällen spelade jag med en kvartett extremt oblyga och spelglada musikanter.
Tim Challman, Oddmund Finnseth, Jan Olsen och Steinar Kjeldsen, välkända jazzprofiler i Sortland.
Vi hade det verkligen koseligt (mysigt) och spelade några svängiga låtar tillsammans i den gamla gymnastiksalen, och det gick påfallande lätt allting. Det bara flöt på. Detta är ett första get-together inför en kommande turné som vi fem ska göra tillsammans med den store norske författaren/poeten Lars Saabye Christensen, som växte upp i Sortland.

fr.v. Oddmund, Tim. Jan och Steinar

"Tagning 35. En.To.Tre.Fir..."

Det är söndag och alla är lediga. ALLT i Sortland är stängt utom två verksamheter:
-pizzerian vid kajen, som drivs av tre hårt arbetande män av utländskt ursprung.
-demostudion, där de sju hårt kulturarbetande människorna plöjer igenom tagning efter tagning..

Tur att pizzerian finns, annars hade vi svultit ihjäl.

Pizza Time!

Allt går inte smärtfritt. Jag börjar ana att vi i kvartetten har lite olika bakgrund, olika referenser.
Men det är ju det som gör att nytt uppstår. Min princip i livet är "testa allt EN gång" och det gäller (som ni kanske har märkt) även musikstilar, eller sätt att spela en låt på.

Efter att under två dagar ha gjort ungefär 35 tagningar (5 låtar i 7 versioner) så riggar vi ner, äter lite kall pizza, och skingras i de fyra väderstrecken i polarnatten. Au revoir!

Harald Devold är färdig!

Nu vidtar musikmixning för min del, och filmredigering för Marius' och Jens' del.
Sedan är demovideon färdig för YouTube.

Premiärdag för ny kvartett

En högtidsdag.
Idag samlades vi för allra första gången, här i Sortland, och spelade tillsammans. Vi, en jazzkvartett bestående av underteckad på cello, Kjetil Jerve på piano, Marianne Halmrast på kontrabas och Simen Vangen på trummor, spelar in en fem-låtars-demo under två dagar i Sortland.

En demoinspelning, det är väl när man lägger en diktafon på ett notställ i replokalen?
Mina vänner, detta är Norge. Året är 2012.
Det är ett crew på tre man som spelar in på både film och 24-kanals hårddiskinspelning, med den allra finaste tekniken.
Harald Devold tog Hurtigruten hela vägen bortifrån Vadsø med koffertar fulla med mikrofoner. Marius och Jens flög upp med kameror och allt från Oslo.

filmarna Marius och Jens

Vi jobbar en lång dag och vi närmar oss gradvis varandra. Ibland uppstår magi. Ibland tappar vi varandra ur sikte och famlar ensamma omkring. Processen är fascinerande. Och blir hela tiden i minsta detalj registrerad med filmkameror och mikrofoner.

Simen Vangen, trummor

Marianne Halmrast, kontrabas

Kjetil Jerve, piano

Fyra personligheter som ska vara sig själva trogna, och fungera tillsammans i frihet inom en strikt form.
Det är något av det mest komplicerade som finns, omöjligt att kvantisera.

Vi avslutar med en middag på mitt favorithak Ekspedisjonen nere vid kajen. Äntligen! Den holländske kocken lagar riktig god vegetarisk mat.

Skörbjugg

Dag 3 av 3 med "Narvik 9"-repetitioner med MiN-ensemblen i Narvik.

Jag är vegetarian.
Min meny dessa tre dagar:

Dag 1
Lunch: Grekisk sallad på Kafferiet.
Middag: Vegetarisk pizza på Peppes Pizza.
Dag 2

Lunch: Grekisk sallad på Kafferiet.

Middag: Vegetarisk pizza på Peppes Pizza.

Dag 3

Lunch: Grekisk sallad på Kafferiet.

Middag: Vegetarisk pizza på Peppes Pizza.

(Anledningen till att jag så listigt byter mellan två ställen, är att jag då slipper skämmas alltför mycket inför personalen.)
Nej, vegetarianismen frodas inte i Narvik. Fiskismen och köttismen dominerar totalt.

Tog kvällsbussen till Sortland, en tur på 3 1/2 timme i totalt mörker på hala slingriga vägar.
Överlevde, checkade in på Sortland Hotell, och oj!
Det rummet var inte stort inte.
Jag skulle precis gå ner och fråga i receptionen om jag kunde få ett större rum, eftersom jag ska bo här i en hel vecka, när jag såg en sån där nödutgångskarta med alla rummen utritade - mitt rum var ju det största på hela hotellet! LOL.

Imorgon ska jag för första gången träffa min nordnorska jazzkvartett och spela in ett par låtar.
Så dagen avslutades med lite riggning och råddning inför inspelningen.

Tävling: vad föreställer detta?
Första rätta svaret (använd kommentarsfältet) får ett hedersomnämnande här på bloggen.

Erotiska leksaker

Ja..jag behövde en titel som gjorde att du läste just detta inlägg :-), jag har något viktigt att säga dig.

Dag 2 på repetitionerna av "Narvik 9".
Idag var jag lite mer tvivlande..inte fullt så glad som igår. Varför skrev jag såhär och inte sådär etc etc.
Känner du till Zen-cirkeln?
Den beskriver hur en utvecklingsprocess går till. Den är universell, passar till allt.

Överst har man processens början, fas ett. Där finns härliga saker som "nybörjartur", "nyhetens behag", "gut feeling", "barnatro".
Man är fri, ohämmad, som ett barn, oförstörd. Det går lätt, det blir bra.

Sedan börjar man förstå saker. Huvva. Det börjar bli komplicerat.
Det går neråt i cirkeln.
Man går in i en jobbig fas av tvivel och självkritik. Man försöker och försöker, framstegen kommer inte så snabbt som man skulle vilja, man tappar lusten, längtar tillbaks till den förra fasen, då allt gick så bra.. En del slutar här, ger upp.

För den som har tålamod och håller ut, väntar fas tre, då man faktiskt har förstått det, lärt sig handlaget, bemästrat det. Bra för självförtroendet. Men det är, irriterande nog, fortfarande inte lika bra som det var där i början, det har inte schvungen, det är kontrollerat eller intellektuellt på något vis, man kan liksom för mycket...Också här är ett förnuftigt ställe att ge upp, och istället satsa på en bra lön som kompetent chef över dom som fortfarande orkar.

Men fas fyra kommer där uppe, på cirkelns topp! Där allt började. Man glömmer bort allt man lärt sig, och blir barn på nytt, "går i barndom", man får nybörjartur igen, "no-mind", det går liksom av sig självt. Allt börjar om igen, men denna gång på en mycket högre nivå!
Där har ni ett varv på Zen-cirkeln, eller Zen-spiralen som den egentligen borde heta tycker jag.

Hur var det med titeln på detta inlägg?
Jo, Narvik är ganska tomt på kvällarna, och jag har undrat vad folk egentligen gör...nu har jag fått en möjlig förklaring. Denna affär ligger på bästa läge på huvudgatan i den lilla staden:

"Aha-upplevelse"

Arbetsdagen börjar med en fotosession. Vår niomannaband ställer upp i mer eller mindre naturliga poser, klick-klick-klick.

Sedan börjar vi spela. Vi spelar igenom "Narvik 9".
Detta att för första gången höra något i verkligheten, som man under en längre tid bara har hört inne i sitt huvud... det kan man kalla en riktig "aha-upplevelse"!
Musikerna är skickliga. Det är en konstig besättning; jag spelar elbas, och bredvid mig spelar Torleif Torgersen på ett hammarklaver! Instrument från varsin epok. Men de möts och tycks trivas ihop, tillsammans med stråkkvartett och träblåstrio.
Vi jobbar på det rytmiska, som är det svåraste med det här stycket. Att hitta själva svänget tillsammans. Självsvänget.

Glad i hågen går jag till hotellet efter repetitionen och drar på mig joggingkläderna.
Det gäller att skynda sig ut medan det finns dagsljus, blank-isen lurar i backarna. Och vilka backar!
Och när man kämpat sig upp, vilken utsikt! Världens vackraste joggingrunda?

Från det ena till det andra.

KA-DONK!
Landar på den lilla lilla landningsbanan Framnes mitt i Narvik.
Propellrarna stannar med ett vrål, och den tropiska värmen slår emot mig som en vägg när jag går ur planet och nerför trappan.
Nej, men det är klart varmare än i både Stockholm och Oslo, där jag kom ifrån denna gång.
Det är tidig kväll, men beckmörkt.

Jag ska vara här i tre dagar och öva med MiN-ensemblen inför en konsert i februari.
Vi ska uruppföra "Narvik 9", det stycke för nio musiker, som jag skrev i höstas under en tid som "eremit vid hav" i Bø (se blogginlägget "Hederligt Arbete").

Cellisten i bandet, Hans-Urban Andersson, hämtar mig.
Det blir en soft kväll på hotellet, för jag kommer direkt från tre dagars intensiv repetition i Oslo inför kommande turné med bl.a. Arve Henriksen.

Från det ena till det andra.
Sådant kan livet som musiker te sig.