Hammarklaverhårdrock kanske

Tillbaka igen med BussTågFörsenatFlygFörsenatFlygBuss. Chauffören som kör sista flygbussen mitt i natten skapar hemtrevnad i den trötta skaran. Och han har lärt sig att 23.55 heter "11.55 P.M." på engelska. Bra där!

I hotellreceptionen bläddrar jag i dagens lokaltidning:

Oj. Jag hoppas att de dagstidningsläsande hårdrocksfans, som kommer på konserten på fredag och lyssnar på uruppförandet av "Narvik 9", inte blir besvikna...jag hoppas att de vidgar sina vyer och utvecklas, som det så vackert heter på kultur-medelklass-svenska.

Nåja, lite hårdrock blir det. Några sekunder här och där i verket. See'ya Friday! (..gör hårdrockstecknet)

The Original Hårdrockstecken

Au revoir, Sortland skyline!

Lämnar Sortland i ottan och åker till fygplatsen. Solen skiner, men ack och ve, planet lämnar Nordnorges mark alltför sent, och när vi kommer till Oslo har Stockholmsplanet redan gått.

Innebär extra tid att ha hemlängtan. 

Denna Nordnorge-omgång har varit proppfull av nya trevliga människor, möten och musikupplevelser,  men ovanligt fattig på naturupplevelser, dom har jag helt enkelt inte hunnit med. Jag har under de senaste två veckorna musicerat med 7 olika ensembler, innehållande inte mindre än 121 medlemmar totalt! I alla åldrar och på absolut alla nivåer!

Men jag märker nu att det är en annan sak som jag längtar efter extra mycket, nu när jag har bott på småstadshotell i två veckor: jag längtar efter smakupplevelser.
Att inte älska fisk är praktiskt taget ett landsförräderi när man befinner sig i Vesterålen/Lofoten.
Som närapå-vegetarian trivs jag kulinariskt allra bäst i Indien och Sydostasien..

Att äta frukost som jag själv gjort, eller nån som känner mig väl. 

Jag längtar till kaffet på mitt stamställe, där dom vet hur jag vill ha det. 

Eller att, om andan faller på, kunna välja mellan typ hundra olika restauranger av de mest skilda slag bara i min stadsdel. Där dom inte tittar konstigt på en när man beställer vegetariskt.

Over and out, tillbaka igen redan på tisdag, den 31 januari.

Au revoir, Sortland skyline!

Sortland Barnekor & Holand Blandakor

Idag var det dags att träffa två av Sortlands körer för första gången. Lite "Såsom i Himlen"-känsla igen.
Det är förberedelser inför nya framföranden av "Vidderna Inom Mig" som uruppfördes i somras (Se blogginlägget Svantes Lyckliga Dag ).

Först ut var Sortland Barnekor, 35 stycken spralliga barn mellan 8 och 13 år. De repar en gång i veckan i ett litet hus vid fjorden, lite i utkanten av Sortland.
Vi blev snabbt vänner, efter att jag spelat på min cello lite, och visat att den faktiskt kan låta exakt som en råmande ko!
Sedan sjöng och spelade vi tillsammans min "Girdde" samt en helt ny barnkörsats till "Vidderna Inom Mig".
I pausen var det ett fasligt liv, rörelsebehovet måste ju tillfredställas, och jag fick många oblyga frågor om jag kunde låta som andra djur, och jag fick höra om alla deras släktingar i Sverige.
Ett charmerande gäng.

Sortland Barnekor och jag.

Sedan drog jag vidare till nästa kör, Holand Blandakor, 55 stycken spralliga vuxna mellan 20 och 80 år. De repar i ett lite större hus vid fjorden, lite längre utanför Sortland.
Någon hade glömt att skruva på värmen så repetitionen föregick med dunjackorna på!
Vi blev snabbt vänner, efter att jag spelat på min cello lite med stelfrusna fingrar, och pratat lite om varför jag hamnat just i Sortland, just där just då.
Sedan sjöng och spelade vi tillsammans körpartierna ur "Vidderna Inom Mig".
I pausen var det ett fasligt liv, pratbehovet måste ju tillfredställas, och det var kaffe med dopp och vinlotteri, och jag fick många oblyga frågor om vad jag egentligen var för en, och jag fick höra om alla deras släktingar i Sverige.
Ett charmerande gäng.

Holand Blandakor och jag.

Båda körerna leds av Mette Dyrnes, och jag blir än en gång förundrad, och hoppfull över mänskligheten. Att ge sig iväg en blåsig torsdagskväll i januari för att få ordning på 35 barn och 55 vuxna så att dom kan sjunga toner tillsammans - kan det bli noblare? Tack Mette. Tack alla ni andra körledare på den här bollen i världsrymden. Ni skola bliva belönade på den yttersta dagen.

70 strings of the N.M.K.

NyMusikkUken fortsätter. Idag gick jag och lyssnade på ett lysande föredrag av komponisten, musikern och professorn i samisk musik Frode Fjellheim. Han lärde oss bl.a. att jojka på fem minuter, och att världens första jojk-konsert faktiskt hölls i min hemstad Umeå 2 september 1910. Vi fick även vara med när professorn jojkade en helt vanlig kontors-stol:

Frode jojkar stolen.

På kvällen var det så dags för oss i NyMusikkUkens elgitarrorkester "70 strings of the N.M.K." att ge sin avslutningskonsert inför en fullsatt Samfunnssal (= Folkets Hus). 70 är vårt sammanlagda strängantal; 2 fyrsträngade gitarrer, 8 sexsträngade (varav en i en annan dimension) samt 2 sjusträngade. 

Vår under två dagar egenhändigt komponerade riff-svit hade 12 delar: "Jonas Blue CityBlues", "Kristian's Got His Dancing Shoes On", "Fredriks Leftwing Folksong", "Mathias' Hot Pick", "Tomas in Jamaica", "Joakims Yoik Shuffle", "SvanteBob Firkant", "Deep Diggin' Mathias", "Kristoffer on the Merry-Go-Round", "Please Call Again-Hans is Very Very Busy", "Håkon says Hello from the 7th Dimension" samt "Øivind on the Rocks".

Det var mycket lyckat och publiken var i extas!

70 strings of the N.M.K.

Konserten innehöll även en barnorkester spelande improviserad nutida konstmusik, samt modern balettdans.

Min syn på Sortland är från och med idag en annan. Det satt lite hårt åt i början, men nu finns Sortland i mitt hjärta.

Först spela, sedan snacka.

NyMusikkUken Dag 2.

Jag höll ett 45-minuters föredrag om mig själv inför NyMusikkUkens deltagare; alltså musikgymnasiets och kulturskolans elever och lärare. 

Jag brukar börja med att spela några minuter först.

Jag har funnit att det är bäst så. Faktiskt vad det än gäller; föredrag, undervisning, gageförhandling eller förförelsekonst (fråga min fru). Eller hur många man än ska prata med. Först spela - sedan prata. Det mesta blir bättre då.

Så även denna gång. 

Sedan brukar jag dra mitt livs historia, med filosofiska eller sedelärande resonemang insprängda.

Sist en frågestund, som brukar gå trögt till en början, men minuten innan tiden är ute, så är det i full gång.

De sista frågorna ställs "off the record" medan folk är på väg ut och jag packar ihop.

När jag lommar iväg brukar jag tänka på allt viktigt jag glömde säga. "shit, jag glömde prata om det viktigaste; varför musik finns och varför man viger hela livet åt det. Varför pratade jag så länge om notläsning/provspelning/skivbranschen etc.etc."

Så även denna gång. 

Men nästa gång ska jag huske på.

Cabin Crew dag 2. Vi gjorde färdigt alla tre delarna i denna "riff-svit": Arm doors, Cross check, Report. 12 unisona elgitarrer som riffar, det är mustigt vill jag lova.

Imorgon kväll är det "take-off" på scenen i Samfunnsalen.

Cabin Crew.
 fr.v.Fredrik, Jonas, Kristian, Øivind, Mats, Kristoffer, Svante, Mathias,
Håkon, Simen, Tomas, Joakim, Mathias, Monika.

Gymnasister och jazzgymnaster

"NyMusikkUken" i Sortland har börjat.
(OBS NyMusikkUken, inte N.M....K....)
Mitt på dagen höll jag "workshop" för unga elgitarrister och elbasister.
I ett litet konferensrum trängdes 12 stycken elgitarrförsedda ungdomar, plus jag själv på elbas och trummisen Simen Vangen.


Vi jammade fram en riffbaserad svit tillsammans. Sviten ska heta Cabin Crew och ha tre delar: Arm doors - Cross check - Report (gissa i vilken typ av farkost jag fick denna idé). Alla får bidra med egna riff, och det är kul att det blir så olika.
Det är 12 personligheter, 12 stilar, 12 sound. Vi hann workshoppa fram en "Arm doors" och en halv "Report" när de två timmarna hade gått och det var dags att bryta. ...jag hade jättekul, jag hoppas jag inte var ensam om det..? Eller?.. Tonåringar är ju så blyga.


På kvällen spelade jag med en kvartett extremt oblyga och spelglada musikanter.
Tim Challman, Oddmund Finnseth, Jan Olsen och Steinar Kjeldsen, välkända jazzprofiler i Sortland.
Vi hade det verkligen koseligt (mysigt) och spelade några svängiga låtar tillsammans i den gamla gymnastiksalen, och det gick påfallande lätt allting. Det bara flöt på. Detta är ett första get-together inför en kommande turné som vi fem ska göra tillsammans med den store norske författaren/poeten Lars Saabye Christensen, som växte upp i Sortland.

fr.v. Oddmund, Tim. Jan och Steinar

"Tagning 35. En.To.Tre.Fir..."

Det är söndag och alla är lediga. ALLT i Sortland är stängt utom två verksamheter:
-pizzerian vid kajen, som drivs av tre hårt arbetande män av utländskt ursprung.
-demostudion, där de sju hårt kulturarbetande människorna plöjer igenom tagning efter tagning..

Tur att pizzerian finns, annars hade vi svultit ihjäl.

Pizza Time!

Allt går inte smärtfritt. Jag börjar ana att vi i kvartetten har lite olika bakgrund, olika referenser.
Men det är ju det som gör att nytt uppstår. Min princip i livet är "testa allt EN gång" och det gäller (som ni kanske har märkt) även musikstilar, eller sätt att spela en låt på.

Efter att under två dagar ha gjort ungefär 35 tagningar (5 låtar i 7 versioner) så riggar vi ner, äter lite kall pizza, och skingras i de fyra väderstrecken i polarnatten. Au revoir!

Harald Devold är färdig!

Nu vidtar musikmixning för min del, och filmredigering för Marius' och Jens' del.
Sedan är demovideon färdig för YouTube.

Premiärdag för ny kvartett

En högtidsdag.
Idag samlades vi för allra första gången, här i Sortland, och spelade tillsammans. Vi, en jazzkvartett bestående av underteckad på cello, Kjetil Jerve på piano, Marianne Halmrast på kontrabas och Simen Vangen på trummor, spelar in en fem-låtars-demo under två dagar i Sortland.

En demoinspelning, det är väl när man lägger en diktafon på ett notställ i replokalen?
Mina vänner, detta är Norge. Året är 2012.
Det är ett crew på tre man som spelar in på både film och 24-kanals hårddiskinspelning, med den allra finaste tekniken.
Harald Devold tog Hurtigruten hela vägen bortifrån Vadsø med koffertar fulla med mikrofoner. Marius och Jens flög upp med kameror och allt från Oslo.

filmarna Marius och Jens

Vi jobbar en lång dag och vi närmar oss gradvis varandra. Ibland uppstår magi. Ibland tappar vi varandra ur sikte och famlar ensamma omkring. Processen är fascinerande. Och blir hela tiden i minsta detalj registrerad med filmkameror och mikrofoner.

Simen Vangen, trummor

Marianne Halmrast, kontrabas

Kjetil Jerve, piano

Fyra personligheter som ska vara sig själva trogna, och fungera tillsammans i frihet inom en strikt form.
Det är något av det mest komplicerade som finns, omöjligt att kvantisera.

Vi avslutar med en middag på mitt favorithak Ekspedisjonen nere vid kajen. Äntligen! Den holländske kocken lagar riktig god vegetarisk mat.

Skörbjugg

Dag 3 av 3 med "Narvik 9"-repetitioner med MiN-ensemblen i Narvik.

Jag är vegetarian.
Min meny dessa tre dagar:

Dag 1
Lunch: Grekisk sallad på Kafferiet.
Middag: Vegetarisk pizza på Peppes Pizza.
Dag 2

Lunch: Grekisk sallad på Kafferiet.

Middag: Vegetarisk pizza på Peppes Pizza.

Dag 3

Lunch: Grekisk sallad på Kafferiet.

Middag: Vegetarisk pizza på Peppes Pizza.

(Anledningen till att jag så listigt byter mellan två ställen, är att jag då slipper skämmas alltför mycket inför personalen.)
Nej, vegetarianismen frodas inte i Narvik. Fiskismen och köttismen dominerar totalt.

Tog kvällsbussen till Sortland, en tur på 3 1/2 timme i totalt mörker på hala slingriga vägar.
Överlevde, checkade in på Sortland Hotell, och oj!
Det rummet var inte stort inte.
Jag skulle precis gå ner och fråga i receptionen om jag kunde få ett större rum, eftersom jag ska bo här i en hel vecka, när jag såg en sån där nödutgångskarta med alla rummen utritade - mitt rum var ju det största på hela hotellet! LOL.

Imorgon ska jag för första gången träffa min nordnorska jazzkvartett och spela in ett par låtar.
Så dagen avslutades med lite riggning och råddning inför inspelningen.

Tävling: vad föreställer detta?
Första rätta svaret (använd kommentarsfältet) får ett hedersomnämnande här på bloggen.

Erotiska leksaker

Ja..jag behövde en titel som gjorde att du läste just detta inlägg :-), jag har något viktigt att säga dig.

Dag 2 på repetitionerna av "Narvik 9".
Idag var jag lite mer tvivlande..inte fullt så glad som igår. Varför skrev jag såhär och inte sådär etc etc.
Känner du till Zen-cirkeln?
Den beskriver hur en utvecklingsprocess går till. Den är universell, passar till allt.

Överst har man processens början, fas ett. Där finns härliga saker som "nybörjartur", "nyhetens behag", "gut feeling", "barnatro".
Man är fri, ohämmad, som ett barn, oförstörd. Det går lätt, det blir bra.

Sedan börjar man förstå saker. Huvva. Det börjar bli komplicerat.
Det går neråt i cirkeln.
Man går in i en jobbig fas av tvivel och självkritik. Man försöker och försöker, framstegen kommer inte så snabbt som man skulle vilja, man tappar lusten, längtar tillbaks till den förra fasen, då allt gick så bra.. En del slutar här, ger upp.

För den som har tålamod och håller ut, väntar fas tre, då man faktiskt har förstått det, lärt sig handlaget, bemästrat det. Bra för självförtroendet. Men det är, irriterande nog, fortfarande inte lika bra som det var där i början, det har inte schvungen, det är kontrollerat eller intellektuellt på något vis, man kan liksom för mycket...Också här är ett förnuftigt ställe att ge upp, och istället satsa på en bra lön som kompetent chef över dom som fortfarande orkar.

Men fas fyra kommer där uppe, på cirkelns topp! Där allt började. Man glömmer bort allt man lärt sig, och blir barn på nytt, "går i barndom", man får nybörjartur igen, "no-mind", det går liksom av sig självt. Allt börjar om igen, men denna gång på en mycket högre nivå!
Där har ni ett varv på Zen-cirkeln, eller Zen-spiralen som den egentligen borde heta tycker jag.

Hur var det med titeln på detta inlägg?
Jo, Narvik är ganska tomt på kvällarna, och jag har undrat vad folk egentligen gör...nu har jag fått en möjlig förklaring. Denna affär ligger på bästa läge på huvudgatan i den lilla staden:

"Aha-upplevelse"

Arbetsdagen börjar med en fotosession. Vår niomannaband ställer upp i mer eller mindre naturliga poser, klick-klick-klick.

Sedan börjar vi spela. Vi spelar igenom "Narvik 9".
Detta att för första gången höra något i verkligheten, som man under en längre tid bara har hört inne i sitt huvud... det kan man kalla en riktig "aha-upplevelse"!
Musikerna är skickliga. Det är en konstig besättning; jag spelar elbas, och bredvid mig spelar Torleif Torgersen på ett hammarklaver! Instrument från varsin epok. Men de möts och tycks trivas ihop, tillsammans med stråkkvartett och träblåstrio.
Vi jobbar på det rytmiska, som är det svåraste med det här stycket. Att hitta själva svänget tillsammans. Självsvänget.

Glad i hågen går jag till hotellet efter repetitionen och drar på mig joggingkläderna.
Det gäller att skynda sig ut medan det finns dagsljus, blank-isen lurar i backarna. Och vilka backar!
Och när man kämpat sig upp, vilken utsikt! Världens vackraste joggingrunda?

Från det ena till det andra.

KA-DONK!
Landar på den lilla lilla landningsbanan Framnes mitt i Narvik.
Propellrarna stannar med ett vrål, och den tropiska värmen slår emot mig som en vägg när jag går ur planet och nerför trappan.
Nej, men det är klart varmare än i både Stockholm och Oslo, där jag kom ifrån denna gång.
Det är tidig kväll, men beckmörkt.

Jag ska vara här i tre dagar och öva med MiN-ensemblen inför en konsert i februari.
Vi ska uruppföra "Narvik 9", det stycke för nio musiker, som jag skrev i höstas under en tid som "eremit vid hav" i Bø (se blogginlägget "Hederligt Arbete").

Cellisten i bandet, Hans-Urban Andersson, hämtar mig.
Det blir en soft kväll på hotellet, för jag kommer direkt från tre dagars intensiv repetition i Oslo inför kommande turné med bl.a. Arve Henriksen.

Från det ena till det andra.
Sådant kan livet som musiker te sig.