Hemåt

Vaknar i gryningen.
Packar och städar "det allra sista", som ju alltid visar sig vara "det näst sista".
Sätter mig i bilen en halvtimme senare än vad jag tänkt. Vissa saker lär man sig aldrig..

Mentalt är jag redan halvvägs till Stockholm, nu gäller det bara att tugga mil tills kroppen är ikapp.

Färden går genom norra Finlands ödemarker i gråväder. Vägen passar mitt sinnelag i dag; oerhört rak och lång, med ett enda syfte; att komma fram.
Jag använder egentligen bara ratten 3 gånger under de 33 milen till Kiruna, och bara åt ena hållet: höger i Karesuando, höger i Vittangi, höger i Svappavaara. Kliver ur bilen endast en gång, i Vittangi, för jag bara måste plåta detta:





Ja i Vittangi är man iallafall ärlig vad gäller kulturpolitiken:-)

Kör i sporrsträck och sparar kaffetörsten till Kiruna.
Och jag kom till Kiruna fortare än kvickt. Tack Vägverket för att jag fått valuta för mina skattepengar!
Ger bilen femtio liter färsk bensin, och den bälgar i sig alltihop, sen betslar jag den utanför Café Safari, där ryttaren får en fyrdubbel espresso.

Min gode vän Mats Dahlberg möter upp och tar över bilen. Jag bordar flygplanet.

För 2 veckor sedan gjorde jag uppresan på marken, meter för meter.
Nu reser jag tillbaka samma väg, men uppe i luften och på mindre än en tiondel av tiden. Det känns plötsligt som det mirakel som det faktiskt är. Så som det måste ha känts innan det blev vardag, innan smekmånaden var över, innan man började sucka över incheckningsköer, dålig flygplansmat och för lite benutrymme.

Luftskeppet närmar sig planeten Stockholm. Planeten omges av moln av vattenånga, men instrumenten registrerar en febril aktivitet både på, över och UNDER planetens yta samt en skadlig, men inte dödlig, halt av neuros i atmosfären. Någon form av skyddsdräkt kommer att behövas.

Vi går in för landning.

"This is Henryson, first A.I.R. of the Landsdelsmusikerne i Nord-Norge, signing off."

For this time. Nästa blogginlägg kommer 15 oktober. Stay tuned.

Sluttjafsat!

Packar ner.
Städar ur.

En sista titt

Husets ljud

Regn och rusk, det är nästan på tiden!
Då kan man få en del gjort.
Till exempel gjorde jag inspelningar av huset, det vill säga några av husets egna ljud.
12 taklampor, en massa bjällror som hänger i taket, samt något som ser ut som en ryggkota från en jättelik val (!).

En valryggkota, eller?

Sedan satt jag och prövade rytmer av de inspelade lamporna, bjällrorna och valkotan med hjälp av ett tangentbord
Så här kan det bli då.

På kvällen var det repetition med Kåfjords-koret, som vanligt på måndagkvällar.
Vi kämpade och slet med mitt nya stycke "Mu ruoktu lea mu váimmus".
Till slut kom vi igenom! Hurra!

På väg hem genom nattmörkret längs fjorden.
I bilstereon känslig musik med Kåfjordingar:
Herborg Rundberg Árbi
Violet Road Letters

Snart är min första period som Artist in Residence över.

Det känns att det drar ihop sig.

I morgon är det dags att packa.

På himlen:
norrsken.

Herre Gud

Församlingen har fått en ny präst, och igår skulle han firas i kyrkan.

Kåfjord kirke

Det blev en över två timmar lång gudstjänst med psalmer, lovsånger, musik på orgel och cello med Liv Rundberg och jag. predikningar, barndop, nattvard, kyrkkaffe.

I ärlighetens namn trodde jag att kyrkan skulle kännas som ett trångsynt och utestängande ställe, men jag hade helt fel. Så skönt när man inte får sina fördomar bekräftade.
Det var slående med alla olika folkslag som firade gudstjänst i kyrkan. Det var samer, norrmän, afrikaner, asiater, i alla åldrar.
Det finns en flyktingförläggning i Kåfjord som förklarar afrikanerna och asiaterna.

Under kyrkkaffet stod jag med min kaffekopp och vajade som en giraff över den betydligt kortare och mörkhårigare församlingen. En lustig syn.

Efteråt kom den intensive kyrkvaktmästaren fram och ville jamma lite med mig på sång och cello. 

Vi körde "Blott en dag", "Jag har hört om en stad".
Var var kameran?

Jag fick därefter njuta familjen Rundbergs sällskap och mat.
Torsk fiskad nere i fjorden.

Potatis och morötter från tomten. Vildhallon från grannens tomt :-)
Det goda nordnorska dricksvattnet.

Ja Herre Gud.

Språk = Musik

"Mu ruoktu lea mu vaimmus".

Jag skrev ju ett stycke med den texten förra helgen. 

Fast det var den svenska översättningen, "Mitt hem är i mitt hjärta"

Den musiken blev ett slags "huvudtema", eftersom jag upplever den dikten som central, sammanfattande.

Jag trodde att jag helt enkelt skulle ta det stycket och byta ut texten till den samiska, och ändra några rytmer.
Men efter att ha jobbat en stund och vänt och vridit, lyssnat på orden, skrivit ner rytmerna från Siri Jannes läsning från igår, så blev det en HELT annan musik.
Alltså komplett annan. Ett helt nytt stycke.
Språkets rytm och färg gör så pass stor skillnad, tydligen. Det är inte bara att byta ut hursomhelst.

Dessutom blev detta stycke mer anpassat till kören. Jag känner dom lite bättre nu så jag passade på att skräddarsy.
Det förra stycket kanske ändå är bäst instrumentalt.

Morgondimma

Aja Samisk Senter

Idag besökte jag Aja Samisk Senter i Manndalen vid Kåfjorden.

Nisga'a Longhouse, konsertsal på Riddu Ri∂∂u 

Där sjöd det av aktivitet överallt.

Träffade Ragnhild Dalheim Eriksen, ledare för Riddu-Ri∂∂u, den mycket speciella festival som går av stapeln i Manndalen i juli varje år. Det är en utomhus-kulturfestival med fokus på samer och andra urbefolkningar i världen. Jag hoppas spela där nästa sommar med detta mitt nordnorska projekt.

Jag träffade även Henrik Olsen, ledare för Senter for Nordlige Folk.

Sist men inte minst Siri Janne Koht på Samisk Språksenter, som läste nedanstående Valkeapää-dikt för mig.

Jag håller på att tonsätta den så jag behöver höra hur den låter när den läses på samiska.

Tack Siri Janne för hjälpen!

Mu ruoktu lea mu váimmus

ja dat johtá mu mielde

Mu ruovttus eallá luohti

gullo mánáid illudeapmi

Biellut skállet doppe

beatnagat cillet

suohpan njurggasta

Mu ruovttus slivggodit

láddegávtti healmmit

sámi nieiddaziid biddojuolggit

liegga modji

Mu ruoktu lea mu váimmus

ja dat johtá mu mielde

        Nils-Aslak Valkeapää

I svensk översättning:

Mitt hem är i mitt hjärta 

det flyttar med mig 

I mitt hem där lever jojken 

hörs barnens glädje

skällorna klingar där 

lassot viner

I mitt hem fladdrar

koltarnas nederkant

sameflickornas bällingklädda ben

varma leenden

Mitt hem är i mitt hjärta 

det flyttar med mig 

En vanlig, men solig, dag

Sol och klarblå himmel idag igen!

Varsågod, ett exempel på hur en dag kan te sig när solen skiner och inga möten är inplanerade:

07.00 stiger upp, äter frukost och tittar ut på dimman

08.20 spelar en morgonraga på cello

08.50 jobbar med tonsättning av Nils-Aslaks samiska texter

Studion i Lásságámmi

09.40 skriver stämmor

10.20 övar på nästa konsertprogram

11.10 övar på nästnästa konsertprogram

13.00 långlunch med matpakke vid forsen på fjället, ringer några jobbsamtal

15.20 badar i fjorden och softar på altanen i solen

Jiehkkevárri + dubbel espresso

16.00 komponerar

17.00 på altanen igen,  men med datorn; editerar noter och ljudfiler och mailar

18.40 spelar elbas och komponerar

19.40 tittar på TV och fikar

20.50 spelar distcello på full volym

21.20 Skype

21.45 går igenom gamla låt-idéer

22.15 Skype och TV och den här bloggen

23.00 lägger mig

Tiden är inte en linje

I bilstereon på full volym:
Eric Whitacre When David heard

Musiken är en mäktig kraft.
Den är viktigare för oss människor än vad vi "officiellt" erkänner.
För den ligger så nära kärnan i oss.
Det gör även andra konstnärliga uttryck som dans, bildkonst.

Vad hade Adolf Hitler och Charles Manson gemensamt?
Att de hade katastrofala föräldrar etc etc, men även att de visade upp sina konstnärliga uttryck, (bildkonst respektive musik) för inflytelserika personer (i hopp om att komma in på konstskola respektive få skivkontrakt), och blev refuserade. Upprepade gånger.
Att visa upp något man gjort alldeles själv, en tavla eller en låt, är att blotta sitt inre.
Och att bli refuserad..
En känsla av förödmjukelse som man inte gärna talar högt om, ens för sina nära.
För det ligger för nära kärnan.

Att tala om förödmjukelsen är att blotta sig en gång till.

Och eftersom man blev förödmjukad förra gången man blottade sig, så...

Jag tror att den känslan av förödmjukelse var en mycket effektiv näring för det hat som sedan skulle komma att dominera Hitlers och Mansons liv fullständigt.

Jag besökte Nils-Aslak Valkeapää's grav idag. Fick gå runt ett tag på kyrkogården, i Birtavarre allra längst in i Kåfjorden, innan jag hittade den.

Nils-Aslak Valkeapää 1943-2001

När jag stått där och kontemplerat honom en stund så körde jag vidare längs fjorden till Kåfjords kyrka och träffade Liv Rundberg, organist och bygdens musikaliska motor.
Vi spelade bl.a. några psalmer som Nils-Aslak skrivit ny samisk text till.
Kändes lustigt med den här blandningen av kristet och samiskt, som blivit det normala här.
I våra dagar är det snarare den urgamla samiska schamanismen som är ny och konstig.

Lustigt också att jag, som faktiskt är ättling till en av de första samiska kristna prästerna, Olof Gran,
sitter här och spelar detta.
Tiden är inte en linje, den är en cirkel..

Manet som jag hittade i strandkanten under lågvatten

Saknar dom

Krasch!
Saknaden slog ner idag, som en bomb.
Exakt en vecka efter att jag lämnat mina kära i Stockholm.
Det har varit en tung dag idag.
Det ska bli soligt imorgon.
Jag får ta nya tag imorgon.
Godnatt.

"Såsom i Kåfjord"

Jag sitter och kämpar vid arbetsbordet och liksom spikar fast Nils-Aslaks redan skrivna ord på mina redan skrivna toner.

Skjuter stolen bakåt och reser mig upp plötsligt, hastigt.

Det hör till saken att huset är samiskt, och inte gjort av eller för en lång person som jag.

Lamporna hänger väldigt lågt, jag slår huvudet i dom hela tiden.

Den här gången lyckas jag verkligen träffa taklampan i arbetsrummet med huvudets fulla kraft.

Lampan dongar till, den klämtar på ett säreget sätt. En metallisk attack med en dov lång efterklang, ett Ess.

Det snurrar stjärnor runt huvudet på mig.

Heureka, där har vi det !

Slår en gång till på lampan, med handen denna gång. Jodå, det var ingen tillfällighet, den låter så där!

Går runt i hela huset och lyssnar på alla de 12 nästan likadana handgjorda taklamporna.

Den första var faktiskt bäst, men varje lampa har sin egen klang.

En signaturklang! Styckets öppning?

Kanske lamporna får vara i inspelad form när verket spelas på konsert.

Ett - man flyttar inte Lassagammis inventarier hur som helst,

Två - det kan vara svårt att göra klangen rättvisa live från en scen , speciellt en utomhusscen med väder och vind som ställer till det.

Försöker spela in lampan på prov , men jag är varken slagverkare eller inspelningstekniker, jag får återkomma till detta senare, och ta hit något proffs.

På kvällen repetition med Kåfjordkören. Presenterade den nya musiken jag skrivit under helgen. Kören fick prova sina stämmor under min osäkra ledning.

Såsom i Kåfjord

Vi skrattade tillsammans åt likheterna med filmen "Såsom i himmelen". Kanske ska vi göra en nordnorsk version "Såsom i Kåfjord" :-). Det blir ju faktiskt en dokumentärfilm!

Hajk

Söndag.
Det märks i luften, även i ett litet samhälle som detta. Jag går på söndagstur trots att regnet hänger i luften. Denna gång uppåt, mot fjället ovanför huset.
Det är Svart pist - men uppåt. Några grader brantare och vandringen kan kallas klättring!
Hittar så småningom en vandringsled. Inte en enda människa träffar jag, trots att det är söndag.

Det påminner mig om historien om mannen som gick på tur i skogen och plötsligt stötte på en man med asiatiskt utseende som stod blick stilla på stigen. "Hej" sa mannen. "Herro" fick han till svar. Så han frågade "Where are you from?". "Flom Tokyo, sil". Mannen gick vidare en lååång promenad och kom sedan tillbaka till samma ställe, och där stod japanen fortfarande kvar, blick stilla! Så han frågade: "Can I help you?" Japanen svarade då högtidligt: "Fol the Filst Time in my Rife, I am Arone." (För första gången i mitt liv är jag Ensam)

Till slut kom jag upp på en bergstopp med milsvid utsikt trots regntunga skyar:

Skibotn uppifrån

Vet ni hur många försök man måste göra för att plåta sig själv såhär med en iPhone 3 ? :-)


Nu ska jag skriva en latmasks guide till fjällpromenaden.

Ställe.
Två saker vill man gärna åt, som ofta utesluter varandra: utsikt och lä.
Man får kompromissa efter tycke och smak. Halvlä med halvutsikt. Eller sitta ett tag och titta tills man känner sig genomblåst, och vill krypa ner bakom stenen/klippan/trädet igen.

Sittplats.
När det gäller sittplats, så tänker man lätt fel. Man framhärdar på platt mark eller finner sig sitta på en klippkant och dingla med benen utan ryggstöd. Det man behöver är en bakåtlutande, gärna mossbeklädd, ganska hög klippa/stor sten med mossbeklädd mark framför. Sen är det bara att sätta sig ner, på ett litet sittunderlag om mossan är fuktig, och luta sig bakåt.. Voila! Zzzzz...

Kaffe.
Latmasken släpar inte med sig något spritkök eller springer runt och letar kvistar och försöker få fjutt på en eld. Nej kaffet medtages i termos.
Vilket som helst kaffe duger bra när man tar kaffepaus i naturen. Allt smakar gott. Viktigare är att termosen är bra, för det är trist med kallt kaffe. Hälla upp lite i taget är fiffigt.

Fikabröd.
Fiffigt är också att ha mackorna i en plastburk. Om plastpåse används i fickan eller ryggsäcken, förvandlas fikabrödet så småningom till kladdigt mjöl.
Ta med mer fika än du tror, det smakar ju så himla gott..
Bär plockar latmasken endast i branta uppförsbackar, då man slipper böja ryggen och kan äta och gå samtidigt.

Hushållspapper.
Det är nu man ska använda en liten plastpåse, för att hålla väta ute eller skit inne.
Någon meter papper tar nästan ingen plats, men kan underlätta många situationer högs väsentligt... :-)

Vid regnrisk: Stort paraply.
Man blir så svettig av att gå i regnställ. Blåser OCH regnar det så vill man ändå hem fortast möjligt. Regn utan blåst däremot, är mysigt - med ett stort paraply över sig.
Är skogen för tät för att paraplyet ska få plats - ja då behövs det ju ändå inte! :-)

Mobiltelefon.
På den korta fikaturen ersätter det karta, kompass, bok, block och penna, diktafon, radio, freestyle, ficklampa, röksignaler, nödraketer, samtalspartner :-)
Om man har täckning och batteriladdning förstås..

Så var Hajk slut för idag.

Har idag kommit vidare på huvudtemat med kören.
Och en ny musik kom plötsligt upp och höll på att torrkoka pastavattnet.
Jag tror det kan vara något för Arctimus-trion från Tromsø (violin-cello-piano) + undertecknad.

Nu har jag snart utkast till musikstycken till samtliga ensembler inom Nordnorges landsdelsmusik (som har gett mig det här stipendiet)!
"Link" i Hammerfest, "Noor" i Alta, "Varangermusikerna" i Vadsø, "Arctimus" i Tromsø, "Fotefar" från Troms, Knut-Erik och Håvard i Harstad. Inga Juuso. "MiN-ensemblen" i Narvik.

Jordskred!

Lyngsfjorden väcker mig, vågorna låter upprörda?!

Jag förstår varför när jag går till byns ICA, där snacket går om det stora jordskredet i Lyngseidet, 2 mil uppåt fjorden. Där rasade jorden och tog med sig två hus ut i fjorden!

Inga döda, men det var bara tur..




Raset tog även med sig en massa viktiga kablar ut i fjorden, så telefoner och kreditkort går inte att använda.
Den snälla kassörskan låter mig handla på kredit tills kortet går att använda igen, och det kan ta tid.
"Vi er jo ikke akkurat prioritert heroppe" som hon säger.
så snällt, som om jag redan vore värsta stamkunden.

Tänker: varken jordskredet eller krediten hade varit möjliga i Stockholms innerstad..

Vid arbetsbordet sitter jag och utvecklar något som kan bli ett slags huvudtema. Tänkte presentera det för kören på måndag, i ett arr för cello och kör.
Det gäller att det inte blir för svårt för dom att sjunga, men heller inte tråkigt. En lagom stor utmaning.

Jobbar även med en "jazzvariant" av samma tema, som kanske vore något för Link, trion uppe i Hammerfest?

Testar Nils-Aslaks fantastiska sauna-avdelning som upptar husets hela undervåning!

Ett stycke finsk kultur. Det har inte sparats på ytorna där inte.

In Residence

En dag utan bilkörning. Puh! Väljer att inte åka in till Døgnvill-festivalen i Tromsø. Jag packar upp lugnt och metodiskt, fikar länge i solskenet på verandan. Koselig.
Jobbar med en musik som dök upp igår natt; Lassagammi by Night.

Det här är första dagen som jag får lite kittlande Robinson Crusoe-känsla.
Jag ska inte trötta er med skildringar av hur grandiost landskapet är, men här är några nytagna bilder av huset från norr, öster och söder. Jag vet inte om Nils-Aslak Valkeapää ritade huset själv men arkitekturen är tamejtusan genialisk.

Abisko-Skibotn

Lämnar tidigt den gamla hederliga turiststation' i Abisko Nationalpark.
Passerar skidliftar som jag åkt i så många gånger; Nuolja, Björkliden, Riksgränsen.
Det finns inget mera öde än en liftstolpe på kalfjället om sensommaren..

....nnnnnnnnnnnnnnnnu!! lämnar jag Sverige och åker in i Norge.
Odda från Musikk i Troms slår följe på vägen och vi bildar en två bilars karavan upp och ner för bergspassen. Upp. Och ner. I timmar.
Och plötsligt: Lyngsfjorden! och Skibotn! och Làssàgàmmi!
Lis, husvärden, tar emot. Hon visar runt och förklarar.
Jag är helt knockad, det är så fint som i min allra vildaste fantasi.
Jag nyper mig blå.
Är detta sant? Får jag bo här?
Det är mäktiga toppar på andra sidan fjorden.
Det påminner mig om min tid i New York och synen av Manhattan, sett från Brooklyn tvärs över East River.

Det är både sol och regn samtidigt.
Går ut på altanen och tar en bild.
Packar upp.

Face to face med Falsnjárvárri

På kvällen kör jag ännu mer bil. 7 mil utmed fjorden ligger Olderdalen, där Kåfjordkören har sin första träff för säsongen. Jag har kommit in i andra andningen, för de 7 milen känns som 7 kilometer!
Det bjuds på födelsedagstårta. Vi spelar och sjunger för varandra, kören och jag.
Musikens kraft blir tydlig en sån här gång, när den inte styrs av olika sorters vinstintressen.
Musikens kraft att uttrycka den gemensamma erfarenhet som vi inte har ord för.
Kvällen känns mycket exotisk för en urbaniserad optimerad effektiviserad professionaliserad musiker..

Kåfjordkören

Det har blivit mörkt när vi bryter upp och jag kör de 7 kilometrarna, nej de 7 milen tillbaka. Ljusen runt fjorden får mig att tänka på Medelhavet, lustigt nog.
När jag kommer fram är vågskvalpet det enda som hörs. Lásságámmis vackra genomtänkta ljussättning framstår i all sin praktfullhet.

Lásságámmi by night

Umeå-Abisko

På väg. På väg. Nomadsjälen inom mig blir lugn. Det går förvånansvärt lätt att lapa i sig mil efter mil väg.

Temperaturen går ner, fleecetröjan åker på när jag tar paus vid Polcirkelns Värdshus.
Bilarna har blivit singularis: bilen.
Från och med nu kan man höra varje enskild bil närma sig, vråla förbi, och försvinna i fjärran.

I bilstereon:
Kate Bush Aerial

Location:Överkalix,Sverige