Konsert IV. Nordic Hall Harstad

The Cutest Little Tour In the World avslutades idag med en morgonkonsert framför en massa akutläkare på konferens.
Än en gång spelar vi inför en publik utrustade med iPads sittande bakom bänkar.

Men dessa människor var (i genomsnitt) bättre lyssnare än fylkestings-politikerna var i tisdags. Varför vet jag inte.
Men jag vet att många läkare är amatörmusiker.
Begåvningar, som kanske ville bli musiker när de var unga, men inte fick för sina föräldrar, eller inte vågade själva.
Så de riktade sin begåvning åt ett annat håll, mot en karriär med garanterat hög status och fast hög lön.
Men de har kvar sitt fina instrument och spelar fortfarande. Det vill säga spelar så mycket de hinner, vilket inte blir så mycket, men de lyssnar iallafall mycket på högklassiga inspelningar hemma på sin tyska högkvalitativa stereoanläggning.
När barnen lagt sig/flyttat hemifrån.

Håhå jaja. Morgonkonserter är inte så sköna. Sinnena har inte trubbats av ännu.
Allt låter gällt och alla pormaskar syns. Men det är skönt att ha gjort ett dagsverke före lunch.
Och det svänger om vårt "anförande".
It dont mean thing if it aint got that swing tänker jag när jag smyger ut från Nordic Hall, och är tacksam för att jag slipper sitta kvar på konferensen och lyssna på osvängiga talare. Jag är för rastlös för sånt.

The Cutest Little Tour In the World är härmed avslutad.
Jag flyger söderut.

Nästa blogginlägg kommer i september. Det blir min sista vecka som Artist in Residence.

Håvard Lund, E-type Henryson, Hans Petter Vabog

Konsert III. De Fire Roser Harstad

En av mina favoritskivor är Bill Evans Trio "Sunday at the Village Vanguard".

Det är en legendarisk triojazzskiva, inspelad live en söndagkväll i en liten källarklubb i New York.

Som dom spelar, Bill Evans, Scott LaFaro och Paul Motian!

Men i bakgrunden hör man hela tiden publiken, det slamras och skålas och pratas och hålls på.

Det är verkligen inte sådär respektfullt dödstyst som man tänker att det borde vara när Stor Musik skapas.

Trions trummis Paul Motian sa till och med i en intervju att det förmodligen var just därför som det blev så bra: de flesta i publiken lyssnade inte så noga på vad de gjorde, dom fick liksom "hålla på ifred", som Paul sa. Då lekte dom (engelska played) helt ohämmat, och vågade testa grejer och ta alla möjliga risker.

Men, som alla musiker vet, så är det väldigt trist att spela om ingen lyssnar. Det känns respektlöst, meningslöst och man blir ledsen av sånt.
Så än en gång; lagom är bäst.

Mina första riktiga spelningar var på jazzklubben i Umeå, en klubb av typ Village Vanguard. Det var en öppen (och rökig!) atmosfär i en långsmal lokal. Folk närmast scenen lyssnade, de längre bort rökte, drack och pratade. Jag var 14. Jag var en rookie som fick experimentera inför öppen ridå. Och som hårdbevakades när jag närmade mig bardisken, och hade instruktioner om att springa ut bakvägen om polisen skulle komma in på klubben.

70-tal, jazzklubben i Umeå

Ganska snart efter spelningarna på den rökiga jazzklubben slog jag in på en annan väg: Klassisk musik. Det  handlar om det Minituöst Förberedda Återskapandet av Verket. Inget experimenterande inför öppen ridå. Konserthus med stora ödsliga scener och rader av dödstysta människor som stirrar på mig när jag spelar.
Där hälften kanske inte bryr sig så mycket egentligen, men man får ju inte prata och skåla i Stora Salen, man ska sitta tyst och lyssna och applådera på rätt ställe.
Stora Salen är väl fint, men...jag längtade tillbaka till klubben. Nuförtiden försöker jag förena de båda världarna. Leka i Stora Salen.

Allt det här gör att jag trivs väldigt bra att spela i cafésorlet på De Fire Roser i Harstad.

De som satt längst fram lyssnade helt tyst och koncentrerat, men ju längre bort från oss i trion, desto mer sorl och slammer.

Det blev en väldigt bra och kul spelning! 

Vi lekte tillsammans, we played together!

Konsert II. Fårebygget Borkenes

Världens Gulligaste Turné går vidare.
Idag hade vi konsert i en helt fantastisk, hyper-exklusiv miljö, ett av världens minsta Kulturhus, en ombyggd lada vid namn Fårebygget. Den ligger högt uppe i en brant sluttning ner mot fjorden.
En "byggnad bland fåren", som går omkring och betar i backarna runt kulturhuset.

Det är så fint så att det nästan är surrealistiskt.
Det är på något vis det yttersta beviset på ett välmående och fungerande samhälle, att ett sånt här ställe finns.
Men som alltid i såna här fall, så står det och faller på en passionerad person. I det här fallet heter personen Anne Semb.
Hon är inte bara en passionerad kulturhusägare. Hon är själv en ytterst begåvad konstnär och hennes konst finns runt omkring i hela byggnaden.

Det var skönt att spela här. Håvard Lund på basklarinett, Hans-Petter Vabog på marimba och jag på cello hittade magin tillsammans inför den lilla publiken. Och fikat efter konserten var i nivå med resten av huset.

Snart är det konsert i Fårebygget

Målningar (och fika) av Anne Semb

Luftgitarr?

Konsert I. Fylkestinget Tromsø

Första stopp på vår mini-turné är Fylkestinget i Tromsø, som har en tradition av att börja sina månatliga ting med musik.

Jeez, vilken underlig publik vi hade framför oss när vi gjorde vår tiominuterskonsert!
Människor med tydliga etiketter: Arbeiderpartiet, Høyre, Venstre, Fremskrittspartiet och allt vad de heter.
Tänk om vi musiker skulla ha skyltar framför oss på scenen: Jazz, Klassiskt, Hårdrock. haha
Längst fram satt någon från arbeiderpartet som inte lyssnade, utan satt djupt försjunken i en iPad, något som fick mig att tänka på mina barn där hemma och nästan börja skratta.

I ett mellansnack passade jag på. Jag ställde frågan "Vilket parti är bäst för kulturen?". Alla ledamöterna räckte upp handen. Samma sak på frågan "Vilket parti är bäst för miljön?" Hela salen fick sig ett gott skratt innan konserten fortsatte.

Håvard, Svante och fylkestinget

Därefter flög jag och Håvard till Harstad, där vi hade en kvällsrepetition med den tredje musketören, slagverkaren Hans-Petter Vabog, som ska vara med på resten av turnén.

Meh, vilken konstig dag, börja med konsert och avsluta med rep. Helt bakvänt asså.

Ukraina-Sverige 2-1

Resandet har sina bra och dåliga dagar

Får gå upp klockan 06.00.

Får vänta 4 timmar på Oslo "Gördyr-moen".

Får ingen vettig mat.

Får inte mitt bagage.

En bra dag med andra ord!

Jag får mycket gjort, och jag slipper släpa bagage.

Jag är inte den ende svensken i Tromsø idag. Statsminister Fredrik Reinfeldt är också i stan och hänger med sina nordiska statschefspolare, kanske kollar dom matchen tillsammans ikväll.

Håvard Lund och jag har en liten duo-repetition i ett runt rum hängande ovanför hamnen! Det är svårt att koncentrera sig på musiken, för vi är helt omgivna av ögongodis; fjäll, fjord, skutor, folk, hurtigruttar, brospann, katedraler..

Avslutar dagen på pub med öl framför storbildsskärm och ser Ukraina-Sverige i fotbolls-EM.

Kan än en gång konstatera att jag saknar de där generna, som gör att jag automatiskt ser när någon är offside, kan namnet på förrförre målvakten, eller kommer ihåg i vilket EM Sverige vann mot Rumänien med 4-0.

Men så var jag också den ende pojken i klassen som valde textilslöjd, spelade i rockband, och INTE körde moped.

Jag försöker sörja att Sverige förlorade, ikväll är jag trots allt en svensk i utlandet, men jag bryr mig ju faktiskt inte nämnvärt. 

Ukraina var ju bättre.

Hem (försiktigt)

Jag kör försiktigt försiktigt från Riksgränsen till Abisko. Inga snabba accelerationer eller inbromsningar. Marschfart 80 kmh. AC:n av. Radion av. Jag andas lugnt in och ut.

Bilen är nästan helt tom på bensin. (SchhhhSäg det inte högt så bilen hör det!)

Glömde den detaljen igår när jag fick punktering.
När jag tankar i Abisko inser jag hur tom den faktiskt var.
Jag tankar 49 liter bensin i 50-literstanken.

Lämnar bilen på Kiruna flygplats med nyckeln på framhjulet (bara så ni vet, allihop).
Mats Dahlberg kommer och hämtar den.
O Store Mats, vad gjorde jag utan dig?
Nästa uppfärd 11 juni. Ciao!

Konsert Sortland kirke. Noter och däck punkterade.

Idag gav jag en pingstaftons-konsert i Sortland kirke tillsammans med kantorn Mette Dyrnes på orgel och piano.
Det var en eftermiddagskonsert med avslappnad atmosfär, lite "hemma hos" känsla.
Vi spelade några av mina kompositioner; Fall, Melting Ice, Adagio ur Cellokonsert nr 1, samt musik ur bra filmer: Marin Marais virtuosa gambamusik "Le Badinage" ifrån den franska filmen "Tous le matins du monde" samt musik från den norska filmen  "De usynlige".
Mette spelade Cesar Franck på orgeln så att kyrkan skakade.
Jag spelade också några solon; Green, Black Run, samt indisk raga (Raag Multani) med iPhone-tablas och -tanpura, som så många gånger förr.
Nytt för denna gång var en jazzstandard (Body and Soul) med iPhone-jazztrio-ackompanjemang. Det var inte sista gången. Komp-apparna har blivit bra, nästan konsertvärdiga ;)

När konserten var slut satte jag rak (nåja) kurs mot Sverige.
Men halvvägs, nånstans i vildmarken mitt i Ingenstans, när jag satt och "koste" mig som bäst över att vara på hemväg så sa det PANG och bilen började kränga och låta som ett tröskverk.
Punktering.
Shit.F..k.
Men vädret är iallafall OK...vänta, kände jag inte en droppe? Och så börjar det regna...suck.

Man känner sig inte precis som James Bond där man knäar på asfalten i regnet och bilarna vrålar förbi precis bakom fotsulorna. Nordnorges vägar har inga vägrenar.
Efter att ha tackat alla gudar och förra bilägaren för att reservhjul och domkraft fanns i bilen så var jag snart på väg igen.

Varför så bråttom till Sverige, flyget från Kiruna går ju imorgon?

Jo jag hade tänkt åka skidor i Riksgränsen. Jag såg mig själv åkande i kvällsolen i T-shirt, jeans och solglasögon, jag hade räknat ut det så bra.

I Riksgränsen visade det sig vara tjock dimma. Absolut ingen kvällsåkning. Suck igen.

Finalen på "James Bonds Förnedring" utspelades på Riksgränsens vandrarhem, med scener som "oops-det-bor-redan-någon-i-mitt-enkelrum" och "jag-har-glömt-nyckeln-i-rummet-och-skorna-också-och-det-är-200m-lerväg-till-receptionen".