Det var en eftermiddagskonsert med avslappnad atmosfär, lite "hemma hos" känsla.
Vi spelade några av mina kompositioner; Fall, Melting Ice, Adagio ur Cellokonsert nr 1, samt musik ur bra filmer: Marin Marais virtuosa gambamusik "Le Badinage" ifrån den franska filmen "Tous le matins du monde" samt musik från den norska filmen "De usynlige".
Mette spelade Cesar Franck på orgeln så att kyrkan skakade.
Jag spelade också några solon; Green, Black Run, samt indisk raga (Raag Multani) med iPhone-tablas och -tanpura, som så många gånger förr.
Nytt för denna gång var en jazzstandard (Body and Soul) med iPhone-jazztrio-ackompanjemang. Det var inte sista gången. Komp-apparna har blivit bra, nästan konsertvärdiga ;)
När konserten var slut satte jag rak (nåja) kurs mot Sverige.
Men halvvägs, nånstans i vildmarken mitt i Ingenstans, när jag satt och "koste" mig som bäst över att vara på hemväg så sa det PANG och bilen började kränga och låta som ett tröskverk.
Punktering.
Shit.F..k.
Men vädret är iallafall OK...vänta, kände jag inte en droppe? Och så börjar det regna...suck.
Man känner sig inte precis som James Bond där man knäar på asfalten i regnet och bilarna vrålar förbi precis bakom fotsulorna. Nordnorges vägar har inga vägrenar.
Efter att ha tackat alla gudar och förra bilägaren för att reservhjul och domkraft fanns i bilen så var jag snart på väg igen.
Varför så bråttom till Sverige, flyget från Kiruna går ju imorgon?
Jo jag hade tänkt åka skidor i Riksgränsen. Jag såg mig själv åkande i kvällsolen i T-shirt, jeans och solglasögon, jag hade räknat ut det så bra.
I Riksgränsen visade det sig vara tjock dimma. Absolut ingen kvällsåkning. Suck igen.
Finalen på "James Bonds Förnedring" utspelades på Riksgränsens vandrarhem, med scener som "oops-det-bor-redan-någon-i-mitt-enkelrum" och "jag-har-glömt-nyckeln-i-rummet-och-skorna-också-och-det-är-200m-lerväg-till-receptionen".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar