Det är en legendarisk triojazzskiva, inspelad live en söndagkväll i en liten källarklubb i New York.
Som dom spelar, Bill Evans, Scott LaFaro och Paul Motian!
Men i bakgrunden hör man hela tiden publiken, det slamras och skålas och pratas och hålls på.
Det är verkligen inte sådär respektfullt dödstyst som man tänker att det borde vara när Stor Musik skapas.
Trions trummis Paul Motian sa till och med i en intervju att det förmodligen var just därför som det blev så bra: de flesta i publiken lyssnade inte så noga på vad de gjorde, dom fick liksom "hålla på ifred", som Paul sa. Då lekte dom (engelska played) helt ohämmat, och vågade testa grejer och ta alla möjliga risker.
Men, som alla musiker vet, så är det väldigt trist att spela om ingen lyssnar. Det känns respektlöst, meningslöst och man blir ledsen av sånt.
Så än en gång; lagom är bäst.
Så än en gång; lagom är bäst.
Mina första riktiga spelningar var på jazzklubben i Umeå, en klubb av typ Village Vanguard. Det var en öppen (och rökig!) atmosfär i en långsmal lokal. Folk närmast scenen lyssnade, de längre bort rökte, drack och pratade. Jag var 14. Jag var en rookie som fick experimentera inför öppen ridå. Och som hårdbevakades när jag närmade mig bardisken, och hade instruktioner om att springa ut bakvägen om polisen skulle komma in på klubben.
Ganska snart efter spelningarna på den rökiga jazzklubben slog jag in på en annan väg: Klassisk musik. Det handlar om det Minituöst Förberedda Återskapandet av Verket. Inget experimenterande inför öppen ridå. Konserthus med stora ödsliga scener och rader av dödstysta människor som stirrar på mig när jag spelar.
Där hälften kanske inte bryr sig så mycket egentligen, men man får ju inte prata och skåla i Stora Salen, man ska sitta tyst och lyssna och applådera på rätt ställe.
Stora Salen är väl fint, men...jag längtade tillbaka till klubben. Nuförtiden försöker jag förena de båda världarna. Leka i Stora Salen.
 |
| 70-tal, jazzklubben i Umeå |
Där hälften kanske inte bryr sig så mycket egentligen, men man får ju inte prata och skåla i Stora Salen, man ska sitta tyst och lyssna och applådera på rätt ställe.
Stora Salen är väl fint, men...jag längtade tillbaka till klubben. Nuförtiden försöker jag förena de båda världarna. Leka i Stora Salen.
Allt det här gör att jag trivs väldigt bra att spela i cafésorlet på De Fire Roser i Harstad.
De som satt längst fram lyssnade helt tyst och koncentrerat, men ju längre bort från oss i trion, desto mer sorl och slammer.
Det blev en väldigt bra och kul spelning!
Vi lekte tillsammans, we played together!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar