tisdag 17 april 2012

Arve Henriksen & Co, support: Steinar Kjeldsens Kvartett


Idag var det konsert i Sortland Kino, min hemma-arena som Artist In Residence.

Först ut var Steinar Kjeldsens Kvartett som spelade som "förband" ute i foajén en timme innan konserten.
Många konsertbesökare kom i god tid och fick ett glas fuskchampagne att sippa på när de spisade jazzen.

Steinar Kjeldsen, piano, Tim Challman, tenorsax, Oddmund Finnseth, kontrabas samt Jan Olsen, trummor spelade sexti- och sjutti-talsjazz, och jag satt in som gästsolist på ett par låtar mot slutet.
Ett sant nöje att spela denna musik med dessa herrar. Allt känns väldigt "mammas gata" på något vis.

Därefter var det dags att gå in i stora salen, och samtidigt gå in i en annan värld, en mörkare, mer filmisk och episk.
Konserten, eller man skulle nästan kunna säga "föreställningen" Tidssoner for trompet og treverk passade väldigt bra i den vackra gamla välbevarade biografen.

Medverkande:
Arve Henriksen, trumpet, röst, elektronik
Gjermund Larsen, violin, hardingfela
Nils Økland, violin, hardingfela, viola d'amore
Svante Henryson, cello
Mats Eilertsen, kontrabas
Geir Østensjø, ljuddesign
Tord Knutsen, ljusdesign

Vi spelade originalkompositioner av oss medverkande musiker, samt av keyboardisten Ståle Storløkken och renässanstonsättaren Josquin des Prez.

Bilderna av de respektive banden säger mer än tusen ord om hur det lät:
Tidssoner for trompet og treverk

Steinar Kjeldsens Kvartett

måndag 16 april 2012

Till Sortland

Den här gången kommer jag flygande upp till Sortland från fel håll: ifrån Stavanger.

Jag är egentligen på Norgeturné med Arve Henriksen och "Tidssoner for trompet og treverk", men har en ledig dag, så jag passar på att vara lite Artist in Residence.
Imorgon kommer resten av kvintetten flygande, och så gör vi en konsert här i Sortland!
Det gäller att planera och vara smart.

"Tidssoner for trompet og treverk" är en 14-konserters guldturné med sorgkant: det är norska Rikskonserternes allra sista konsertturné.
Norge härmar Sverige och lägger ned Rikskonsertene.
Nya tider, nya idéer.
Men musiken består.

Jag passar på att åka ut till fantastiskt vackra Hadseløya för att kolla på ett hus som jag kanske ska hyra nästa gång jag kommer upp.
När jag kommer fram till huset är saken klar på en sekund.
Det är som i mina vildaste fantasier; det öppna havet med rytande vågor och en spikrak horisontlinje, och så Lofotens bergkedja som försvinner ner i havet söderut.

Från köksfönstret på Hadseløya. Obs snö!

måndag 19 mars 2012

Dans på räls

Inte mycket att säga, för vädret är bra och allt går som på räls,  eller rättare sagt asfalt.
Narvik-Kiruna går som en dans.

Det var en bra omgång denna, folkrik, med mycket kärlek.
Au revoir säger jag och bordar luftskutan.

söndag 18 mars 2012

Klämdag

Dag mellan konsertdag och resdag.
Är konstig dag.

Åkte till Narviks stolthet, slalombacken, hyrde mig ett par skidor och tog gondolen upp.
På väg upp till toppen.

Denna slalombacke vetter ut mot havet och Lofoten, den har en utsikt som fullständigt tar andan ur en.
Närheten till havet har dock en baksida: isiga pister. Hittade några off pist-svängar högt upp i systemet, men det blev en kort skiddag.

Softade resten av dagen.
Efter två konsertdagar som de igår och iförrgår så kan man behöva slöa lite.
Jag kan rekommendera skybaren i det nybyggda hotellet.
Narvik har äntligen fått ett schysst espressoställe som faller oss trendängsliga i smaken.

lördag 17 mars 2012

Konsert 2. Narvik Vinterfestuke

Ingen rast ingen ro. Lägenheten ska slutstädas och bilen packas. Kliver upp klockan 7 för att jag ska hinna köra till Narvik.

Basklarinettisten Håvard Lund "sitter på" (= får skjuts). Det blir en del deep talk.
För mig är långa bilfärder ett perfekt forum för deep talk. Man har gott om tid. Man sitter nära varandra i ett trångt utrymme. Man har inte ögonkontakt. Ens händer är upptagna med något, en ratt eller en kartbok eller en kaffekopp. Ut kommer: deep talk.

När vi kommer fram till Narvik efter tre timmar blir det till slut bråttom. Trötthet, hunger och nervositet gör att jag blir lite irritabel, men jag lyckas hitta ett eget rum bakom scenen där jag isolerar mig lite, så att jag inte börjar bete mig som en gammal demondirigent och skälla ut folk till höger och vänster.

Scenen är mycket mindre idag och det blir trångt.

Repetition. Sett från dirigentpulten

Men min erfarenhet är att det brukar bli bättre samspel när det är lite "för trångt". Det, plus det faktum att vi nu har en konsert i ryggen, gör att jag känner mig säker på att kvällens konsert kommer att gå ännu bättre.

Det visade sig stämma.

Vilken konsert.
Det kändes ibland som att jag flög.

När alla de 120 utövarna tillsammans tog det sista ackordet efter en timme och tjugo minuter, så ställde sig hela publiken upp. Det var en mäktig känsla.

Sedan var det dags att ta farväl av Sortland Barnekor´s alla gulliga ungar, samt alla trevliga körsångare i Holand Blandakor. De satte sig i sina bussar direkt efter konserten. Orkestern skingrades för vinden, alla ska hem till sina respektive hemstäder över hela Norge.

Detta var den sista stora konserten på festivalen "Narvik Vinterfestuke", och vi som ska sova kvar i Narvik firade bland många andra i hotellets Sky Bar.

fredag 16 mars 2012

Premiär. Sortland Kino

Så är den stora dagen här.
Fjärilar i magen, men det känns som glada fjärilar.
Vi ses klockan fem på den gamla fina biografen i Sortland. Vi prövar ljudet och ljuset, och går igenom svåra ställen.
Jag gör till och med en sista-minuten-ändring av formen.
Ett av recitativen, det om den svävande fjällvråken, får bli upptakten till mitt cellosolo i tionde satsen.
Egentligen ska man inte ändra saker så här sent, men den här gången kan jag bara inte låta bli, det känns så rätt.

Klockan 19.30 går alla 120 in på scenen och mottas med varma applåder från en full salong.
Det är skönt att spela inomhus, för det blir en mer koncentrerad stämning i det avgränsade rummet.
Den gränslösa rymden som omgav scenen förra gången jag framförde "Vidderna inom mig" gjorde att stämningen "läckte" lite uppåt och åt sidorna, så som det blir på utomhuskonserter.

Det känns helt underbart att få återerövra den stämning som fanns den 21 juli 2011, då verket spelades senast. Det fruktansvärda som hände dagen efter liksom mejade ner allt. Men nu sätter vi upp den igen.
Det flödade känslor fram och tillbaka mellan scen och salong under  de 80 minuter som konserten varade.
Barnkören gjorde succé. Berit Alette Miennas recitation gav verket en dimension till, som jag ursprungligen hade tänkt, men som inte blev av förra gången pga sjukdom.
Orkestern och kören lät bättre än någonsin.
Det blev stående ovationer.

När jag kom ut från biografen efteråt så levde ett fantastiskt norrsken över hela himlen.
Jag försöker spara det ögonblicket i minnet.





torsdag 15 mars 2012

Andra repdag

Dagen före premiär.
Vi är ungefär 120 personer. Det fordrar att jag har en planering.
De fyra grupperna
orkester - rytmsektion - barnkör - vuxenkör får varsin fjärdedel av tiden.
En fokustid då de står i centrum av arbetet.

De fyra grupperna har olika behov, tempo, vana, kunskaper, temperament.  Jag älskar alla fyra.
Som "chef" så gäller det att ställa om sig för att få ut maximalt ur varje grupp.

Orkestern
arbetar rutinerat och effektivt, och är tränade att återge notbilden exakt. Mitt förarbete med notmaterialet är viktig för dom, kanske viktigare än min närvaro här och nu.

Rytmsektionen
behöver få tid att "känna" på musiken, deras notbild är inte komplett, utan förutsätter ett visst laborerande som de måste få tid till. Det gäller att lägga sig i lagom mycket.

Barnkören
orkar inte så länge åt gången. Inte så mycket prat, mer action, det är bara att köra på, nöta om och om igen. Annars vill dom springa iväg och göra något annat.

Vuxenkören
behöver dirigeras. All den energi som jag kan ge dom i form av kroppsspråk och kommentarer, all den energin sugs upp av kören, och kommer ut direkt. Jag känner mig behövd här och nu.

Jag är inte lika trött ikväll som igår kväll.
Men så är också den första repetitionen den mest nervösa.

Det känns bra, så här dagen före premiären.