Rastlös söndag

Det är söndag, men inte lika lugnt som vanligt. Turistsäsongen är igång och det är alltid minst en husbil parkerad vid stranden. Folk smyger runt huset och kikar in. Så är det att bo i en känd sames f.d. bostad.
Jag sitter och söndagsjobbar lite och väntar på att det ska klarna upp.
Eftersom det är ljust dygnet runt nu, så har man lyxen av att när som helst på dygnet kunna ta en skogspromenad uppåt fjället.
Den lyxen får man betala för under"mörkertiden" häruppe. Då är man hänvisad till den enda timmen mitt på dagen som har något som liknar dagsljus.

Jag hittar en mjuk gräsplätt ovanför ett vattenfall en bit upp längs jåkken. Solen skiner , det är gött å leva.
Men det är trist att inte ha någon att dela det med. Jag skanr min familj och mina vänner. Det blir en kort stund vid vattenfallet. Jag är rastlös och nervös inför morgondagens repetition med orkester och kör.
Då ska jag äntligen få höra människor av kött och blod spela och sjunga den nya musik jag skrivit.
Huvva och hurra!

Ailos kusin mitt i Fugleuken

Dagen börjar med att dörrklockan ringer, en sällsynthet i detta eremitage.
Jag öppnar och där står en äldre och en yngre man med likadana isblå ögon, troligen far och son.
Den äldre tar till orda, men jag förstår ingenting - han talar bara finska. Den yngre mannen översätter till knackig svenska, och jag förstår gradvis att de trodde att en finsk bekant bodde här just nu.

Alldeles innan de ska gå pekar den yngre mannen på den äldre och säger "Ja, detta är ju Ailos kusin.."

Ailo, han menar alltså Ailohas, alltså Nils-Aslak Valkepää! Nu vet jag var jag sett de där de isblå ögonen förr! Jag tappar fullständigt fattningen och får bara fram ett "Jaså?!". Sedan säger vi hejdå, de går till sin bil, jag stänger min dörr.
När jag fått tillbaka min fattning inser jag mitt misstag. Varför i hela friden bjöd jag inte in dom på kaffe?! Hur dum får man vara? Djup ånger.

Det är lördag och det är bäst att gå till affären igen, för den enda kvarvarande mataffären kör med retro-style öppettider: lördag 9-16, söndag stängt.

På vägen tid blir jag anfallen igen, denna gång av en annan måsfamilj alldeles intill den lilla kyrkan.
Dom skriker och dyker mot mig och försöker med sitt hemliga vapen: bajs. Det är så tydligt att dom försöker sikta med bajset, men det misslyckas - jag gör reträtt springande sicksack tillbaka över kyrkogården. Vilken syn.

Då slår det mig att det kanske finns ett skäl till att ingen annan än jag är ute och går: detta är tydligen fåglarnas "småbarnstid" här i Skibotn, överallt flyger oroliga fågelföräldrar av alla möjliga arter omkring och varnar varandra. Överallt snubblar små fågelungar omkring och svävar i livsfara.
Det kanske är en oskriven regel i Skibotn: i "fugleuken" (det ordet hittade jag just på själv) tar man självklart bilen om det så bara är till grannen! Man ger sig i fugleuken ikke in på gångvägar, eller genar över gräsplaner!
Kanske är det så det ligger till.

Jag kommer ihåg hur det var att vara småbarnsförälder: man var på gränsen till nervsammanbrott mest hela tiden, blicken flackande, dåligt närminne, fläckiga illasittande kläder, alltid bråttom hem. Det var en tid då folk borde tagit bilen. Och krypkört förbi på behörigt avstånd.

Älskad.

Amerikanisering - Urbanisering

Solen skiner - som vanligt.
Skibotn har ett norskt väderrekord: det är den plats i Norge som har registrerat flest antal dagar med klart väder.
Man kan sitta på verandan och titta på hur regnmolnen åker runt och ligger tunga över olika fjäll och fjordar - men här över Skibotn är himlen nästan alltid blå.

Han visste var han placerade sitt hus, den gode Nils-Aslak.

Jag är i full gång med alla möjliga konstiga förberedelser, såna som man aldrig får se på film, där allt är klappat och klart när stjärnan får för sig att öppna munnen och sjunga med perfekt ackompanjemang.
Jag sitter och klipper i en gammal kartong som innehållit hushållspapper, för att sedan limma fast kartongbitarna på första och sista sidan av partituret, för att göra det styvare, eftersom notstället är för litet för partituret.

Och så vidare.

Jag går för att handla.
Jag GÅR för att handla.
Det gör ingen annan i Skibotn. Man går inte här. Det slutade man antagligen med när oljepengarna började välla in i landet och alla fick nya fina bilar.
Jag känner mig lika suspekt som när jag bodde i Miami på åttiotalet, och envisades med att GÅ till det lilla köpcentret som låg 5 minuter ifrån porten till min "gated community".
Alla som körde förbi tänkte : "från vilket fängelse har den där knarkaren rymt då? Bäst att låsa dörrarna.."

Ett bevis för att man slutat att gå även här i Skibotn får jag mitt på gångvägen, halvvägs till mataffären.
Jag blir gradvis medveten om att fiskmåsarna ovanför mig skriker högre och högre och oroligare. Jag blir nästan attackerad, då jag upptäcker tre små fjuniga fiskmåsungar som rultar omkring framför mig. Deras bo måste vara bara några meter bort. Vuxenmåsarna är hysteriska och gör räddhågsna låtsasattacker ända tills jag kommit på betryggande avstånd.
Det var längesedan en människa faktiskt gick förbi här.

Jag kommer fram till affären och blir bestört, beklämd.
Affären är nedlagd!
Ytterligare ett offer för urbaniseringen har skördats.
Min kära ICA-affär! där jag fick kredit i höstas, när jordskredet slet av traktens bredbandskabel.
Nu står där bara ett tomt skal.

Det lär väl knappast finnas någon ny hyresgäst, utom kommunen förstås, som genast kommer att förvandla det till flyktingförläggning. Vilket i och för sig är bra.

Men urbaniseringen är sorglig ändå, när man står där och ser på den övergivna byggnaden.

Jag ryser lätt och går vidare längs landsvägen, till den sista kvarvarande mataffären i Skibotn.
När den lägger ner återstår bara bensinmacken, ännu längre bort.
Dit kommer jag att behöva köra bil.

Jag lommar tillbaka hem i en stor cirkel runt fiskmåsgänget.
Jag är iakttagen.

Överblick.

Såsom-i-himligt värre

Det är dagen efter katastrofdagen och jag kommer igång sent.
En efterdynings-dag.
Det är mulet, frukosten blir lång, plötsligt är det sen eftermiddag och dags att köra. Tjöra och Köra. Till körrepetition i Olderdalen.

Det är mitt i högsommaren, men många av körmedlemmarna har ställt upp för en extra repetition.
Till och med barnen är där, sex stycken.
Vi provar först "Girdde" (Flyg) som jag skrivit med denna barnkör i åtanke. Sedan får barnen paus, för dom har mycket spring i benen, och vuxenkören och jag går igenom de andra satserna.

Det är spännande när de tvådimensionella noterna, som jag med olika grad av tvekan placerat på papperet, sätter stämband, luft och trumhinnor i rörelse.
Rörelse som framkallar Rörelse.

Som avslutning på den tre timmar långa repetitionen får vi alla sätta oss ner och bara njuta. Agnete Olsen, en av körens altar, ställer sig på scenen och sjunger "Gabriellas sång" ur filmen "Såsom i himlen" med stark känsla, ackompanjerad av Liv Rundberg på den nya flygeln, Kåfjords första riktiga flygel (!).
Man måste le. "Såsom i himlen", och mitt år i Kåfjord. Lika som bär.

Jag åker hem runt fjorden med ett leende på läpparna.

Liv Rundberg, Agnete Olsen, samt Flygeln.

Katastrof

Jag vaknar tidigt, lätt om hjärtat.
För jag vet ännu inte vad som väntar.
Efter frukost sätter jag genast igång att jobba, jag är otålig, nästa veckas konsert ska förberedas.
Jag behöver jobba med både dirigering och cellospel, och går igenom stycket från början.
När jag kommer till den första cellopassagen så öppnar jag celloetuiet för första gången på tre dagar.
Jag har medvetet haft det stängt ända sedan vi lämnade Elba, för att göra klimat-övergången så långsam som möjligt. Annars kan cellon spricka, och det vore jobbigt så tätt inpå en viktig konsert i en glest befolkad del av världen, som saknar kvalificerade instrumentmakare.

Som sagt, jag öppnar celloetuiet.

Hjärtat stannar nästan.

Halsen har delvis lossnat från kroppen och strängarna ser ut att löpa en halvmeter ovanför greppbrädan.

Hjärnan bearbetar data: min cello har pajat - det är konsert om en vecka - jag är i vildmarken - det är katastrof.
Här gäller det att hålla huvudet iskallt.

Jag börjar gå igenom olika alternativ och inser att de är ganska få:

1. Flyga upp min instrumentmakare Roland Wiklund ifrån Stockholm. Ett svindyrt alternativ, men i det här läget är det snarare tidsbristen jag bekymras av. Att reparera cellon är en omfattande operation som kan ta flera dagar.

2. Låna en cello av någon cellist här i Nordnorge. Inte kul att byta cello helt plötsligt, men det är återigen något annat som är problemet: Mikrofonerna. Mitt system är specialgjort för min cello, och utan ett bra mik-system går det inte att spela solocello på utomhuskonsert.

3. Försöka spela på den trasiga cellon.
Jag övar frenetiskt, får faktiskt ont i vänsterhanden, trots att jag även är kontrabasist och ganska macho när det kommer till stränghöjder. Detta är verkligen tufft.

Men det blir nog alternativ 3 trots allt.
"If it doesn't kill you, it makes you stronger" tänker jag och försöker gå in i nån slags Rambo-romantik.

Jag funderar. Försöker hålla huvudet kallt.
Tänk om den blir ännu trasigare?
Hm..om man spänner en extremt lång skruvtving från halsens fäste längs hela cellons kropp?
Jag googlar på "skruvtving", vad kan det heta på norska? "Skrutvinge" visar det sig, jag googlar vidare på "skrutvinge 800 mm", och det finns faktiskt! .. att beschtellen från Tyskland.
Söker på "verktøy Kåfjord", får 1 träff, som är Manndalen Auto, bilverkstaden som jag ser från mitt fönster när jag bor i Manndalen.
Jag sätter mig i bilen och sätter kurs mot Manndalen. Huvudet en aning uppvärmt.

Jag ringer Roland, som så många gånger förr när cello eller stråke har havererat och paniken är nära.
Han är trygg och erfaren som druiden i Asterix eller Sagan om Ringen. Han ger mig rådet att ställa en vinkork i spänn mellan greppbräda och lock. "Obs vinkork är det enda som fungerar riktigt bra".
(Jag hinner tänka att detta är i sanning en "kundservice" från tiden B.C., Before Computers. Hade Apple varit cellons uppfinnare så hade jag fått skicka den till Holland på obestämd tid, betala femtonhundra i felsökningsavgift, och sedan fått höra att det inte lönar sig att laga den, köp en ny cello istället, en iCello Pro, du kommer snart ändå inte att kunna spela alla dina cellostycken på den gamla, inkompatibla cellon)


Heja Google; (glöm den gamla världen, nu älskar jag datoråldern!) Manndalen Auto har inte en extremt lång "skrutvinge", men väl deras grannar trävarubutiken! Men den är "bara" 600 mm. Jag kan känna hur min cello pustar ut. Den hade förmodligen förstörts fullständigt av en sådan hantering..

Manndalen är ett starkt laestadianist-fäste och vinkorkarna är få. Vinmonopol (Systembolag) finns ej.
Men vänta nu, min Manndalen-hyresvärd Inga Johnsen, hon gillar väl vin? Jag åker upp till henne och ber att få låna en flaska rödtjut, som jag omedelbart korkar upp, och sedan lämnar tillbaka direkt. Hon vinkar undrande men nöjd när jag åker. Nu har hon ett giltigt skäl att bjuda sina kompisar på vin mitt på blanka onsdagen.

Väl hemma i Lassagammi igen så konstaterar jag att Rolands råd fungerar. OK, klangen blir en aning klämd, vinkorken trycker ju på det vibrerande locket, men här kan vi inte vara kräsna. Den går ta mej sjutton att spela på!

Resten av dagen ägnas åt jobb i en slags post-traumatisk eufori. Jag försöker koncentrera mig iallafall, jag är ju Rambo.

Jag avslutar med att se semifinalen i damfotbolls-VM, där Japan besegrar Sverige med 3-1.

Här uppe i Nordnorge vann Roland Wiklund över Internet med 1-0.

Problem...

...Lösning.

Elba-Rom-München-Stockholm-Oslo-Tromsø-Skibotn

När jag kliver av planet i Tromsø är jag den enda som är klädd i T-shirt, och den luktar gammal svett.
Jag har rest i tre dagar, och det började på den heta, fuktiga och gudomligt vackra ön Elba utanför Italiens västkust. Det är svårt att ställa om.

Jag spelade på en musikfestival där kallad Intonazione.

I mitt förra blogginlägg skrev jag om resan från Tromsø: "Rese-strapatserna lyser med sin frånvaro."
Well, resan tillbaka till Tromsø var den totala motsatsen.
Resan hem blev en tre dagar lång "flightmare" som jag aldrig kommer att glömma. Inställda flyg. Borttappat bagage. Hundratals resenärer som springer omkring på en flygplats mitt i natten med en panikslagen kvinna med walkie-talkie längst fram. Flera timmar lång kö för att få ett hotellrum många mil från flygplatsen. Dubbelbokade hotellrum. Listan kan göras längre.

Men nu är jag snart framme.
Jag skyndar mig in i bilen i min kallsvettiga T-shirt och drar igång värmen. Sen kör jag till Lassagammi i Skibotn.

Lassagammi.
Nils-Aslak Valkeapääs sista hem, nu statlig konstnärs- och forskar-bostad.
Detta genialt ritade och vemodigt vackra eremitage som jag bodde i mina första två veckor som Artist in Residence i höstas.
Jag kliver in genom dörren, och det slår mig att när jag klev in här första gången så var jag musikaliskt tomhänt, sen satt jag här och samlade toner och stämningar för att skriva något runt Ailohas' (Nils-Aslak Valkeapääs) texter.
Nu går jag in här igen, med ett nyskrivet, färdigt partitur. Det är nästan komiskt tydligt.

Jag somnar mycket gott med midnattssolen skinande bakom rullgardinerna.

Tromsø-Stockholm

Morgonpromenad ner till Tromsöns sydspets.

Ön har ett behändigt format, det är en lagom promenad på en dryg halvtimme från centrum.

Där nere är det lite luggslitet, synd med tanke på det bedövande vackra läget, en uddde i en stor fjord mellan snöklädda berg.

Men när jag står där och kisar så ser jag ett gäng gubbar med gula västar och portföljer stå och diskutera och peka.

Just det.

Det är fler än jag som har tänkt tanken. Jag slår vad att om tio år är denna udde en av Tromsøs hetaste adresser, med nya blanka balkonger och smakfulla planteringar överallt.

Sedan är det dags att tänka på färden söderut.

Jag lyxar och flyger direktflyg Tromsø-Arlanda denna gång. Rese-strapatserna lyser med sin frånvaro. 

Flyger upp hit igen om en dryg vecka, efter att ha hunnit göra konsert på duo med jojkerskan Inga Juuso i Stockholm, samt tillbringat en vecka på ön Elba utanför Italien med tillhörande duokonsert med pianisten Ketil Bjørnstad.

Kapitel 6 slut, over, out.