Skibotn har ett norskt väderrekord: det är den plats i Norge som har registrerat flest antal dagar med klart väder.
Man kan sitta på verandan och titta på hur regnmolnen åker runt och ligger tunga över olika fjäll och fjordar - men här över Skibotn är himlen nästan alltid blå.
Han visste var han placerade sitt hus, den gode Nils-Aslak.
Jag är i full gång med alla möjliga konstiga förberedelser, såna som man aldrig får se på film, där allt är klappat och klart när stjärnan får för sig att öppna munnen och sjunga med perfekt ackompanjemang.
Jag sitter och klipper i en gammal kartong som innehållit hushållspapper, för att sedan limma fast kartongbitarna på första och sista sidan av partituret, för att göra det styvare, eftersom notstället är för litet för partituret.
Och så vidare.
Jag går för att handla.
Jag GÅR för att handla.
Det gör ingen annan i Skibotn. Man går inte här. Det slutade man antagligen med när oljepengarna började välla in i landet och alla fick nya fina bilar.
Jag känner mig lika suspekt som när jag bodde i Miami på åttiotalet, och envisades med att GÅ till det lilla köpcentret som låg 5 minuter ifrån porten till min "gated community".
Alla som körde förbi tänkte : "från vilket fängelse har den där knarkaren rymt då? Bäst att låsa dörrarna.."
Ett bevis för att man slutat att gå även här i Skibotn får jag mitt på gångvägen, halvvägs till mataffären.
Jag blir gradvis medveten om att fiskmåsarna ovanför mig skriker högre och högre och oroligare. Jag blir nästan attackerad, då jag upptäcker tre små fjuniga fiskmåsungar som rultar omkring framför mig. Deras bo måste vara bara några meter bort. Vuxenmåsarna är hysteriska och gör räddhågsna låtsasattacker ända tills jag kommit på betryggande avstånd.
Det var längesedan en människa faktiskt gick förbi här.
Jag kommer fram till affären och blir bestört, beklämd.
Affären är nedlagd!
Ytterligare ett offer för urbaniseringen har skördats.
Min kära ICA-affär! där jag fick kredit i höstas, när jordskredet slet av traktens bredbandskabel.
Nu står där bara ett tomt skal.
Det lär väl knappast finnas någon ny hyresgäst, utom kommunen förstås, som genast kommer att förvandla det till flyktingförläggning. Vilket i och för sig är bra.
Men urbaniseringen är sorglig ändå, när man står där och ser på den övergivna byggnaden.
Jag ryser lätt och går vidare längs landsvägen, till den sista kvarvarande mataffären i Skibotn.
När den lägger ner återstår bara bensinmacken, ännu längre bort.
Dit kommer jag att behöva köra bil.
Jag lommar tillbaka hem i en stor cirkel runt fiskmåsgänget.
Jag är iakttagen.
 |
| Överblick. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar