Det är söndag, men inte lika lugnt som vanligt. Turistsäsongen är igång och det är alltid minst en husbil parkerad vid stranden. Folk smyger runt huset och kikar in. Så är det att bo i en känd sames f.d. bostad.
Jag sitter och söndagsjobbar lite och väntar på att det ska klarna upp.
Eftersom det är ljust dygnet runt nu, så har man lyxen av att när som helst på dygnet kunna ta en skogspromenad uppåt fjället.
Den lyxen får man betala för under"mörkertiden" häruppe. Då är man hänvisad till den enda timmen mitt på dagen som har något som liknar dagsljus.
Jag hittar en mjuk gräsplätt ovanför ett vattenfall en bit upp längs jåkken. Solen skiner , det är gött å leva.
Men det är trist att inte ha någon att dela det med. Jag skanr min familj och mina vänner. Det blir en kort stund vid vattenfallet. Jag är rastlös och nervös inför morgondagens repetition med orkester och kör.
Då ska jag äntligen få höra människor av kött och blod spela och sjunga den nya musik jag skrivit.
Huvva och hurra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar