Inga Sámi Siida

(Jag tror att Sámi Siida betyder ungefär Sameföreningen, eller bättre på engelska "the Sámi community".
Inga är hon som är chef.)

Idag var det poesikväll i trä-lavvon (träkåtan) i Sámi Siidan på fjällsluttningen.
Inte mindre än sju amatörpoeter ifrån "Vesterålen Litteraturlag" läste sina egna och andras dikter med samiskt tema.
Jag improviserade preludium, interludium och postludium på cellon, samt spelade även under själva dikterna.

Det var en vacker kväll.

Fjällen badade i sol.

Inne i den lilla lavvon satt publiken längs väggarna, med eldstaden brinnande i mitten på äkta manér.

Föreställningen pågick i en dryg timme.

Tyvärr gör min hartsallergi att jag inte tål rök från ved, så jag mådde rätt dåligt på repetitionen igår.
Men idag när det var "skarpt läge" så glömde jag fullständigt bort allergin.
Musikens makt är stor.

Det var en upprymd skara människor som släntrade ner förbi rengärdet till bilarna längre ner mot fjorden och körde hem i kvällssolen.

I trä-lavvon.
Bild: Beate Heide.

Nordnorges två sidor

Idag påbörjade jag två nya små projekt, som avslutas redan denna vecka.

De två projekten representerar varsin sida av Nordnorge : den ursprungliga, Samiska och den senare kommande Norska.

Byggnaderna, där de respektive projekten genomförs, är tydliga symboler:

Projekt B
Sortland Kirke

Projekt A
Inga Sámi Siida

Projekt A.

Tisdag, i trä-lavvon (träkåtan).

Spela till några diktare som läser dikter med samiska temata.

Projekt B. 

Lördag, i kyrkan.

Konsert tillsammans med kantorn Mette Dyrnes. Söderifrån kommande musik: Henryson, Franck, Marais.

Båda projekten hade repetitioner idag, de stod där sida vid sida i min almanacka.

Så tydligt och klart kan de två sidorna av den nordnorska kulturen samexistera.

Sunday at the Village Hadseløy

Inte mycket yttre händelser idag.
Det är njutningsfullt.
Särskilt så här första dagen som eremit, innan saknaden sätter in.

Det har regnat och blåst hela dagen. Vädret klär dagen perfekt.
Men det spricker upp i horisonten.

Clark Kent blir Stålmannen

Kör de 5 biltimmarna till Kiruna flygplats med min familj. Dom ska hem till storstan, jag ska stanna kvar här i en vecka, göra konserter och spela in i studio.

När jag vinkat av dem åker jag till Kafé Safari och påbörjar förvandlingen till Artist In Residence.
Det är som Clark Kent som går in i en telefonkiosk och kommer ut som Stålmannen.
När jag lämnar kaféet efter en dryg timme så går jag med målmedvetna steg, tystlåten, snabb och effektiv.

Skämt åsido, jag är samma gamla svante. Men visst är det en sak att vara familjefar på familjesemester, och en annan att vara musiker-eremit. Det ställer lite olika krav på en, minst sagt.

Stålmannen flyger de 5 biltimmarna tillbaka på 4 1/2 timme.

En liftare plockas upp. Han är väldigt kort, har ett speciellt utseende, och berättar att han fick kontakt med andevärlden igår kväll.
Jag frågar honom "Är du samisk?".
(Lägg märke till att jag inte frågar "är du same?")
Han mumlar när han svarar ja, och när jag frågar honom vad han heter så svarar han med ett amerikansk-klingande namn, förmodligen inte hans egentliga.

Hmmm..samiskhet är tydligen fortfarande något man talar tyst om.
Utom i den unga generationen, hoppas och tror jag.

Kärleksstigen

Idag tar vi igen oss efter gårdagen.
Vi kliver upp framåt lunch, orkar inte stort mer än att åka och handla och laga middag.
Men vi tar en promenad på "Kjærlighetsstigen" vid havet. Den är full med dikter på hjärtan.

Turistus Maximus Norvegicus

(alternativa titlar: "Norway In A Day" eller "Norge I Ett Nøtteskall")

Familjen har inte mycket tid på sig, dom ska åka hem på lördag.

Idag ska vi försöka klämma in allt som är typiskt Norskt på ett dygn.

1. Gå på tur.
Vi började dagen med att "gå på tur" bakom huset. Men bakom huset ligger ett fjäll ca 700 m högt! En halvtimme rakt upp på fjället, fem minuters paus "oo aa vilken utsikt!!", och så ner igen, nu med extra hjälp av gravitationen.
Vi måste ju hinna med nästa punkt.

2. Fira 17. maj.
Nationaldagen är en av de "rödaste" dagarna i den norska kalendern. Absolut allt ligger nere, utom blåsorkestern, Hurtigruten och flaggorna. Vi räknade till 113 flaggor på de 10 bilminuterna in till tätorten.
Väl framme vid torget i Stokmarknes: Väntan.
(En mycket säregen väntan. Jag har faktiskt aldrig upplevt en folksamling mer väntande och samtidigt mindre förväntansfull . Alla vet att det kommer att bli ungefär lika odramatiskt som förra året, men att utebli är otänkbart.)
Plötsligt, efter 1 1/2 timme - paraden passerar! Ett fasligt liv i tio minuter, trumpeter, tubor, pukor, flaggviftande, skrik, rop, visslor, vuvuzelor, sedan är gatan tyst igen. Vi följer med strömmen till den jättelika tårtbuffén vid hamnen och äter oss mätta på 17.maj-tårtor.

3. Inte äta lunch.

4. Åka Hurtigruten.
Vi skippar transportsträckorna och går rakt på en av "filéerna" på Hurtigruten. Det är sträckan mellan hamnarna Stokmarknes och Svolvær, sträckan då man går in i Trollfjorden. Fartyget skrapar nästan i bergväggarna på båda sidor och alla kör slut på sina minneskort och batterier.
Och på sina illusioner.

Alla tyskar som väntat i femtio år på att få åka in i denna fjord har nu plötsligt gjort det, och påbörjar nu en period av desillusionering och depression.

Sedan öppnar sig Atlanten och horisonten blir spikrak igen.

5. Äta bacalao och dricka billigt rødvin på någon brygga i Lofoten.
I Svolvær sätter vi oss och äter  bacalao och dricker billigt rødvin på någon brygga i Lofoten.

(Lögn, vi satt inomhus på lyxrestaurang, och bara en av oss åt bacalao. Jag är vegetarian och tål inte vin.)

6. Åka hem och lägga sig på konstigt underlakan som känns som sliten frottéhandduk.

Klockan är två på natten när vi kliver av Hurtigruten och lägger oss helt utpumpade att sova.

Hurtigruten ankommer!

Uværshula!

Nu är jag på väg upp igen, det var ett tag sen sist.
Familjen följer med och stannar de första dagarna.

Vi vill vara miljöhjältar, och äntrade därför nattåget från Stockholm igår kväll. När vi vaknar upp i Nattavaara går vi till bistrovagnen.
"Bistrovagnen". Vilket skämt. Hur ska vi få folk att sluta flyga och börja tåga om det är så här?
Skärpning, SJ, eller vilken fransk/tüsk/finsk speditionsfirma det nu är som övertagit det slitna olönsamma norrlandståget.

Precis innan vi ska gå av i Kiruna så rasar det in ett entusiastiskt kinesiskt filmteam i kupén och börjar intervjua oss om vårt miljöengagemang. Dom är på miljöreportageresa i den höga nord.
Vi lyckas inte riktigt få dom att fatta hur bråttom vi har så det blir väldigt komiskt :-D
Filmtips: "Lost In Translation".

Sedan kör vi bil i fem timmar genom det sedvanliga 360-graders-panoramat med fjäll (gäsp), fjordar (gäsp), renar, örnar (gäsp gäsp).
Gäsp? Är jag blasé efter bara två år häruppe?
Inte bra..
Barnen är inte särskilt intresserade heller, de tittar in i sina bildskärmar.
Återstår Katarina, som får ta på sig ooo-andet och aaa-andet och hon gör jobbet bra.

Vi kommer fram till huset jag hyrt ute vid den klippiga kusten på Hadseløya med den spikraka horisontlinjen utanför köksfönstret.
Filmtips: Tarkovskij.

Sedan går vi raka vägen ner till havet och "Uværshula" (Ovädershålan), en otroligt romantisk pytteliten byggnad mellan två naturliga klippväggar. Den har en enkel tegelvägg bak, en liten vedspis, och en trävägg fram med dörr och fönster ut mot havet.
Och gratis wifi. Nej det sista var ett skämt.

Det är vindpinat, enkelt, som hämtat ur "Den gamle och havet". (tror jag..?)

Eller någon kommande Apple-reklamfilm

Det är sen kväll. Vi leker bland klipporna medan de stora vågorna kastar sitt skum och solen skiner på den ljusa natthimlen.

Uværshula klockan 21.