Umeå-Stockholm. UPPDRAG SLUTFÖRT

Jag vaknar tidigt på min allra sista dag som Nordnorges Artist in Residence.
Sätter mig i bilen i gryningen och ställer in siktet på Stockholm där nere i söder.
Skogarna svischar förbi medan jag försöker sammanfatta mina två år.
Jag tänker på mina 17 resor till Nordnorge.
De 193 dagarna i tjänst som "A.i.R.".
De 4 större verken som jag komponerade däruppe.
De 30 konserterna jag gav.
De 200 musikerna och sångarna jag arbetade med. 5-åringar, 85-åringar, superproffs, superamatörer.
De 1500 milen jag körde i min röda Subaru.

Men jag tänker också på den mänskliga godhet jag mött, och de strömmar av kärlek jag känt.
JAg kommer aldrig att glömma glädjen den 21:a juli 2011. Eller sorgen den 22:a.

Jag ser en bild för mitt inre öga.
Bilden av Berg - Himmel - Hav, ständigt närvarande i Nordnorge.
Men vänta nu.. det finns inga människor i den bilden...
Det säger en del om var jag varit nånstans. För trots alla människor jag mött i nordnorska städer och byar, så är detta bilden som blir kvar.
Berg - Himmel - Hav.

Häruppe är Natur större än Kultur.
Så det är inte så konstigt att en Artist-in-Residence känt sig ganska liten i sin röda Subaru.
Som en austronaut i en liten rymdfarkost, drivande genom det stora alltet.

Jag måste få avsluta med slutrepliken ur en av mina favoritfilmer:

Ripley: Final report of the commercial starship Nostromo, third officer reporting. The other members of the crew, Kane, Lambert, Parker, Brett, Ash and Captain Dallas, are dead. Cargo and ship destroyed. I should reach the frontier in about six weeks. With a little luck, the network will pick me up. This is Ripley, last survivor of the Nostromo, signing off.
[to Jonesy the cat] 
Ripley: Come on, cat. 

Svante: Slutrapport från tjänstefarkosten Subaru RAR 439, Artistens rapport. De övriga medverkande i projektet, Musikk i Finnmark, Musikk i Troms, Musikk i Nordland, Liv Rundberg och hennes körer, Mette Dyrnes och hennes körer, samt all publik, är kvar däruppe. Mina konserter är slut och applåderna har tystnat. Jag borde nå storstaden om sex timmar. Med lite tur står middagen på bordet när jag kommer hem. Detta är Svante, Nordnorges sista Artist-in-Residence, som loggar ut.
(till Subarun)
Svante: Kom igen nu, bilen.

Hemavan-Umeå.

Äntligen en hotellfrukost i min stil, tänker jag när jag scannar den lilla men perfekta buffén på Hemavan fjällcenter. Har CIA tagit reda på vad jag äter till frukost och vilka hotell jag ska bo på?
Nej, jag är helt enkelt i Västerbotten.

Sedan följer sex timmar drivande nerför E12 längs Umeälven. A smooth drive.
Höstfärgerna på björkarna.
En buddistisk fika i Lycksele.
De gamla bönehusen i byarna.

Driver ända in till Umeå centrum innan bilen fastnar på en bakgård. Jag hoppar ur och bänkar mig på Nya Konditoriet.

NK alltså.
NK är det klassiska kondiset mot vilket jag mäter alla andra kondis runt om i världen. Namnet Nya Konditoriet är motsägelsefullt; trappan upp till kondiset är numera alldeles nednött. Inte så konstigt kanske, om det inte vore så att den är gjord av marmor.
Tillbringar 3 timmar där. Hälsar på olika gamla bekanta som kommit upp på en lördagsfika. Har planeringsmöte med Elisabeth Holm och Eric Johannesson från Umeå Kammarmusikförening. Ger en intervju med Erica Sjöström från Västerbottens-Kuriren. UK och VK på NK.

Sedan stolpar jag koffeinhög ut till bilen och tar en runda till barndomskvarteren innan jag tar kväll.

Höstdagjämning, och jag är i Umeå.
Något är alldeles rätt, som ett vattenpass.

Hadseløya-Hemavan. Ka-Klonk.

Packar bilen i gryningen och kör dagens första etapp till Lødingen-färjan.

Jag är lätt om hjärtat efter gårdagens två stora avslut: triostycket och avskedskonserten.

Det är dag 1 av 3 resdagar: Hadseløy-Hemavan.

När jag kör av färjan har jag sex timmar till framför mig.

Jag lyssnar på ljudbok, min svåger Peters nya roman

I Fauske stöter jag på ett järnvägsspår. Vad skönt.

Blanka järnvägsspår är så trygga, det är så mycket civilisation, ännu mer så än asfaltvägar.

Man ser järnvägsnätet framför sig, så lättförståeligt.

Efter en stunds körande uppe på trädgränsen kommer jag ner till Polcirkeln.

Det känns konstigt, som att gå ut ur ett rum och in i ett nytt.e

En definitiv gräns som passeras.

Nu är jag på Nordkalotten, och nnnnnu! är jag inte det längre.

Kommer ner från kalfjället till Mo i Rana efter ett par timmar.

Där ser jag en pil med "Umeå 473".

Ka-Klonk.

Något ramlar ner inom mig.

Umeå Umeå, min barndoms stad Umeå. 

När jag svänger vänster i rondellen andas jag med ens lättare.

Naturen ser vänligare ut. Den känns bekant på något diffust sätt. Stilen på björkarna, på sjöarna.

Det blir än starkare när jag passerar gränsen och kör in i Sverige.

Så fånigt, eller?

Kommer fra till Hemavan och checkar in på Fjällcentret.

Ölen i baren smakar....ja som en kall öl smakar efter åtta timmars bilkörning.

Det står "belönings-öl" på menyn.

Avskedskonsert på Sortland Jazzfestival

Konsertdag idag.
Men jag har inte tid att tänka på det förrän efter lunch.
Måste jobba med det nya triostycket först.
Jobbar mellan 9 och 13, och jag är KLAR och trycker på MAKE PDF och SEND och noterna är redan framme hos Mats Bergström och Cecilia Zilliacus.
Hurra!!!
"3X3" blev titeln och de tre satserna heter "Cecilia", "Mats" och "Svante".

Ingen tid att fira.
Bara att packa ihop cellon och ila iväg upp till Sortland, där jag träffar Ketil B. som kommit från Oslo för att spela med mig på Jazzfestivalen.

Det är min sista konsert som Artist in Residence.
Vår konsert är förlagd till den fina gamla femtitalsbion Sortland Kino, och flygeln är en alldeles nyinköpt Steinway C, en stor investering för en liten kommun i norr.
Publiken är stor.
När jag går in på¨scenen känner jag mig helt trygg, som att jag är bland vänner.

Min nya cello spinner som en katt.
Jag håller ett litet tal om cellon, som jag köpte helt oförhappandes i somras.
Det är en stor händelse i en cellist liv, att byta instrument.
Lite som att skilja sig från sin fru/man för att man har hittat en annan.
Jag skämtar lite om att min "nya fru" faktiskt är äldre än min förra, sisådär en hundra år.
Publiken är med på noterna.

Ketil har pianosolo. Han trycker pedalen i botten och blåser ren den nya fina flygeln.
Jag sitter på scenen och lyssnar. Då kommer jag på att jag har glömt ta med mig cellostämman till nästa stycke.
Gulp.
Vi har inte spelat det sedan förra året.
Gulp.
Jag försöker plocka fram stycket ur minnet, men det är stört omöjligt när Ketil spelar på för fullt med en helt annan musik.
Det känns som att jag inte har någon aning om hur stycket låter.
Gulp.
Jag vet att Ketil kommer att börja spela introt direkt, utan någon paus före.
Vad ska jag göra? Ställa mig upp och säga som det är, att jag inte har några noter?
Jag beslutar mig för att chansa.
Det får gå som det går.
Ketil spelar introt, och då kommer jag ihåg mina första toner.
Det blir en spännande upplevelse att upptäcka stycket allteftersom vi spelar det.
Som att köra i tät dimma och se landskapet uppstå alldeles framför en hela tiden.
Borde göra så här oftare.

Publiken är alldeles galen.
Innan extranumret så passar jag på att ta upp kulturchefen Mona Dahl på scenen, för att inför alla dessa vittnen betala min ett år gamla hyresskuld till Sortland kommun på 1500 kr.
Sedan tar jag upp körledaren Mette Dyrnes som får en packe överblivna och signerade konsertprogram från "Vidderna Inom Mig" att dela ut till körsångarna som var med då. Sitter bra på kylskåp runt om i Sortland.

Jag säger "på återseende Sortland" och vi avslutar med Ketils hitlåt "Sommernatt ved fjorden".
Blir sentimental.

Svantes avskjed

Mitt tvååriga uppdrag är slutfört.
Nu är det bara den långa vägen tillbaka till Stockholm.

September äger

En till dag på Hadseløya av hårt envist jobbande.
Måste måste!

Solen gassar.
Jag kan nu slå fast att september är favoritmånaden i Nordnorge.
Tre septembrar i rad har varit helt fantastiska vädermässigt.
2011 i Skibotn, 2012 i Bø, 2013 på Hadseløy.

Att sitta på altanen i solen och raka sig noggrant med hyvel och vattenskål. Med den raka horisontlinjen bakom spegeln.
Aaaah.

Blixtvisit i Bodø

Flyger över till Bodø från världens smidigaste och gulligaste flygplats Stokmarknes.
Med de betande fåren vid landningsbanan vid fjorden.
Där man checkar in utan att visa ett ID en gång.
T.o.m. att säga sitt namn är överkurs.
Mitt uttal av ordet "hej" räcker. "Du må være Svante, ikke sant."

Ordet "livskvalité" hade man lätt kunnat använda, innan flyget blev klimatbov nr 1.
Nu skäms man lite lite grann varje gång man checkar in.

Träffar först André och Arnfinn från Musikkfestuken för att prata om kommande konserter.
Det finns ett post-Artist-in-Residence-liv för mig i Nordnorge, det är glädjande.

Sedan raskt vidare till Kulturhuset för att skaka hand och prova ut basförstärkare inför kommande gästspel. Kulturhuset fick bakläxa, basförstärkaren var alltför klen.

Sedan var det bara att promenera bort till flygplatsen, gå ombord på planet, och flyga tillbaka över Lofoten till de betande fåren vid fjorden.

Att spela eget

Dagen ligger öppen och tom, färdig att fyllas.

Idag ska jag jobba hårt och envist, bestämmer jag mig för.

Ligger efter med en komposition för violin, cello och gitarr som ska uruppföras om tolv dagar!

Tur att Cecilia Zilliacus och Mats Bergström är så otroligt duktiga OCH snälla.

Men den bara måste bli klar.

Och så har jag konsert med pianisten Ketil Bjørnstad på torsdag.

Och så måste jag öva på min Cellokonsert nr. 2 och Elbaskonsert, som jag ska spela i oktober.

Måste. Måste.

I det här läget är det skönt att ha en dag eller två helt för sig själv.

Det där med att jag mest spelar musik som jag själv har skrivit..

Vissa låter påskina att det är "lättare" att spela eget än att tolka andras kompositioner.

Det gör mig sur.

OK, jag kan välja andra toner om de inte passar mig.
Men av all den repertoar jag har spelat, andras och egna stycken, så är mina egna stycken klart svårast. 

Och att man kan ändra i styckena gör att man aldrig lär sig dom helt. Man tänker oavbrutet på om man borde ha skrivit si eller så, så till den grad att man knappt kan koncentrera sig på att sätta fingrarna på rätt ställe.

Man bestämmer sig aldrig, det är alltid "work in progress".

Skulle man ändå bli nöjd med själva spelet, så är man förmodligen missnöjd med kompositionen. Och vice versa.

Men det är det värt.

Jag skulle inte vilja byta.

Ingen keso i Katterjåkk

Sista kapitlet.
Min sista Nordnorgeresa som Artist in Residence.
Jag flyger upp till Kiruna, där jag utanför den lilla terminalen grips av plötslig snålhet, och tar flygbussen istället för den svindyra flygtaxin.
När alla hade klivit av vid de olika hållplatserna var jag jag var ensam kvar i bussen, och jag tog en rövare. Jag hade sett att det stod i liten stil längst ner på tidtabellen att bussen kunde köra till olika hotell vid behov.
Kunde chauffören köra mig till min parkerade bil borta på Glimmervägen, nära hotell Samegården?
Jag har så mycket bagage, tre stora väskor?

Svar ja.

Jag blir rörd och tänker först att detta aldrig hade hänt i Stockholm, eller ens i Umeå. Men sedan tänker jag att det inte bara handlar om storleken på staden. Det kokar ner till en enskild människas vilja att hjälpa en medmänniska.

Solen strålar och jag kör mot Norge. Stannar till i Katterjåkk för att handla och äta innan dyr-Norge.

Keson i Norge är inte bara dyr, den smakar illa också (unnskyld meg), så jag måste bunkra.
Men jag är inte ensam om idén.
Ingen keso i Katterjåkk.
Jag tror det är fjärde gången som jag försöker bunkra keso på Coop Katterjåkk och den är slut.
Fyra gånger av fyra.
Jag börjar skönja en serie tillfälligheters övergång till regel. Så dags nu.

Jag kommer fram till Hadseløy om kvällen och handlar äcklig dyr-keso på Coop i Melbu.
Miljön runt dyr-keson är bedövande vacker.
Det hjälper.

Konsert IV. Nordic Hall Harstad

The Cutest Little Tour In the World avslutades idag med en morgonkonsert framför en massa akutläkare på konferens.
Än en gång spelar vi inför en publik utrustade med iPads sittande bakom bänkar.

Men dessa människor var (i genomsnitt) bättre lyssnare än fylkestings-politikerna var i tisdags. Varför vet jag inte.
Men jag vet att många läkare är amatörmusiker.
Begåvningar, som kanske ville bli musiker när de var unga, men inte fick för sina föräldrar, eller inte vågade själva.
Så de riktade sin begåvning åt ett annat håll, mot en karriär med garanterat hög status och fast hög lön.
Men de har kvar sitt fina instrument och spelar fortfarande. Det vill säga spelar så mycket de hinner, vilket inte blir så mycket, men de lyssnar iallafall mycket på högklassiga inspelningar hemma på sin tyska högkvalitativa stereoanläggning.
När barnen lagt sig/flyttat hemifrån.

Håhå jaja. Morgonkonserter är inte så sköna. Sinnena har inte trubbats av ännu.
Allt låter gällt och alla pormaskar syns. Men det är skönt att ha gjort ett dagsverke före lunch.
Och det svänger om vårt "anförande".
It dont mean thing if it aint got that swing tänker jag när jag smyger ut från Nordic Hall, och är tacksam för att jag slipper sitta kvar på konferensen och lyssna på osvängiga talare. Jag är för rastlös för sånt.

The Cutest Little Tour In the World är härmed avslutad.
Jag flyger söderut.

Nästa blogginlägg kommer i september. Det blir min sista vecka som Artist in Residence.

Håvard Lund, E-type Henryson, Hans Petter Vabog

Konsert III. De Fire Roser Harstad

En av mina favoritskivor är Bill Evans Trio "Sunday at the Village Vanguard".

Det är en legendarisk triojazzskiva, inspelad live en söndagkväll i en liten källarklubb i New York.

Som dom spelar, Bill Evans, Scott LaFaro och Paul Motian!

Men i bakgrunden hör man hela tiden publiken, det slamras och skålas och pratas och hålls på.

Det är verkligen inte sådär respektfullt dödstyst som man tänker att det borde vara när Stor Musik skapas.

Trions trummis Paul Motian sa till och med i en intervju att det förmodligen var just därför som det blev så bra: de flesta i publiken lyssnade inte så noga på vad de gjorde, dom fick liksom "hålla på ifred", som Paul sa. Då lekte dom (engelska played) helt ohämmat, och vågade testa grejer och ta alla möjliga risker.

Men, som alla musiker vet, så är det väldigt trist att spela om ingen lyssnar. Det känns respektlöst, meningslöst och man blir ledsen av sånt.
Så än en gång; lagom är bäst.

Mina första riktiga spelningar var på jazzklubben i Umeå, en klubb av typ Village Vanguard. Det var en öppen (och rökig!) atmosfär i en långsmal lokal. Folk närmast scenen lyssnade, de längre bort rökte, drack och pratade. Jag var 14. Jag var en rookie som fick experimentera inför öppen ridå. Och som hårdbevakades när jag närmade mig bardisken, och hade instruktioner om att springa ut bakvägen om polisen skulle komma in på klubben.

70-tal, jazzklubben i Umeå

Ganska snart efter spelningarna på den rökiga jazzklubben slog jag in på en annan väg: Klassisk musik. Det  handlar om det Minituöst Förberedda Återskapandet av Verket. Inget experimenterande inför öppen ridå. Konserthus med stora ödsliga scener och rader av dödstysta människor som stirrar på mig när jag spelar.
Där hälften kanske inte bryr sig så mycket egentligen, men man får ju inte prata och skåla i Stora Salen, man ska sitta tyst och lyssna och applådera på rätt ställe.
Stora Salen är väl fint, men...jag längtade tillbaka till klubben. Nuförtiden försöker jag förena de båda världarna. Leka i Stora Salen.

Allt det här gör att jag trivs väldigt bra att spela i cafésorlet på De Fire Roser i Harstad.

De som satt längst fram lyssnade helt tyst och koncentrerat, men ju längre bort från oss i trion, desto mer sorl och slammer.

Det blev en väldigt bra och kul spelning! 

Vi lekte tillsammans, we played together!

Konsert II. Fårebygget Borkenes

Världens Gulligaste Turné går vidare.
Idag hade vi konsert i en helt fantastisk, hyper-exklusiv miljö, ett av världens minsta Kulturhus, en ombyggd lada vid namn Fårebygget. Den ligger högt uppe i en brant sluttning ner mot fjorden.
En "byggnad bland fåren", som går omkring och betar i backarna runt kulturhuset.

Det är så fint så att det nästan är surrealistiskt.
Det är på något vis det yttersta beviset på ett välmående och fungerande samhälle, att ett sånt här ställe finns.
Men som alltid i såna här fall, så står det och faller på en passionerad person. I det här fallet heter personen Anne Semb.
Hon är inte bara en passionerad kulturhusägare. Hon är själv en ytterst begåvad konstnär och hennes konst finns runt omkring i hela byggnaden.

Det var skönt att spela här. Håvard Lund på basklarinett, Hans-Petter Vabog på marimba och jag på cello hittade magin tillsammans inför den lilla publiken. Och fikat efter konserten var i nivå med resten av huset.

Snart är det konsert i Fårebygget

Målningar (och fika) av Anne Semb

Luftgitarr?

Konsert I. Fylkestinget Tromsø

Första stopp på vår mini-turné är Fylkestinget i Tromsø, som har en tradition av att börja sina månatliga ting med musik.

Jeez, vilken underlig publik vi hade framför oss när vi gjorde vår tiominuterskonsert!
Människor med tydliga etiketter: Arbeiderpartiet, Høyre, Venstre, Fremskrittspartiet och allt vad de heter.
Tänk om vi musiker skulla ha skyltar framför oss på scenen: Jazz, Klassiskt, Hårdrock. haha
Längst fram satt någon från arbeiderpartet som inte lyssnade, utan satt djupt försjunken i en iPad, något som fick mig att tänka på mina barn där hemma och nästan börja skratta.

I ett mellansnack passade jag på. Jag ställde frågan "Vilket parti är bäst för kulturen?". Alla ledamöterna räckte upp handen. Samma sak på frågan "Vilket parti är bäst för miljön?" Hela salen fick sig ett gott skratt innan konserten fortsatte.

Håvard, Svante och fylkestinget

Därefter flög jag och Håvard till Harstad, där vi hade en kvällsrepetition med den tredje musketören, slagverkaren Hans-Petter Vabog, som ska vara med på resten av turnén.

Meh, vilken konstig dag, börja med konsert och avsluta med rep. Helt bakvänt asså.

Ukraina-Sverige 2-1

Resandet har sina bra och dåliga dagar

Får gå upp klockan 06.00.

Får vänta 4 timmar på Oslo "Gördyr-moen".

Får ingen vettig mat.

Får inte mitt bagage.

En bra dag med andra ord!

Jag får mycket gjort, och jag slipper släpa bagage.

Jag är inte den ende svensken i Tromsø idag. Statsminister Fredrik Reinfeldt är också i stan och hänger med sina nordiska statschefspolare, kanske kollar dom matchen tillsammans ikväll.

Håvard Lund och jag har en liten duo-repetition i ett runt rum hängande ovanför hamnen! Det är svårt att koncentrera sig på musiken, för vi är helt omgivna av ögongodis; fjäll, fjord, skutor, folk, hurtigruttar, brospann, katedraler..

Avslutar dagen på pub med öl framför storbildsskärm och ser Ukraina-Sverige i fotbolls-EM.

Kan än en gång konstatera att jag saknar de där generna, som gör att jag automatiskt ser när någon är offside, kan namnet på förrförre målvakten, eller kommer ihåg i vilket EM Sverige vann mot Rumänien med 4-0.

Men så var jag också den ende pojken i klassen som valde textilslöjd, spelade i rockband, och INTE körde moped.

Jag försöker sörja att Sverige förlorade, ikväll är jag trots allt en svensk i utlandet, men jag bryr mig ju faktiskt inte nämnvärt. 

Ukraina var ju bättre.

Hem (försiktigt)

Jag kör försiktigt försiktigt från Riksgränsen till Abisko. Inga snabba accelerationer eller inbromsningar. Marschfart 80 kmh. AC:n av. Radion av. Jag andas lugnt in och ut.

Bilen är nästan helt tom på bensin. (SchhhhSäg det inte högt så bilen hör det!)

Glömde den detaljen igår när jag fick punktering.
När jag tankar i Abisko inser jag hur tom den faktiskt var.
Jag tankar 49 liter bensin i 50-literstanken.

Lämnar bilen på Kiruna flygplats med nyckeln på framhjulet (bara så ni vet, allihop).
Mats Dahlberg kommer och hämtar den.
O Store Mats, vad gjorde jag utan dig?
Nästa uppfärd 11 juni. Ciao!

Konsert Sortland kirke. Noter och däck punkterade.

Idag gav jag en pingstaftons-konsert i Sortland kirke tillsammans med kantorn Mette Dyrnes på orgel och piano.
Det var en eftermiddagskonsert med avslappnad atmosfär, lite "hemma hos" känsla.
Vi spelade några av mina kompositioner; Fall, Melting Ice, Adagio ur Cellokonsert nr 1, samt musik ur bra filmer: Marin Marais virtuosa gambamusik "Le Badinage" ifrån den franska filmen "Tous le matins du monde" samt musik från den norska filmen  "De usynlige".
Mette spelade Cesar Franck på orgeln så att kyrkan skakade.
Jag spelade också några solon; Green, Black Run, samt indisk raga (Raag Multani) med iPhone-tablas och -tanpura, som så många gånger förr.
Nytt för denna gång var en jazzstandard (Body and Soul) med iPhone-jazztrio-ackompanjemang. Det var inte sista gången. Komp-apparna har blivit bra, nästan konsertvärdiga ;)

När konserten var slut satte jag rak (nåja) kurs mot Sverige.
Men halvvägs, nånstans i vildmarken mitt i Ingenstans, när jag satt och "koste" mig som bäst över att vara på hemväg så sa det PANG och bilen började kränga och låta som ett tröskverk.
Punktering.
Shit.F..k.
Men vädret är iallafall OK...vänta, kände jag inte en droppe? Och så börjar det regna...suck.

Man känner sig inte precis som James Bond där man knäar på asfalten i regnet och bilarna vrålar förbi precis bakom fotsulorna. Nordnorges vägar har inga vägrenar.
Efter att ha tackat alla gudar och förra bilägaren för att reservhjul och domkraft fanns i bilen så var jag snart på väg igen.

Varför så bråttom till Sverige, flyget från Kiruna går ju imorgon?

Jo jag hade tänkt åka skidor i Riksgränsen. Jag såg mig själv åkande i kvällsolen i T-shirt, jeans och solglasögon, jag hade räknat ut det så bra.

I Riksgränsen visade det sig vara tjock dimma. Absolut ingen kvällsåkning. Suck igen.

Finalen på "James Bonds Förnedring" utspelades på Riksgränsens vandrarhem, med scener som "oops-det-bor-redan-någon-i-mitt-enkelrum" och "jag-har-glömt-nyckeln-i-rummet-och-skorna-också-och-det-är-200m-lerväg-till-receptionen".

Store Studio dag 3

Idag körde vi med vidöppna dörrar och fönster i studion - den här gången menar jag både bokstavligt och bildligt.

Håvard Lund och jag utökades till en trio med slagverkaren Hans-Petter Vabog på marimba och vibrafon.

Vi repade i studion inför vår kommande turné i juni. Vi spelar originallåtar och norska folketoner, allt i nya arrangemang, och med mycket improvisation.

Kombinationen cello/basklarinett/marimba är speciell. 

De tre instrumenten har nästan exakt samma tonomfång. Det liknar den mänskliga röstens - av båda könen, från en låg bas till en hög sopran.

Det är ett stort omfång, och användbart, alla kan växla mellan alla roller.
Baslinje, melodi i sopranläge, mellanstämmor, ackord.

Trion.

Efter den sista arbetsdagen i Store Studio så var det dags att flyga hem över Lofoten till Stokmarknes.
Men de tunga molnen låg strax ovanför markhöjd, så piloten lyckades inte landa. Efter ett par försök gick det. Gulp..

Store Studio dag 2

Idag stog luften stilla i Store Studio i Bodø - och då menar jag bokstavligt.
Ventilationsanläggningen var trasig.
Det är lite av en katastrof i en studiomiljö, en miljö där man ju inte bara kan öppna några fönster och vädra lite, och där man måste använda all den hjärnkapacitet man kan uppbåda för att nå bästa resultat,

Vi jobbade med några pålägg på en kommande CD med norska folkmelodier i nya arrangemang, bland annat med indiska klassiska musiker inblandade.
Men det blev alltså en svår dag på jobbet idag. Hjärnan fick inte nog med syre, så idéer och reaktioner flödade inte riktigt fritt. Och svetten bara rann vid minsta ansträngning.
Vi gjorde vårt bästa, men det blev en något avkortad arbetsdag i studion.
Gick ut på gatan i mina blöta kläder och mötte den nordnorska vårluften. Hjärnan applåderade.

Store Studio, Bodø

Flög från Stokmarknes till Bodø.
Vilket väder. Vilken flight!
Piloten "koste seg" där framme i cockpit och valde en "alternativ rutt" för att vädret var så bra.
Vi flög fria som fåglar genom Lofoten, mellan fjällen, nere i fjorden.

I Bodø, i "Store Studio", Nordnorges studio-flaggskepp, hade jag stämt träff med basklarinettisten Håvard Lund.
Han har skrivit musik till en kommande samisk teaterföreställning. Musiken är gripande, ångestfylld, smärtsam. Man känner att den, liksom teaterföreställningen, handlar om döden.
Vi spelade fria som fåglar genom, mellan, och nere i Håvards teman.

Vi spelades in av Are Simonsen, Store Studios enormt skicklige ljudtekniker,
i ett stort studiorum med fönster mot de snöklädda fjälltopparna.
Tänk om jobbet alltid vore så här lätt!

Are Simonsen

Inga Sámi Siida

(Jag tror att Sámi Siida betyder ungefär Sameföreningen, eller bättre på engelska "the Sámi community".
Inga är hon som är chef.)

Idag var det poesikväll i trä-lavvon (träkåtan) i Sámi Siidan på fjällsluttningen.
Inte mindre än sju amatörpoeter ifrån "Vesterålen Litteraturlag" läste sina egna och andras dikter med samiskt tema.
Jag improviserade preludium, interludium och postludium på cellon, samt spelade även under själva dikterna.

Det var en vacker kväll.

Fjällen badade i sol.

Inne i den lilla lavvon satt publiken längs väggarna, med eldstaden brinnande i mitten på äkta manér.

Föreställningen pågick i en dryg timme.

Tyvärr gör min hartsallergi att jag inte tål rök från ved, så jag mådde rätt dåligt på repetitionen igår.
Men idag när det var "skarpt läge" så glömde jag fullständigt bort allergin.
Musikens makt är stor.

Det var en upprymd skara människor som släntrade ner förbi rengärdet till bilarna längre ner mot fjorden och körde hem i kvällssolen.

I trä-lavvon.
Bild: Beate Heide.

Nordnorges två sidor

Idag påbörjade jag två nya små projekt, som avslutas redan denna vecka.

De två projekten representerar varsin sida av Nordnorge : den ursprungliga, Samiska och den senare kommande Norska.

Byggnaderna, där de respektive projekten genomförs, är tydliga symboler:

Projekt B
Sortland Kirke

Projekt A
Inga Sámi Siida

Projekt A.

Tisdag, i trä-lavvon (träkåtan).

Spela till några diktare som läser dikter med samiska temata.

Projekt B. 

Lördag, i kyrkan.

Konsert tillsammans med kantorn Mette Dyrnes. Söderifrån kommande musik: Henryson, Franck, Marais.

Båda projekten hade repetitioner idag, de stod där sida vid sida i min almanacka.

Så tydligt och klart kan de två sidorna av den nordnorska kulturen samexistera.