År 1, allra sista dagen

Vi går baklänges ut genom ytterdörren, sopar igen spåren efter oss, och sätter oss i bilen med sikte på att nå Kiruna flygplats om 6 timmar.

Ska vi välja den västra vägen via högfjällsvägarna i Gratangen och Riksgränsen och havsviken i Bjerkvik.

eller den östra vägen via vidderna genom Finland?

De båda vägarna tar exakt lika lång tid från Skibotn, det är en fråga om tycke och smak.

Den västra vägen är den extroverta. Den bjuder på spektakulära turistvyer med fjordar och glaciärer, och går brant upp och ner från havsyta till trädgräns ett par gånger, som ett gigantiskt vildmarkstivoli.

Den östra vägen är den introverta. Det är långa raka vägar över långsträckta vidder och det är tystlåtet. "Ska vi praata eller ska vi komma fram här" liksom.

Det blir den västra.

Mest för att vi då passerar ett av våra favoritställen: den gamla turiststationen i Abisko. Där tar vi en fika och kollar att allt är som förut. Inget får ändras. I matsalen ska det sitta nöjda Stockholmsgubbar och gummor med nyköpta rutiga Fjällrävenskjortor och snusnäsduk. Där ska jobba säsongsarbetare med lätt hippiefaktor som flörtar med varandra. Där ska inga TV-apparater finnas på rummet. Där ska det vara fler turskidor än slalomskidor. Och så vidare.

Om Riksgränsen är "NRJ Radio", och Björkliden är Sveriges Radio P3, så är Abisko Turiststation definitivt P1.

Allt är som förut.

Jag börjar kunna det här nu, vi kommer fram till Kiruna inte för tidigt, inte för sent, och vi rinner igenom flygplatsen och in i planet och vi lyfter mot Stockholm.

Detta är slutet på det 7:e och sista kapitlet av År 1. Skibotn & Manndalen.
Ett år som fick ett slut som jag aldrig kommer att glömma så länge jag lever.

Mina tankar går till offren den 22 juli, deras anhöriga, och till hela landet Norge, mitt andra hemland.

Till sist: jag erkänner, jag är en statistik-nörd.
Lite siffror på mitt första år i Nordnorge:

Antal dagar i Nordnorge: 105
Antal mil körda i och till Nordnorge: 1000
Antal minuter musik (orkesterpartitur) komponerad i Nordnorge: 120
Antal konserter i Nordnorge: 15
Antal publik i Nordnorge: 3000

År 2 börjar i slutet på augusti, i Sortland.

Nordnorges Artist In Residence 2010-2011 loggar ut.

Packa

En dag kvar till avfärd.
Dags att packa ihop. Det gäller att tänka till.
Nästa år ska jag vara Artist In Residence i Sortland, Nordland, och det gäller att rätt saker stannar här uppe i Nordnorge, och rätt saker åker söderut imorgon.

Solen strålar och det är inte ett moln på himlen, så som det brukar vara när man ska lämna en trakt; då vill den visa upp sig från sin allra bästa sida.
Det stämmer naturligtvis inte, men det känns så idag.

Jag är redan halvvägs inne i nästa projekt, skriver noter, övar, planerar.
Det har varit ett fantastiskt år. Nu på slutet: de tvära kasten mellan glädjen och sorgen.

Nu går livet vidare.

Au revoir Rundbergs

Min vistelse i Troms börjar lida mot sitt slut och det ska tas Farväl.
I dessa tider efter Utøya blir alla farväl extra viktiga och laddade med mening.

Två av syskonen Rundberg med posse, på väg in till Tromsø, kom förbi på en fika hos oss här i Lassagammi.

Herman & Halvard & posse

På kvällen var det Liv och Øivinds tur, föräldrarna Rundberg. De stannade på middag och bastu med dopp till sena natten.
Det börjar nu bli en vana. Inget särskilt alls att bada i solsken på kvällen i en fjord från Ishavet.

Jag är glad att mina barn får uppleva det här. Det är något att ha med sig i bakhuvudet när mangår ut i livet.

Vilken tur!

Idag tänker jag inte ge upp.
Familjen ska gå på tur.

Det heter "utflykt" på svenska. "Tur" låter som något positivt, men "utflykt"?
"Ut allesammans, vi måste fly!"
Nej, där har Norge fattat galoppen bättre. Man har ju tur när man får gå på tur!

Min fru är uppväxt i Stockholms innerstad. Jag behöver väl inte säga mer.
Detta är de tre par skor som hon tog med sig när hon åkte upp hit till Nord-Troms:

Hmm...vilka ska jag välja till fjällvandringen...?

(Hon valde dom till vänster.) Mina barn Joel och Siri har lite mer fjällvana. De är uppvuxna på bergssluttningen i Saltsjöbaden, och har tältvandrat i Abiskofjällen, en natt. 

Jag packar ryggsäcken med spritkök, kåsor och sittunderlag.

Ingen frystorkad mat och kaffepulver här inte, här gäller det att smöra.

Jag gör en tomatsås, tar med pasta som ska kokas på spritköket, samt renkött och parmesanost.

Espressokaffe i en liten termos, mjölk till en caffe latte.

Joel och Siri slänger med en flaska läsk, man vet ju aldrig hur fjällbäckens kristallklara vatten smakar, eller hur? 

Dom bekymrar sig lite över att det inte går att dela upp exakt jämnt i kåsorna, men beslutar sig ändå för att ta med läskflaskan.

Solen tittar fram! och vi börjar vår långa dagsmarsch längs stenstranden till jåkken (cirka 1 km). Dottern bryter nästan ihop halvvägs och lägger sig ner. Men med lite övertalning kommer hon på fötter igen, och vi når jåkken. Där börjar den långa stigningen uppåt mot baslägret vid forsen (50 m.ö.h.).

Vi slår läger och lagar till lunchen.

Baslägret

Joel och Siri gör en upptäckt: kåsorna har markeringar som gör att det går att dela upp läsken exakt lika!

Vi går på expedition uppåt fjället, men det börjar regna, så vi upprättar ett nödläger under en klippa (60 m.ö.h.). 

Nödlägret.

Det regnar i minuter, vi tappar räkningen men det rör sig om mer än 5 minuter.

Vi är nu ganska medtagna. Någon börjar tala osammanhängande, och provianten är slut. 

Jag fattar beslutet att påbörja nedstigning.

När vi når fjorden och E6:an är det en märklig känsla att se den första bilen svischa förbi. Civilisation.

Vårt kära Lassagammi är i princip i samma skick som när vi en gång lämnade henne.

Tack Siri för hjälpen med dagens blogginlägg.

Inget

Idag gjorde vi det.
Inget.
Vi bara satt och kollade på nyheterna om Utøya och Oslo och spelade kort.
Paula i kören som hade ett barnbarn på Utøya: barnbarnet överlevde!

Marja Bål Nango

Att skriva blogginlägg känns inte så relevant, men jag fortsätter ändå.
En av medlemmarna i kören har ett barnbarn som blev skjutet och nu svävar mellan liv och död.
Det påverkar hela bygden. Det känns i luften.

Lassagammi upplever denna tid sin årliga höjdpunkt i antal besökare.
Vi fick både väntat och oväntat besök idag:
Först det väntade:
Inför mitt nästa år som Artist In Residence kom två chefer på besök från Nordland, mitt kommande hem-fylke:
Elisabeth Storjord, chef på Musikk i Nordland, samt Odd Roger Dahl, kulturchef i Sortland.
Sortland ligger i Nordland och är den lilla stad vid havet där jag ska bo delar av nästa år.
Kaffe dracks och planer drogs upp ända till hösten 2012. Men vi enades om att inte planera för mycket, utan hålla öppet för improvisation. Det är helt i min smak.

Sedan fick vi oväntat besök:
Den unga filmaren och konstnären Marja Bål Nango är här ifrån Skibotn, och är "årets unga konstnär" på Riddu Riddu. Hon tillhör en familj renskötande samer, den enda här i Skibotn. Hennes mor konstnärinnan Astrid Båhl är den som designade den samiska flaggan!
Marja hade aldrig varit inne i Lassagammi (!) och fick nu tillsammans med sin far tillfälle att komma in på en kaffe och en prat.
Man känner att hon tillhör en ny generation samer, som tar plats med självklarhet, utan den kaxighet som kommer av en mindervärdighetskänsla. En utveckling på rätt spår!
Lycka till Marja Bål Nango.

pappan + Marja Bål Nango

Minneskonsert

Dagen började med en intervju för Sveriges Radio gjord av min svåger Peter Mosskin.

Han är författare, musiker och snickare. En lysande kombination. Peter är den som ligger bakom det bevingade uttrycket "Är du lönsam, lille vän?". Det är titeln på en av hans låtar från 70-talet.

Han gör även fantastiskt fina radioprogram, bland annat tonsättarporträtt för Musikradion som är som små pärlor.

Att intervjuas av honom inför ett av hans kommande program kändes som en ära.

Sedan fick vi höra att Riddu Riddu festivalen ställts in! pga händelserna på Utøya. En minneskonsert ska dock hållas, och jag och min fru ombeds medverka.

Det blev en två timmar lång ceremoni i toner ifrån Storscenen på Riddu. Många av de artister som skulle ha spelat under lördagen, om inte festivalen ställts in, spelade på minneskonserten.

Jag och min fru Katarina spelade låten "We walk in fog". Dess text fick en fördjupad mening denna gång:

We walk in a fog that forever surrounds us
and hark to the sounds of the moonlit nights
We tread on a treacherous moss that confounds us
and darkness of dusk human hearts does blight.

But two lonely hearts when join in singing
and calling each other in night's confine,
two shadows entwining and lovingly clinging - 
oh wouldn't, oh wouldn't that be divine!

Därefter vävde jag på solocello samman den samiska "nationalsången" "Sámi eatnam duoddariid", med den norska nationalsången "Ja vi elsker" samt "Black run". Jag ville försöka ge en hommage till detta underbara land, mitt andra hemland numera, och dess olika folk, som nu är mitt i en nationell kris.

Efter minneskonserten var det dags att flytta tillbaka till huset Lassagammi. Denna gång i sällskap av min familj! Det känns skönt att slippa eremitlivet just den här gången..

Min syster Tjia och Peter hade sin sista kväll i Nordnorge. Vi åt Peters underbara fisksoppa, och sen blev det bastukväll i Lassagammi, komplett med nakenbad i Lyngsfjorden. Bilder saknas.