Farväl, Vitpudrad Kylig Skönhet

En sen flygavgång till Stockholm idag och ett PERFEKT skidväder avgjorde saken. Det blev ett par timmar i skidbacken ovanför Tromsø, som ett puderdrypande farväl för denna gång.


Dags att dra.
4 av mina viktigaste arbetsredskap; bilen och espressomaskinen samt ett par studiomonitorer, fick komma i Hogne Rundbergs vård till nästa gång. Han är också basist så de är i trygga händer.

Typiskt, att Nordnorge visar sig från en av sina bästa sidor just idag, som blir sista dagen på länge.
Det kommer att vara en annan årstid här när jag kommer tillbaka.
Jag bordar luftfarkosten och sätter kurs mot Huvudstäderna i söder; KaOslo och Fjollträsk.

Nästa blogginlägg? Maj/juni.

Konsert typ 144, Tromsø

etc..
143. Konsert i kombinerade teater- och konsertsalar <400 platser
144. Konsert på galleri, konsthall, eller liknande
etc...

Vi stiger i glamour-graderna för varje dag som går på denna turné.
Vår finalkonsert idag på Tromsø Kunstforening hade en väldigt initierad publik, det verkade som om den bestod enbart av musiker.

Program:
Porter/arr. Henryson: Night & Day för violin och cello
Henryson: Kvartett för violin, viola och två celli
Tanaka: Metal Strings för el-stråkkvartett m . obligat elbas
Henryson: Improvisation på solocello
Reich: Different Trains för stråkkvartett och tape

Det var en vällyckad konsert, som också avslutade vår Tromsø-turné.
Resten av kvällen firade vi på stan, och våra vägar skildes vid midnattstid.
Au revoir Arctimus Strykekvartett!

Runa Bergsmo, Erika Toth, Tørris Koløen Bakke, Pål Solbakk

Konsert typ 353, Tromsø

etc..
351. Konsert på golfklubb med årsomsättning över USD 1M
352. Konsert på golfklubb med årsomsättning under USD 1M
353. Konsert på musikkonservatorium
etc..

Idag hade Arctimuskvartetten och jag konsert på Tromsø musikkonservatorium.
Eftersom en sådan konsert ligger högre i glamour-ranking än den vi gjorde igår, så fick vi veta var konsertlokalen var, och det var  städat på scenen när vi kom. Det fanns en sorts dressing room (som samtidigt var lager för instrument och notställ, men ändå). Det som däremot nästan inte fanns var publik.
:-o

Ingen panik nu, det är ett musikkonservatorium, och därför fullständigt normalt. De unga musikstudenterna har fullt upp med att öva på sina skalor och all övrig tid är de upptagna med att upptäcka det motsatta könet (eller samma kön i vissa fall).
Jag var själv likadan när jag gick på konservatoriet, jag gick nästan inte på en enda konsert under tre år innanför skolans väggar, oavsett vad det var som bjöds.
Men scr..w it, idag gav Erika, Pål, Tørris, Runa och jag själv järnet!

Efter konserten fick kvartettens cellist Runa Berg en privatlektion av mig. Rubriken kunde vara "The cello according to Svante". Vi gick igenom lite specialteknik som jag har utvecklat, samt en del allmänt runt rytmisk improvisation.
"Man lär så länge man har elever" är ett träffande uttryck.

Samtidigt, längre söderut, befriades Egypten från Mubaraks 30-åriga skräckvälde.
Jag kan nästan inte se mig mätt på bilderna från Kairo, folks hysteriska glädje och förvåning.
Det är svårt att föreställa sig hur det måste kännas!
Norge har närmare till den känslan, närmare bestämt 66 år.

Konsert typ 586, Tromsø

Konserternas egen glamour-skala:

1. Privat konsert i Vita Huset för USA:s president

2. Privat konsert för något av de europeiska kungahusen

3. Privat konsert för någon annan gubbe med extremt mycket pengar och makt

4. Madison Square Garden, utsålt

5. Carnegie Hall, utsålt

.......etc..etc....

583. Konsert på sjukhus

584. Konsert på dagis

585. Konsert på ålderdomshem

586. Konsert på högstadiet/gymnasiet (= ungdomsskole/vidaregående)

"Arctimus Strykekvartett + gäst Svante Henryson" gjorde en konsert av typ 586 idag. Intressant upplevelse.

Den låga glamourplaceringen får vissa effekter: till exempel så får man inte någon som helst hjälp med någonting.

Och då menar jag inte limousiner och skålar med M&M:s där alla de bruna har plockats bort, nej jag menar sånt som var konsertlokalen ligger, hur man tänder ljuset, var toaletten är etc.

Kanske får man sig istället en rejäl utskällning av vaktmästaren för att man parkerat bilen i fel ruta.

"Omklädningsrum" eller liknande existerar naturligtvis inte, och det som ska föreställa "scen" är belamrat med smutsiga sladdar och trasiga mikrofonstativ och plaststolar från åttitalet.

För att inte deppa ihop, så måste man hela tiden tänka på publiken.

Den här publiken är ju en av de mest receptiva som finns. Människor som precis håller på att bli vuxna. Som har barnets öppenhet kvar, men samtidigt börjat få den vuxnes alla referenser och insikter.

Jag kommer själv ihåg några konsertbesök i 14-15-årsåldern, som ändrade mitt liv för alltid!

Efter konserten kom en tonåring fram till mig och sa: "You made my day".

Jag tackade och tänkte "Well, you just made mine".

Nästa Tromsø

Efter en god natts sömn var det bara att börja packa och studera kartan.
Först var det Narvik, sedan Harstad.
Nästa nordnorska stad på tur är Tromsø.

Det blev en fem timmar lång bilfärd norrut mellan fantastiska fjäll och fjordar, genom kompakta snöfall och gnistrande solsken.
Ett Nordnorge-äventyr såsom jag föreställde mig det innan jag kom hit upp; vilt, vackert, varierande hela tiden.
Framme i Tromsø i skymningen. Där föll snön i en mängd och på ett sätt som bara inte finns söder om Polcirkeln:

Äntligen färdig!

Att komma som gäst på det här sättet, till stråkkvartetter och kammarensembler, är mycket speciellt.
Det är inte de vanliga rollerna som gäller.
Denna gång är min roll inte solistens; som ska vara i fokus hela tiden, och aldrig göra avkall på sitt personliga uttryck.
Min roll är inte heller kompmusikerns; som ska understödja utan att stjäla fokus, och som måste vara beredd att kompromissa med sin egen smak.

Nej, det här är något speciellt, Jag skulle väl säga att min roll är att "störa men inte förstöra"
(= forstyrre men ikke ødelegge) ..
Kreativt givande och tagande. Respektfullt men ärligt.
Det är egentligen en hyperkänslig balansgång som kräver en stor portion social begåvning.

Hmm...den "arbetsbeskrivningen" stämmer ju in på en annan aktivitet:
den att vara människa.
Att vara gäst en stund på den här planeten.

Harstad skole

...punkt...streck..nej ett fiss....en oktav upp. streck..mezzoforte..och.. Äntligen färdig!!!
Idag avslutade jag äntligen ett halvårs arbete med ett stort verk för stråkorkester, elcello och steel pans, som har fått namnet "Amorphicon".
Framöver kommer jag att ha mer tid och kreativ energi för projekt A.I.R.Nordnorge.
"Amorphicon" har ju hela tiden funnits där och pockat på "du måste arbeta mer med mig", "glöm inte bort mig, jag måste bli färdig".
Uruppförandet sker om lite drygt en månad i Sverige, så nu måste jag börja öva på stycket också, "glöm inte bort mig, att öva på mig också".
Så är det att vara komponist och musiker.

Inatt kommer jag att sova gott.

10 minuter och 1,00001 sekunder film

En dag av vanligt hårt arbete. Mer "verkstad" än "snack".
En typ av dag som våra liv ju innehåller ganska många av, men som bara är ett 1-sekunds-klipp i den klassiska Hollywood-filmen om "den långa vägen till att vår missförstådde hjälte, efter det förnedrande nederlaget i början, får revansch, prinsessan och halva kungariket i slutscenen".

Först repeterade stråkkvartetten Arctimus och jag inför veckans turné till Tromsø.
"Kvartett för violin, viola och två celli" och Karen Tanaka´s "Metal Strings".
Jag har aldrig förut spelat akustisk hårdrockcello med plektrum, men nu är det "been there, done that".

Därefter prövade basklarinettisten Håvard Lund och jag lite duospel.
Cello + basklarinett = mums!!

Sedan ett par timmars jobb med färdigskrivning av stämmor till ett nytt verk; legatobågar och prickar och sånt
(gör sig extremt dåligt på film, upptar 0,00001 sekunder i filmen om vår missförstådde hjälte).

Avslutningen på dagen blev mer snack än verkstad (för mig iallafall), men ett väldigt trevligt snack mellan väldigt goda tuggor klippfisk. Håvard Lund var värd och kock. Stora frågor avhandlades.
Motsvarar ett rejält 10-minuters avsnitt i filmen. Mycket närbilder, välskriven dialog som fördjupar karaktärerna.