Äntligen konsert!

Så var det äntligen dags att presentera frukten av vårt trägna arbete för en full salong med glada skattebetalare.
Matiné-konsert i Sjömanskyrkan i Narvik.
Det var ett slags "retrospektivt" tonsättarporträtt med ett urval av mina kompositioner från 1996-2007.
Jag började ensam på akustisk solocello, och sedan blev vi fler och fler, för att efter en dryg timme vara ett svängande elförstärkt 10-manna-band på scenen som gjorde skattebetalarna lyckliga :-) :-) :-)
Men extranumret hanns inte med, jag måste till mitt natt-tåg till Stockholm (som avgick 25 minuter efter att sista tonen tagits på scenen!)

Det kvittar hur mycket man förbereder och håller på, det är där på konserten man verkligen förstår vart musiken vill, och det kan bli helt annorlunda än man tänkt sig.
Min erfarenhet är att efter ungefär 10 konserter, då har man det. Då har man vridit och vänt på materialet ordentligt och överrumplats och förstått vad man ska göra med det.
Tyvärr blev det inte 10 konserter denna gång, vi fick nöja oss med denna enda. Men det var fräscht och spännande.

Jag kommer att med glädje återvända till Narvik nästa vinter.
Då inte retrospektivt, tvärtom med ett nytt specialskrivet verk till MiN-ensemblen i bagaget.

Nästa blogginlägg 2 februari.
Ifrån Harstad, Lofoten.

Hasta la vista.

Fredagsmys

Att vara gäst på en kulturinstitution en hel vecka är en exotisk upplevelse för en som mig.

Idag fick jag vara med på Musikk i Nordland´s fredagsmys.

Jag har förstått att det är en ganska vanlig sak i den civiliserade världen: den där mjuka inbromsningen av arbetsveckan, då alla samlas i fikarummet och bara umgås.

Det var vinlotteri och jag vann en flaska vin bara sådär lätt och mysigt.
På kvällen mös vi ännu mer. Fagottisten Anton Biehe och hans fru bjöd generöst hem alla på kalkon.

Som kringresande ton-påhittare så är man van vid omysigare inbromsningar. Tidsbristen är konstant och effektiviseringen total. Då och då vill någon konserthuschef mysa till det och bjuda på restaurang efter konserten. Visst är det trevligt, men det bär ofta en doft av pliktskyldighet, och man bör ju helst inte glömma att fila lite på sitt varumärke, så att man blir engagerad nästnästa säsong. Inte vara för tyst, inte pladdra för mycket, vara intressant, vara lättsam. Puh..

Men jag gillar ändå min tillvaro med sina ständiga uppbrott. Kan det beskrivas bättre än i Karin Boyes dikt "I rörelse"?:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Sist min speciella packlista för "ställen, där man sover blott en gång" dvs. hotellrum: mysigaste myskläderna, tofflor, rese-espresso-bryggare (luktar gott också), stearinljus, samt en packe bra DVD-filmer + en laptop med extra högtalare.

1-2-3-mys.

Människor är bra folk

Ny dag och nya musiker, nya stycken och ny smak på pizzan!

Idag flög två nya musiker in från fylken bortom fjälltopparna: slagverkaren Simen Vangen och kontrabasisten Jon Sjøen.
Och det började omedelbart att svänga skönt. Tillsammans med tidigare nämnda stråkkvartett samt blåsartrion Inge Rolland, Ole Kristoffersen och Anton Biehe blev vi en gungande tiohövdad klangkropp.

Detta att tio vuxna människor sitter i ett rum tillsammans i timme efter timme och fokuserar på att bilda en exakt frekvenssammansättning samtidigt, i ett visst exakt ögonblick, för att inkarnera en viss exakt känsla.
Magiskt.
En, evolutionärt sett, mycket hög funktion.
Nej, vi människor är inte så dumma iallafall. Vi kan faktiskt mer än att roffa åt oss, kriga, ljuga och vara likgiltiga.
Det märkte jag idag i Narvik.

Narvik repdag 2 = Copy "Narvik repdag 1". Paste.

Har ni sett "Groundhog Day" ("Måndag hela veckan" på svenska), filmen med Bill Murray om mannen som upplever samma dag om och om igen, och den enda som inte sitter fast i "tidsloopen" är han själv?

En av mina favoritfilmer. Gå och hyr den.

Hade denna blogg varit skriven i notskrift istället för med bokstäver, så hade jag kunnat spara tid genom att helt enkelt sätta repristecken runt gårdagens inlägg. Exakt samma reptider, samma musiker, samma stycken, samma slalombacke efteråt, till och med samma pizza till middag; en vegetarisk familjepizza med extra jalapeno och vitlök, lämnar tre bitar till morgondagens lunch.

Men det är inte så dumt faktiskt, jag har haft tur med valet av dag. Musik, trevliga människor, skidåkning..

Jag kan tänka mig mycket sämre dagar att loopa.

På Narvikfjellet

Narvik, repdag 1

Nu är vi igång, det ska bli konsert här i Narvik på lördag.
MiN-ensemblen möter Svante Henryson A.I.R., och vi har börjat jobba med musiken.
Det är fantastiskt att uppleva när de professionella musikerna sätter tänderna i min musik.

Øivind Nussle, Kate Read och Hans-Urban Andersson går djupt in i min Kvartett för violin, viola och två celli.
Klarinettisten Ole Kristoffersen kastar sig ut i min Off Pist.
Violinisten Tor Johan Bøen kramar musten ur min version av Night and Day för violin och cello.
Och det ska bli fler musiker och verk under veckan.

Efter det behövdes semester.
Här i Narvik finns ett fantastiskt skidberg.
Liftkön lingrade lång denna strålkastarupplysta tisdagkväll i januari. Detta är ju trots allt Norge, och här behöver man inte en toppstuga med solveranda och bossanova för att orka åka upp med liften.
Här handlar det om själva skidåkningen.

På Narvikfjellet

"Vill jag verkligen låta såhär?"

Manfred Eicher, den fantastiske tyske producenten bakom skivbolaget ECM, är upphovsman till många klassiska citat.
Det har antagligen med hans kompromisslösa knivskarpa vision att göra.

T.ex. det här, som lär ha sagts efter en lång och mödosam arbetsdag i ECM-studion, med omtagning på omtagning och ett gnuggande av geniknölar till utslitningens gräns.
Herr Eicher dyker upp i studion mot kvällen och begär en genomlyssning, och säger därefter till det  supercreddiga hoppfulla jazzbandet med sin tyska brytning:
"Do you rrreally want to sound like this??"

Gulp. Ett litet ord kan förändra allt.

Sådär håller man på hela tiden när man skriver musik, ja faktiskt när man skapar något som helst..
Do you rrreally want to sound like this, do you really want to look like this, do you really want to be perceived like this, do you really..
Det är plågsamt som en klåda, man måste dit och riva hela tiden för att man tror att man måste.
Grejen är, tror jag, att ju mer man frågar sig detta, desto längre ifrån sanningen kommer man, tills svaret på frågan oundvikligen blir Nej.
Kanske därför som ECM alltid har gjort skiva på tre dagar: två dagar inspelning och en dag mix.
Over. Done.
Så att man helt enkelt inte ska hinna förlora sig i "Do you rreally.."
Så att herr Eicher ska slippa ställa frågan fram emot kvällen.

Förresten..
...do I really want this blog to look like this??

Hårdjojk

Söndag i Narvik.
Häruppe ungefär 3978 km ifrån Rom, se skylten, är det "ganske rolig" (ganska lugnt) om söndagarna, om man säger så.
Roligere än i Rom iallafall.

Men på mitt hotellrum var det ett sjuhe...s ös på eftermiddagen.

Jag spelade cello på nästa skiva med det samiska "hårdjojk"-bandet Intrigue.
Dom är från Karasjok, se skylten. Men dom var inte på mitt hotellrum.
Hotellstäderskorna måste tyckt att det lät mystiskt inifrån rum 625. En ensam ylande cello som tvärbörjar och slutar plötsligt, om och om igen, och i övrigt helt tyst.
Den där romantiska bilden av arbetet i skivstudio, med producenten som sitter framför mixerbordet och gör tummen upp till det lyckliga bandet framför mikrofonen, den blir ibland verklighet fortfarande.
Men alltmer sällan.
Du vet, digital teknik.
Nuförtiden kan var och en spela in sitt instrument hemma ensam, och maila färdiga och ofärdiga inspelningar fram och tillbaka över jordklotet. På en låt kan trummisen ha spelat in sig själv i Australien, keyboardisten i Italien, basisten i Sverige, gitarristen i Kalifornien och sångaren i New York.
Lät det som en överdrift? Det är det inte, jag var basisten i det projektet :)

Hursomhelst, jag kan garantera att det finns absolut ingenting i Intrigue's sound som avslöjar att något instrument spelats in sittande på sängkanten iförd pyjamas och yllesockor.
Det låter stoooort och stenhårt och gör ingen hårdrockare besviken.
Inte undertecknad heller.