September äger

En till dag på Hadseløya av hårt envist jobbande.
Måste måste!

Solen gassar.
Jag kan nu slå fast att september är favoritmånaden i Nordnorge.
Tre septembrar i rad har varit helt fantastiska vädermässigt.
2011 i Skibotn, 2012 i Bø, 2013 på Hadseløy.

Att sitta på altanen i solen och raka sig noggrant med hyvel och vattenskål. Med den raka horisontlinjen bakom spegeln.
Aaaah.

Blixtvisit i Bodø

Flyger över till Bodø från världens smidigaste och gulligaste flygplats Stokmarknes.
Med de betande fåren vid landningsbanan vid fjorden.
Där man checkar in utan att visa ett ID en gång.
T.o.m. att säga sitt namn är överkurs.
Mitt uttal av ordet "hej" räcker. "Du må være Svante, ikke sant."

Ordet "livskvalité" hade man lätt kunnat använda, innan flyget blev klimatbov nr 1.
Nu skäms man lite lite grann varje gång man checkar in.

Träffar först André och Arnfinn från Musikkfestuken för att prata om kommande konserter.
Det finns ett post-Artist-in-Residence-liv för mig i Nordnorge, det är glädjande.

Sedan raskt vidare till Kulturhuset för att skaka hand och prova ut basförstärkare inför kommande gästspel. Kulturhuset fick bakläxa, basförstärkaren var alltför klen.

Sedan var det bara att promenera bort till flygplatsen, gå ombord på planet, och flyga tillbaka över Lofoten till de betande fåren vid fjorden.

Att spela eget

Dagen ligger öppen och tom, färdig att fyllas.

Idag ska jag jobba hårt och envist, bestämmer jag mig för.

Ligger efter med en komposition för violin, cello och gitarr som ska uruppföras om tolv dagar!

Tur att Cecilia Zilliacus och Mats Bergström är så otroligt duktiga OCH snälla.

Men den bara måste bli klar.

Och så har jag konsert med pianisten Ketil Bjørnstad på torsdag.

Och så måste jag öva på min Cellokonsert nr. 2 och Elbaskonsert, som jag ska spela i oktober.

Måste. Måste.

I det här läget är det skönt att ha en dag eller två helt för sig själv.

Det där med att jag mest spelar musik som jag själv har skrivit..

Vissa låter påskina att det är "lättare" att spela eget än att tolka andras kompositioner.

Det gör mig sur.

OK, jag kan välja andra toner om de inte passar mig.
Men av all den repertoar jag har spelat, andras och egna stycken, så är mina egna stycken klart svårast. 

Och att man kan ändra i styckena gör att man aldrig lär sig dom helt. Man tänker oavbrutet på om man borde ha skrivit si eller så, så till den grad att man knappt kan koncentrera sig på att sätta fingrarna på rätt ställe.

Man bestämmer sig aldrig, det är alltid "work in progress".

Skulle man ändå bli nöjd med själva spelet, så är man förmodligen missnöjd med kompositionen. Och vice versa.

Men det är det värt.

Jag skulle inte vilja byta.

Ingen keso i Katterjåkk

Sista kapitlet.
Min sista Nordnorgeresa som Artist in Residence.
Jag flyger upp till Kiruna, där jag utanför den lilla terminalen grips av plötslig snålhet, och tar flygbussen istället för den svindyra flygtaxin.
När alla hade klivit av vid de olika hållplatserna var jag jag var ensam kvar i bussen, och jag tog en rövare. Jag hade sett att det stod i liten stil längst ner på tidtabellen att bussen kunde köra till olika hotell vid behov.
Kunde chauffören köra mig till min parkerade bil borta på Glimmervägen, nära hotell Samegården?
Jag har så mycket bagage, tre stora väskor?

Svar ja.

Jag blir rörd och tänker först att detta aldrig hade hänt i Stockholm, eller ens i Umeå. Men sedan tänker jag att det inte bara handlar om storleken på staden. Det kokar ner till en enskild människas vilja att hjälpa en medmänniska.

Solen strålar och jag kör mot Norge. Stannar till i Katterjåkk för att handla och äta innan dyr-Norge.

Keson i Norge är inte bara dyr, den smakar illa också (unnskyld meg), så jag måste bunkra.
Men jag är inte ensam om idén.
Ingen keso i Katterjåkk.
Jag tror det är fjärde gången som jag försöker bunkra keso på Coop Katterjåkk och den är slut.
Fyra gånger av fyra.
Jag börjar skönja en serie tillfälligheters övergång till regel. Så dags nu.

Jag kommer fram till Hadseløy om kvällen och handlar äcklig dyr-keso på Coop i Melbu.
Miljön runt dyr-keson är bedövande vacker.
Det hjälper.

Konsert IV. Nordic Hall Harstad

The Cutest Little Tour In the World avslutades idag med en morgonkonsert framför en massa akutläkare på konferens.
Än en gång spelar vi inför en publik utrustade med iPads sittande bakom bänkar.

Men dessa människor var (i genomsnitt) bättre lyssnare än fylkestings-politikerna var i tisdags. Varför vet jag inte.
Men jag vet att många läkare är amatörmusiker.
Begåvningar, som kanske ville bli musiker när de var unga, men inte fick för sina föräldrar, eller inte vågade själva.
Så de riktade sin begåvning åt ett annat håll, mot en karriär med garanterat hög status och fast hög lön.
Men de har kvar sitt fina instrument och spelar fortfarande. Det vill säga spelar så mycket de hinner, vilket inte blir så mycket, men de lyssnar iallafall mycket på högklassiga inspelningar hemma på sin tyska högkvalitativa stereoanläggning.
När barnen lagt sig/flyttat hemifrån.

Håhå jaja. Morgonkonserter är inte så sköna. Sinnena har inte trubbats av ännu.
Allt låter gällt och alla pormaskar syns. Men det är skönt att ha gjort ett dagsverke före lunch.
Och det svänger om vårt "anförande".
It dont mean thing if it aint got that swing tänker jag när jag smyger ut från Nordic Hall, och är tacksam för att jag slipper sitta kvar på konferensen och lyssna på osvängiga talare. Jag är för rastlös för sånt.

The Cutest Little Tour In the World är härmed avslutad.
Jag flyger söderut.

Nästa blogginlägg kommer i september. Det blir min sista vecka som Artist in Residence.

Håvard Lund, E-type Henryson, Hans Petter Vabog

Konsert III. De Fire Roser Harstad

En av mina favoritskivor är Bill Evans Trio "Sunday at the Village Vanguard".

Det är en legendarisk triojazzskiva, inspelad live en söndagkväll i en liten källarklubb i New York.

Som dom spelar, Bill Evans, Scott LaFaro och Paul Motian!

Men i bakgrunden hör man hela tiden publiken, det slamras och skålas och pratas och hålls på.

Det är verkligen inte sådär respektfullt dödstyst som man tänker att det borde vara när Stor Musik skapas.

Trions trummis Paul Motian sa till och med i en intervju att det förmodligen var just därför som det blev så bra: de flesta i publiken lyssnade inte så noga på vad de gjorde, dom fick liksom "hålla på ifred", som Paul sa. Då lekte dom (engelska played) helt ohämmat, och vågade testa grejer och ta alla möjliga risker.

Men, som alla musiker vet, så är det väldigt trist att spela om ingen lyssnar. Det känns respektlöst, meningslöst och man blir ledsen av sånt.
Så än en gång; lagom är bäst.

Mina första riktiga spelningar var på jazzklubben i Umeå, en klubb av typ Village Vanguard. Det var en öppen (och rökig!) atmosfär i en långsmal lokal. Folk närmast scenen lyssnade, de längre bort rökte, drack och pratade. Jag var 14. Jag var en rookie som fick experimentera inför öppen ridå. Och som hårdbevakades när jag närmade mig bardisken, och hade instruktioner om att springa ut bakvägen om polisen skulle komma in på klubben.

70-tal, jazzklubben i Umeå

Ganska snart efter spelningarna på den rökiga jazzklubben slog jag in på en annan väg: Klassisk musik. Det  handlar om det Minituöst Förberedda Återskapandet av Verket. Inget experimenterande inför öppen ridå. Konserthus med stora ödsliga scener och rader av dödstysta människor som stirrar på mig när jag spelar.
Där hälften kanske inte bryr sig så mycket egentligen, men man får ju inte prata och skåla i Stora Salen, man ska sitta tyst och lyssna och applådera på rätt ställe.
Stora Salen är väl fint, men...jag längtade tillbaka till klubben. Nuförtiden försöker jag förena de båda världarna. Leka i Stora Salen.

Allt det här gör att jag trivs väldigt bra att spela i cafésorlet på De Fire Roser i Harstad.

De som satt längst fram lyssnade helt tyst och koncentrerat, men ju längre bort från oss i trion, desto mer sorl och slammer.

Det blev en väldigt bra och kul spelning! 

Vi lekte tillsammans, we played together!

Konsert II. Fårebygget Borkenes

Världens Gulligaste Turné går vidare.
Idag hade vi konsert i en helt fantastisk, hyper-exklusiv miljö, ett av världens minsta Kulturhus, en ombyggd lada vid namn Fårebygget. Den ligger högt uppe i en brant sluttning ner mot fjorden.
En "byggnad bland fåren", som går omkring och betar i backarna runt kulturhuset.

Det är så fint så att det nästan är surrealistiskt.
Det är på något vis det yttersta beviset på ett välmående och fungerande samhälle, att ett sånt här ställe finns.
Men som alltid i såna här fall, så står det och faller på en passionerad person. I det här fallet heter personen Anne Semb.
Hon är inte bara en passionerad kulturhusägare. Hon är själv en ytterst begåvad konstnär och hennes konst finns runt omkring i hela byggnaden.

Det var skönt att spela här. Håvard Lund på basklarinett, Hans-Petter Vabog på marimba och jag på cello hittade magin tillsammans inför den lilla publiken. Och fikat efter konserten var i nivå med resten av huset.

Snart är det konsert i Fårebygget

Målningar (och fika) av Anne Semb

Luftgitarr?