Minneskonsert

Dagen började med en intervju för Sveriges Radio gjord av min svåger Peter Mosskin.

Han är författare, musiker och snickare. En lysande kombination. Peter är den som ligger bakom det bevingade uttrycket "Är du lönsam, lille vän?". Det är titeln på en av hans låtar från 70-talet.

Han gör även fantastiskt fina radioprogram, bland annat tonsättarporträtt för Musikradion som är som små pärlor.

Att intervjuas av honom inför ett av hans kommande program kändes som en ära.

Sedan fick vi höra att Riddu Riddu festivalen ställts in! pga händelserna på Utøya. En minneskonsert ska dock hållas, och jag och min fru ombeds medverka.

Det blev en två timmar lång ceremoni i toner ifrån Storscenen på Riddu. Många av de artister som skulle ha spelat under lördagen, om inte festivalen ställts in, spelade på minneskonserten.

Jag och min fru Katarina spelade låten "We walk in fog". Dess text fick en fördjupad mening denna gång:

We walk in a fog that forever surrounds us
and hark to the sounds of the moonlit nights
We tread on a treacherous moss that confounds us
and darkness of dusk human hearts does blight.

But two lonely hearts when join in singing
and calling each other in night's confine,
two shadows entwining and lovingly clinging - 
oh wouldn't, oh wouldn't that be divine!

Därefter vävde jag på solocello samman den samiska "nationalsången" "Sámi eatnam duoddariid", med den norska nationalsången "Ja vi elsker" samt "Black run". Jag ville försöka ge en hommage till detta underbara land, mitt andra hemland numera, och dess olika folk, som nu är mitt i en nationell kris.

Efter minneskonserten var det dags att flytta tillbaka till huset Lassagammi. Denna gång i sällskap av min familj! Det känns skönt att slippa eremitlivet just den här gången..

Min syster Tjia och Peter hade sin sista kväll i Nordnorge. Vi åt Peters underbara fisksoppa, och sen blev det bastukväll i Lassagammi, komplett med nakenbad i Lyngsfjorden. Bilder saknas.

Siri här!

Jag heter Siri och är 11 år. Jag är Svantes dotter! Jag kan berätta lite om pappa:

•Pappa är en kaffe-nörd. Han dricker cirka 4 koppar kaffe om dan (oftast mer...(papp.anm.))
•Pappa älskar stark mat.
•Pappa äger på att lösa gåtor. Han är jätte-smart!
•Pappa fick hoppa upp en klass i skolan.
•Pappa gillar bokstaven X för att man kan vända på den hur man vill men den ser fortfarande likadan ut.
•När pappa är på bushumör sätter han ihop tänderna och kittlar mig och min brorsa Joel.
•Pappa säger att han har mörkblont hår fast han har ljusbrunt.
•Pappa älskar att åka skidor.
•Pappa är 196 centimeter lång och väger 95 kilo.
Japp, det där var bara lite fakta om pappa.

Hej då!
//Siri

              

Det här är jag!

Den sorgligaste dagen

Dagen efter konserten.
Åker upp till festivalen för att insupa den ordentligt. Nu när jag gjort mitt på Riddu Riddu är
det skönt att bara glida omkring och gå på konserter och seminarier; Ett seminarium om Nils-Aslak Valkeapää, en hyllningskonsert av jojk-kören Sámi Jiennat, en lavvo-konsert med strupsångerskan Julia Charkova, jazzkonsert med norske Georg Buljos, konserter med Niko Valkeapää (Ailohas' gudson), med Violet Road, bröderna Rundbergs band. Riddu-Riddu är verkligen i full gång idag, efter invigningen igår.

Hela tiden blir jag stoppad av människor som vill säga något om gårdagens konsert. Jag tänker: hamstra, hamstra, det är bara att hamstra dessa känslor inför de långa ensamma vinterkvällarna som eremit.

Jag stöter bland många många (nästa "alla") andra på Nils Magnus Tornensis, den fantastiske jojkaren som jag hälsade på i vintras. Hans kofte är fin:

Nils Magnus t.h.

art.

Violet Road på Storscenen.

Tältlägret.

Vi nås nu av de fruktansvärda nyheterna om händelserna i Oslo. Hela Riddu stannar av. En talare går upp på scenen och håller ett tal, där han säger att festivalen trots allt kommer att fortsätta som planerat.

Terrorn får inte tillåtas förstöra det goda. Det är viktigare än någonsin att vi ger varandra kärlek och gemenskap. Musiken har en viktig funktion.

Det är en nästan overklig känsla. Det är det värsta som hänt här i Norge under fredstid.

Sorgen är ofattbart stor. Detta är en dag jag aldrig kommer att glömma.

Svantes Lyckliga Dag

Dagen är här, den dag som jag har sett fram emot så länge.
Timmarna fram till konserten går i ett slags långsamt töcken.
Jag åker upp till festivalen vid lunchtid, går upp på stora scenen där allt står kvar efter gårdagens genrep. Checkar att alla mina pedaler fungerar efter nattens regnande. Fukt och elektronik går inte bra ihop.
Disten funkar, wha-whan, delayet, AB-boxen, muteswitchen, volymknappen, tunern, mixern, rubbet funkar.
Puh..
Får hjälp av en av ljudkillarna med en kabel som länge varit opålitlig. Lite lödarbete sen är den som ny.
Försöker äta lunch men har inte mycket aptit idag.

Två timmar innan konserten ska börja kommer min familj och min syster Tjia och svåger Peter till Manndalen! Dom har rest ända från Stockholm med flyg, bil och båt för att hinna i tid till konserten. Mina konsertkläder tog de med sig också, de som försvann på flyget från Italien i förra veckan.

En timma innan konserten ses alla femtio på scenen för att kolla att alla mikrofoner och högtalare fungerar, att noter finns och att vi själva finns. Samtidigt pågår en officiell invigning av en ny byggnad på området, och vi ska börja spela direkt när den ceremonin slutar.

Precis klockan sju sätter jag stråken mot strängen och trycker på den gröna knappen på pedalbordet. En gigantisk celloton fyller hela Ridduslätten, och samtidigt drar Herman och Hogne Rundberg och Håvard Lund också igång på trummor, bas och basklarinett. Nu hör alla på hela området att konserten har börjat. Vi ser folk börja springa mot scenen, de blir fler och fler, det ser ut som en mäktig fors av människor som bara fortsätter och fortsätter välla fram.
Efter ett par minuter beslutar jag mig för att vårt attack-intro är slut, och att uruppförandet av verket "Vidderna inom mig" måste starta, trots att det fortfarande forsar ner människor mot scenen. Jag vänder mig om mot orkester och kör och slår in den första av styckets 1135 takter, den första av de 3600 sekunderna, den första satsen av tolv.
Vi är igång.
Det är en obeskrivlig njutning att bara vara där mitt i mitten. Jag är rent fysiskt mitt på scenen, mittemellan kör och publik, mittemellan höger och vänster högtalartorn, mittemellan trumset och violiner. Jag är mitt i en fors av ljud. Jag är mitt i stycket, i den nittonhundrade sekunden. Jag är mitt mellan den lägsta tonen på kontrabasen och den högsta övertonen på cymbalen. Jag är mitt på beatet från trummorna. Jag är mitt i livet, även bokstavligt talat :) ! Det känns som om jag svävar.
Orkestern lägger i sin konsertväxel.
Kören har aldrig låtit bättre och starkare.
Dessutom är min familj med på scenen! Min hustru Katarina, professionell sångerska, är med i kören och ger extra lyster åt sopranstämman.
I sjunde satsen, där barnkören har huvudrollen, tar jag upp mina barn Joel och Siri ifrån publiken. Det är förstås förberett, dom fick noter för ett par veckor sedan. (Joel och Siri är faktiskt duktiga korister trots sin ringa ålder, 11 och 12 år. Dom går nämligen i Adolf Fredriks Musikklasser hemma i Stockholm.)

Alla vi arton musiker och trettiotre sångare ger allt vi har. Vi lyfter oss i håret.
Urframförandet blir mycket mycket lyckat. Marius Fiskums fina bilder säger mer än mina ord:

(Fler bilder finns i detta album på facebook.)


Efter en timme av glädje, allvar, skratt och gråt (och svett!) kommer vi fram till de sista F-dur ackorden i den sista satsen, med texten Ruoktu Váimmus - Ruoktu Váimmus, och vi har tillsammans skrivit Riddu-historia.
Aldrig förr har en riktig kammarorkester suttit på Storscenen här.
Efter konserten känner jag mig euforiskt lycklig. Vilken ynnest att få vara med om detta!
I min familjs sällskap dessutom! Omgiven av storslaget vacker natur! Det kan inte bli bättre.

All möda, allt tvivel, all ångest. Det är över nu. Det som ska finnas kvar i minnet är en magisk sommarkväll på en utomhusscen vid en vild fors mellan höga fjäll, tillsammans med en tusenhövdad konsertpublik ute i det fria.
Mitt första år som Artist in Residence är slut, uppdraget är utfört.
Nu återstår en vecka här i Kåfjord, en slags epilog, med familje-kos och en liten duokonsert med frun.

Generalrepetition

Flyttade ut från Lassagammi idag, men flyttar tillbaka igen på söndag.

Under Riddu Riddu-festivalen står huset öppet för seminarier och visningar, så jag får hålla mig borta ett par dagar.

Vi hade ett sista kort orkesterrep på Skibotnsenteret innan det var dags att åka till Manndalen.

Jag är lyckligt lottad som får bo i ett eget, fint hus i Manndalen under festivaldagarna. Bostadsbristen under festivalen är total, de flesta campar i tält eller husvagn , ett fåtal bor i hyresrum med hyror i New York-klassen.

Nej, jag är rastlös och vill göra den här konserten NU. Äta, sova; who cares about that stuff?

Men det är en dag kvar. 

På kvällen är det generalrepetition på plats på Storscenen på Riddu Riddu. Den går väldigt bra, delvis tack vare det superproffsiga ljudteamet Lydteamet. 

Italien = Bra Mat. Tibet = Bra Berg. Norge= Bra Ljud. 

Vi, alla femtio medlemmar i kör och orkester, spelar igenom hela verket i ett svep från början till slut.

Det skulle ta precis en timme om jag räknat rätt.

Stoppuret stannar på 1:01:27, det är helt inom marginalen.

Efter genomspelningen finslipar vi på lite detaljer och sedan "tar vi kvällen" som det heter.

Stråk.

Rytm.

Blåsare och Kör.

Nu har jag gjort vad jag kan för att detta ska gå bra.

Hoppas nu bara att vädret inte förstör alltihop! Blåsten är värst för oss stråkmusiker, regnet är det värsta för publiken, kölden är dålig för alla.

Bore vara dödstrött, men kommer i säng sent ändå. Kroppen har en fantastisk förmåga att "ställa upp" i pressade lägen. Den klarar sig på mindre sömn och mindre mat ett tag, om den måste.
Tack kroppen! Snart ska du få vila.

Ante Mikkel Gaup & posse

Jag vaknar klockan fem med sprängande huvudvärk.
Skälet är koffeinbrist, det förstår jag med en gång. Jag var så upptagen under den första stora repdagen igår att jag glömde dricka mitt kaffe.
En koffeinist måste ha sin dagliga dos, annars går det så här.
Tog mig två koppar espresso och gick till sängs igen, men sov inte så bra, och hela förmiddagen blev ett försök att ta igen sömnbristen.

Sedan var det dags för repdag 2 med orkester och kör.
På eftermiddagen jobbade endast den 17-hövdade orkestern. Dessa professionella landsdelsmusiker med baser i Narvik, Alta och Harstad är just nu inkvarterade här i Skibotn och kan jobba dagtid.
Den 30-hövdade kören, å andra sidan, har sina "daytime jobs" att sköta. De kommer från olika håll och kanter i grannkommunen och mötte upp klockan sju.
Vi jobbade vidare på stycket alla 12 satser. Det var ett rent nöje, nu när vi har kommit en bit i repetitionsarbetet, och kan göra det som redan är bra ännu bättre.
Körens barn orkade koncentrera sig trots att det var sent på kvällen.
Så här ser de ut när de sjunger, från min "point of view" som dirigent.

"Girdde!!!"

Sent på natten , när jag satt hemma i Lassagammi och försökte varva ner märker jag hur en bil stannar uppe vid vägen och det börjar smyga folk kring huset.
Jag ser en man i "kofte" ("samedräkt") som jag känner igen, så jag öppnar dörren.
Det är ju Ante Mikkel Gaup, som jag har hört jojka på skiva!
Han har med sig fyra vänner från Finland och Kanada.
Nu upprepar jag inte misstaget med Ailohas' kusin häromdagen, utan bjuder in dom. Vi får en trevlig midnattstimme tillsammans. De ska ha konsert  på Riddu Riddu- festivalen de också, och de grupp-jojkar för mig på balkongen.
Ante Mikkel jojkar mig och Lassagammi innan de drar vidare.
Vilken ära.
Nu kan jag sova gott i några få timmar åtminstone.

Ante Mikkel är fyra från vänster

Katastrof igen - men sedan lycka

Dagen börjar med ett telefonsamtal från producenten Kai Somby som har dåliga nyheter.

Inga Juuso, som skulle jojka och recitera, är sjukskriven och kommer inte att vara med på konserten!

Jag inser av min egen reaktion att jag innerst inne hade det på känn. Jag får frågan om vi ska försöka hitta någon ersättare, men jag säger nej. Det är försent med ett inhopp i en så pass speciell och fri roll, iallafall i ett uruppförande. Jag behöver koncentrera mig på kör och orkester och min egen roll, och är på något sätt lite lättad att ha en parameter mindre att tänka på.

Jag sätter mig och går igeonom partituret och finner att Inga Juuso, som hade en av huvudrollerna, ändå ganska lätt låter sig skrivas ut.

Musiken lider inte av det, men det är synd på en massa fina Ailohas-dikter som inte kommer att bli lästa.

Jag tar bilen 3 minuter bort till Skibotnsenteret, inte för att vara snäll mot fåglarna, utan för att jag har så mycket saker att bära. Trots att jag kom till Skibotn för en vecka sedan så blir det stressigt på slutet. Typiskt..

Klockan blir tre och repetitionen ska starta. Måste tyvärr börja med att bära stolar, möblera om och koppla in sladdar i det stora rummet där vi ska jobba. Ingen vana, inga rutiner finns för sånt i denna produktion. Detta är baksidan av allt pionjärarbete, bristen på invanda "infrastrukturer"..

Så småningom börjar repetitionen med den 17-hövdade orkestern. Flöjt. klarinett, fagott, 3 violiner, 3 altfioler, 3 celli, kontrabas, elbas, trumset. Basklarinett och valthorn saknas, de är fortfarande på väg från Tromsø. 

Vi går igenom sats för sats, problemen är få och lätta att lösa. Det går "smooth", musiken spelar sig till stora delar själv med så här duktiga musiker. Lite balansproblem finns förstås alltid när man blandar in ett rocktrumset i en akustiskt spelande orkester, men detta är ju tänkt för att spelas på en stor utomhusscen, med mikrofoner på alla instrument.

Klockan sju kommer Generationskoret, de är 33 till antalet i dag och salen fylls med folk. Basklarinettist och hornist har nu också anlänt. 

Det är mäktigt att höra alla de 50 människorna ta ton tillsammans. Hårstrån reses och ögon fuktas. Bonde gör min musik tillsammans med mager konservatorieutbildad violinist. 7-åring med 87-åring. Armenier med thailändska. Det är fantastiskt att vara med om det här.

Efter sju timmar, är den viktiga första repdagen slut. Klockan är tio, jag är svettig och dödstrött och med huvudet fullt av detaljer. Sömn är det enda som gäller, men det är svårt att varva ner, det måste ta sin tid.