Bodø Blues

Dagen efter.
Någon har bytt Technicolor-filmen mot svartvit VHS.
Jag är ensam i Bodø - ja det finns såklart andra människor i staden, men haja:
utsikten från ett skitigt hotellrumsfönster i Bodø en mulen måndagsförmiddag när resten av turnégänget har flugit hem söderut...den får dig att behöva Ta Till Något.
I mitt fall blir det jobb. Jag går inte ut. Jag hänger över partitursidor, cellosträngar och mailprogram,
och när städerskorna kastar ut mig ut rummet på eftermiddagen åker jag ut till flygplatsen där jag ska vänta i 5 timmar.
Jag försöker muntra upp mig med den vackra utsikten och en Freia Firkløver Melkesjokolade. Jag väljer den med Hasselnøtter, det känns lite extra festligt. Espresson är en "expresso". Jag längtar hem.

Ser ni de vackra fjällen i bakgrunden?

Men jag åker istället norrut, till mitt andra hem.

När kvällsflyget går in för landning i Tromsø så skiner solen över de vita fjälltopparna och livet känns plötsligt lättare att leva. 

Det är payback time för Nordnorge nu vad gäller dagsljus!

Innan läggdags klämmer jag in ett rep med familjen Rundberg och de andra i kören. Vi ska ha en konsert på fredag.

Kapitel 5 börjar. Konsert Bodø

Det var tre år sedan jag var uppe sist. Känns det som alltså, det är egentligen tre månader sedan.
Men min lilla familj har faktiskt hunnit bli tre år äldre, det vill säga alla har fyllt år utom jag. Själv har jag ägnat mig åt jobb. Spelat 27 konserter, varav ett uruppförande; det en timme långa orkesterverket "Amorphicon" som jag slet med i höstas.

Den här gången kom jag upp till Nordnorge lite i smyg, undercover, som medlem i åttamannabandet "The Roadrunners" anförda av den norske gitarrlegenden Terje Rypdal. Vår turné heter "Per Ulv goes electric" och har pågått ett par veckor nu. Vi avslutar ikväll i Bodø.

Det har varit en intensiv turné. Sena kvällar, tidiga avgångar, in- och ut-checkningar.
Att som jag försöka parallelljobba med andra saker på hotellrum, i bussar, flygplan och dressing rooms är svårt på gränsen till omöjligt. Alla som har varit på turné förstår precis vad jag menar.
Ingen konsert har varit den andra lik, så som det ska vara. Det är ett gäng individualister som möts på scenen varje kväll.
Gitarristen Terje Rypdal, trumpetaren Palle Mikkelborg, saxofonisten Olav Dale, violinisten Ola Kvernberg, keyboardisten Ståle Storløkken, basisten Ole Morten Vågan och trummisen Paolo Vinaccia är nu alla mina nya vänner. Liksom det 5 man starka proffsiga crewet.
Bilder tagna av Roar Vestad under konserten i Oslo:

Terje Rypdal

Palle Mikkelborg

Svante Henryson

Paolo Vinaccia

The Roadrunners

Goddbye Roadrunners!
Hello Artist in Residence. Vi ses i morrn.

Farväl, Vitpudrad Kylig Skönhet

En sen flygavgång till Stockholm idag och ett PERFEKT skidväder avgjorde saken. Det blev ett par timmar i skidbacken ovanför Tromsø, som ett puderdrypande farväl för denna gång.


Dags att dra.
4 av mina viktigaste arbetsredskap; bilen och espressomaskinen samt ett par studiomonitorer, fick komma i Hogne Rundbergs vård till nästa gång. Han är också basist så de är i trygga händer.

Typiskt, att Nordnorge visar sig från en av sina bästa sidor just idag, som blir sista dagen på länge.
Det kommer att vara en annan årstid här när jag kommer tillbaka.
Jag bordar luftfarkosten och sätter kurs mot Huvudstäderna i söder; KaOslo och Fjollträsk.

Nästa blogginlägg? Maj/juni.

Konsert typ 144, Tromsø

etc..
143. Konsert i kombinerade teater- och konsertsalar <400 platser
144. Konsert på galleri, konsthall, eller liknande
etc...

Vi stiger i glamour-graderna för varje dag som går på denna turné.
Vår finalkonsert idag på Tromsø Kunstforening hade en väldigt initierad publik, det verkade som om den bestod enbart av musiker.

Program:
Porter/arr. Henryson: Night & Day för violin och cello
Henryson: Kvartett för violin, viola och två celli
Tanaka: Metal Strings för el-stråkkvartett m . obligat elbas
Henryson: Improvisation på solocello
Reich: Different Trains för stråkkvartett och tape

Det var en vällyckad konsert, som också avslutade vår Tromsø-turné.
Resten av kvällen firade vi på stan, och våra vägar skildes vid midnattstid.
Au revoir Arctimus Strykekvartett!

Runa Bergsmo, Erika Toth, Tørris Koløen Bakke, Pål Solbakk

Konsert typ 353, Tromsø

etc..
351. Konsert på golfklubb med årsomsättning över USD 1M
352. Konsert på golfklubb med årsomsättning under USD 1M
353. Konsert på musikkonservatorium
etc..

Idag hade Arctimuskvartetten och jag konsert på Tromsø musikkonservatorium.
Eftersom en sådan konsert ligger högre i glamour-ranking än den vi gjorde igår, så fick vi veta var konsertlokalen var, och det var  städat på scenen när vi kom. Det fanns en sorts dressing room (som samtidigt var lager för instrument och notställ, men ändå). Det som däremot nästan inte fanns var publik.
:-o

Ingen panik nu, det är ett musikkonservatorium, och därför fullständigt normalt. De unga musikstudenterna har fullt upp med att öva på sina skalor och all övrig tid är de upptagna med att upptäcka det motsatta könet (eller samma kön i vissa fall).
Jag var själv likadan när jag gick på konservatoriet, jag gick nästan inte på en enda konsert under tre år innanför skolans väggar, oavsett vad det var som bjöds.
Men scr..w it, idag gav Erika, Pål, Tørris, Runa och jag själv järnet!

Efter konserten fick kvartettens cellist Runa Berg en privatlektion av mig. Rubriken kunde vara "The cello according to Svante". Vi gick igenom lite specialteknik som jag har utvecklat, samt en del allmänt runt rytmisk improvisation.
"Man lär så länge man har elever" är ett träffande uttryck.

Samtidigt, längre söderut, befriades Egypten från Mubaraks 30-åriga skräckvälde.
Jag kan nästan inte se mig mätt på bilderna från Kairo, folks hysteriska glädje och förvåning.
Det är svårt att föreställa sig hur det måste kännas!
Norge har närmare till den känslan, närmare bestämt 66 år.

Konsert typ 586, Tromsø

Konserternas egen glamour-skala:

1. Privat konsert i Vita Huset för USA:s president

2. Privat konsert för något av de europeiska kungahusen

3. Privat konsert för någon annan gubbe med extremt mycket pengar och makt

4. Madison Square Garden, utsålt

5. Carnegie Hall, utsålt

.......etc..etc....

583. Konsert på sjukhus

584. Konsert på dagis

585. Konsert på ålderdomshem

586. Konsert på högstadiet/gymnasiet (= ungdomsskole/vidaregående)

"Arctimus Strykekvartett + gäst Svante Henryson" gjorde en konsert av typ 586 idag. Intressant upplevelse.

Den låga glamourplaceringen får vissa effekter: till exempel så får man inte någon som helst hjälp med någonting.

Och då menar jag inte limousiner och skålar med M&M:s där alla de bruna har plockats bort, nej jag menar sånt som var konsertlokalen ligger, hur man tänder ljuset, var toaletten är etc.

Kanske får man sig istället en rejäl utskällning av vaktmästaren för att man parkerat bilen i fel ruta.

"Omklädningsrum" eller liknande existerar naturligtvis inte, och det som ska föreställa "scen" är belamrat med smutsiga sladdar och trasiga mikrofonstativ och plaststolar från åttitalet.

För att inte deppa ihop, så måste man hela tiden tänka på publiken.

Den här publiken är ju en av de mest receptiva som finns. Människor som precis håller på att bli vuxna. Som har barnets öppenhet kvar, men samtidigt börjat få den vuxnes alla referenser och insikter.

Jag kommer själv ihåg några konsertbesök i 14-15-årsåldern, som ändrade mitt liv för alltid!

Efter konserten kom en tonåring fram till mig och sa: "You made my day".

Jag tackade och tänkte "Well, you just made mine".

Nästa Tromsø

Efter en god natts sömn var det bara att börja packa och studera kartan.
Först var det Narvik, sedan Harstad.
Nästa nordnorska stad på tur är Tromsø.

Det blev en fem timmar lång bilfärd norrut mellan fantastiska fjäll och fjordar, genom kompakta snöfall och gnistrande solsken.
Ett Nordnorge-äventyr såsom jag föreställde mig det innan jag kom hit upp; vilt, vackert, varierande hela tiden.
Framme i Tromsø i skymningen. Där föll snön i en mängd och på ett sätt som bara inte finns söder om Polcirkeln: